Ludi

Kollade igenom smsen som jag sparat i åratal.
I vanliga fall brukar jag skriva ett sms per månad - vad som är hett och inte. alltså, jag knappar ner just det som går hett i mitt huvud just då jag skriver. det varken skickas eller kastas - utan sparas tills jag läser det igen och fortfarande spar det.

Vissa sms kan få mig att le i flera dagar och grejen-som-var-hett-just-då blir återigen hett i mitt huvud. men vissa sms kan få mig att gråta - av någon anledning. eller dessutom bli arg och dessutom så arg att jag skulle bara vilja sparka bort ena skon så att den flyger bort - även om den kostade 600 spänn.

Har mer eller mindre gråtit, dessutom blivit jättearg (men inte sparkat bort ena skon, trots allt) över ett speciellt sms som skrevs ner sommaren den 26:e juli 2005 - som fortfarande är hett i mitt huvud. tycker inte så särskilt mycket om det men det går inte att sluta tänka på det. för det liksom pågår fortfarande. mindre hett nu kanske men inte så kall ännu ändå.

"Hoppas det blir som förut igen. tycker inte om att se dig sådär. varför får man sådana fall - att man faller på marken. och skadar sig. det är inget kul och känna smärta. men lite hopp får man när man ser dig le och skratta, pappa."

Så lyder det speciella smset. den 20:e juli var allt som vanligt - vaknade upp i Tomas mjuka säng. klockan var tolv, det är alltid likadant varje morgon. Skulle precis stiga upp ur sängen precis när Tomas sa att jag hade fått sms - och gav mig mobilen, som han annars alltid gör när jag hade fått något sms.

Gissade att det var någon kompis - exemplvis Sellingen, Babe, Sarah eller Paula men det var min syster Emma. när jag väl läst hennes sms blev jag väldigt upprörd - steg ur sängen med en ofattbar hastighet. och läste resten av smsen, övriga var från mamma som frågade om jag fortfarande var hemma hos Tomas eller åtminstone hemma. klockan var tolv - jag läste alltså ungefär 3 timmar senare.
Snabbt gick jag fram till Tomas och sa "pappa är på sjukhus! jag måste dra - och det nu".

Jag trampade så gott jag kunde på cykeln - så snabbt att jag var hemma inom dessa 420 sekunderna. Packade och slet ner mina fina kläder. bara att jag fick ner dem i väskan så skulle jag och mamma snart vara på väg upp till Gagnef.

Alla syskonen var redan hemma där i pappas fina röda hus sen någon vecka innan - jag och mamma fick ta oss dit med mammas fina röda bil. Mamma fick köra - jag var redan alltför upprörd för att kunna köra.
All snack vi hade på dessa svarta asfalt-vägarna fick mig liksom att glömma vad som hade hänt - för tillfället.

Mamma, Emma och jag åkte till Falun lasarett medan de andra stannade kvar i det röda huset. där låg pappa i sin sjukhussäng och såg okej ut - det var inget fel på honom tyckte jag. men han hade fått stroke - en blodpropp som fastnat i den högra hjärnhalvan - som inte ens syntes utanpå. men man såg att han var ledsen.

Därmed att tvingas genomgå det här tiden har jag sett ganska mycket. det var mycket ofattbart att se min pappa sitta i rullstol och även fick jag skala potatis åt honom - när han i vanliga fall är väldigt pigg och utför gärna sysslor varenda dag som till exempel att klippa gräset med sin gräsklippare, köra och handla smått, sitta i solen med sin svarta shorts, köra sin röda saab och dessutom gå ner i källaren och göra eld - så att man skulle kunna gå in och duscha med varmt vatten. allt det där kunde han inte göra - det sved.

För ett tag sen har han sparkat ut rullstolen och börjat gå själv i sitt röda hus igen och slipper nu ligga i sin sjukhussäng. och jag själv har sparkat ut ena skon och börjat gå runt med ett leende igen - jag har slutat undra "varför just min pappa" och ser fram emot processen där han blir bättre. och bättre. 
och jag hoppas att han verkligen blir  ^{helt bra igen.}

Tack alla som just då stod på min sida och fanns där när jag behövde er. och det var just då jag verkligen behövde er. och att när jag kom hem så fanns ni där och lyssnade. Vet att jag redan tackat er men det känns så otillräckligt.

- Tack, Sandin, att du bara fanns där - när jag verkligen behövde dig.
- Tack Selling, att du bara hörde av dig - när jag verkligen behövde höra ditt ord.
- Tack Simonson, att du bara sa saker - när jag verkligen behövde det som mest.
- Tack Billqvist, att du bara brydde dig - när jag verkligen behövde någon som vet hur det är.
- Tack Lagergren, att du bara stod ut - när jag verkligen behövde vara med familjen.

Till sist - tack pappa, för att du reste dig upp ur rullstolen. Och att jag återigen får se dig le och skratta, speciellt ditt skratt till Mr Bean-avsnitten och de övriga komedi-filmerna - och när du väl skrattar så måste man skratta också.

Tack för mig.