Ludi

Långa resor - en av många människors mest värsta dröm, därmed för att kunna ta sig fram till jobbet, mataffären, gymmet, släkten, vännerna och pojkvännen/flickvännen (varför bor partnern, som oftast, långt ifrån en..?).

På en vecka. Om man säger att jag åker hela raka vägen så räknas det till ca 10 timmar, det är sammanlagt timmar på en vecka som jag tar på mig att åka till jobbet. Men om man nu skulle även räkna med de timmar jag åker fram och tillbaka från Örebro, och därmed till pojkvännen och dämpa min saknad till honom. då blir det ca 14 timmar sammanlagt. Fruktansvärt!

Men jag har en metod som jag gärna utför där bland all resor. det har jag lärt mig från när jag lärde mig och åka långt fram och tillbaka från mitt dagis Hästberg som ligger i Falun då jag bodde däruppe i Gagnef.
Det går ut på att tröttna ut hjärnan. och det är att tänka på saker.

När jag säger saker så menar jag allt.
men just ifredags då jag åkte till Örebro tänkte jag på att jag skulle vilja tacka några människor här på vår moderjord. och det är bl.a. familjen för det första för att De gett mig min barndom och som jag minns den, dessutom gjort mig till den jag är idag, kompisarna för att Ni alltid funnits där för mig även om jag just då sagt att Ni inte behövde det, pojkvännen för att Du finns, mina kollegor på jobbet för att De ger mig mod att uppleva saker med en skara andra människor i en annan värld än som det jag hade förut, alla snälla människor för att Ni gör världen högljudd och om Ni inte fanns så skulle det troligen vara knäpptyst på vår moderjord. och slutligen mig själv; för att jag är den som jag är och att jag (äntligen) är på väg att nå dit - till drömjobbet.
och tacka mina drömmar (att jag har något att längta och se fram emot till); att skaffa en hundvalp när jag har tid och  tillräckligt med pengar, äntligen ta examen på universitet, låta min katt Opus (han är van vid hundar, tack och lov) bosätta sig hos mig, försöka älska mina gamla skor från fjolåret mer än att älska att köpa nya skor.

När jag inte hade några mera att tacka så tröttnade jag ut mina ögon istället. och det går ut på att följa dessa reflexstolpar längs vägarna. Först fångar jag den ena reflexstolpen med ögonen och hoppar över den andra som kommer därefter, fångar den som kommer näst och hoppas över den som kommer därefter, fångar nästa och hoppar över den som kommer inom snarast. och så fortsätter det tills ögonen säger stopp.

Då återvänder jag till hjärnan igen för att återigen tröttna ut den. På så sätt räknar jag då bilar och dessa färger;  röd - 7 stycken, grön - 1 stycken, gul - 0 stycken (typiskt), vit - 5 stycken och svart - 1406 stycken. men färgen svart vinner slutligen överallt med 6804 stycken eftersom alla bilar tycks förblir till färgen svart så länge det bara blir mer och mer mörkare när det börjar mörkna därute. det finns inget annat att göra för att få tiden att gå.

Då somnar man så småningom sittande. så länge tills huvudet krockar med bussätet och man vaknar upp. Pinsamt. folk tittar - _{men vafan,} Zzzzzzzzz.

Tack för mig - och för resorna; SJ, SL, swebus och länstrafiken för att jag får åka med Er!
_{och åka gratis taxi. hoppas på fler sådana resor - det är jag värd.}