24 timmars party.
Hemma igen från en hel dygns party. Ja, inte med alkohol hela det dygnet utan alkoholen bestod 25 % av hela 24 timmarna. Alltså så var det 6 timmar då alkoholen vimlade med...
Men nu ska vi inte tala matte. Min hjärna är helt slut, oavsett om den ändå kunde räkna ut det där.
Kom hem från jobbet, slutade kl 13, vilket var skönt. Har verkligen längtat efter kortare arbetstider, oh. Och fick det till slut. Det blev en del badande av flera patienter inför hemgång, skönt och få bada några stinkande hundar och sen föna dem. Så fina och söta blir de. och en del viftande på svansen, hoho.
Sen sa man adjöss till arbetskollegerna - som inte ens märkte mitt brun-utan-sol ansikte och armar - förrän Åsa kom och sa "va brun du är...". Öh, där smet man inte ens undan. Man lyckas liksom aldrig i Åsas närhet. Rusade till bussen inom snarast efter ha avslöjat att färgen-i-ansiktet är för att det skulle bli party när kvällen så småningom skulle smyga sig fram.
Ja, brun-utan-sol-nyansen blev jättebra! Huvudsaken iallafall.
Kvällen kom, klockan slog lite över sex och ingen av oss två (Babe och jag) hade klätt på oss eller fixat till någonting. Men snart därefter rusade vi upp och börja fixa till oss, vilket tog en timma, och sen meddelade vi att vi skulle bli sena. Till förfesten.
Det kom blod ur näsan (= näsblod alltså) precis innan vi skulle dra med pendeltåget, och då sa jag att vi tar bussen istället till Jakobsberg och sen kliver på pendeltåget där. På så sätt skulle jag få lite tid och tvinga rinnandet att sluta flöda. Till slut slutade det rinna och klockan blev kvart i åtta. Tog bussen och klev på pendeltåget där i Jakobsberg, som sagt. Om sanningen ska fram så packade jag ner en del bomulltuss i Babes väska... För säkerhetsskull.
Väl inne i pendeltåget var det två fulla gubbar, som stod och satt, steg upp igen. Som iallafall till sist klev av pendeltåget, då en av dem ramlade omkull och hamnade på perrongen. Vad kan man göra?
De hade dessutom några väskor, och de syntes vara tunga som bara den när de satt på deras axlar, och jag såg då att de innehöll flaskor och burkar. Man kan ju alltid gissa sig fram till vad de innehöll...
I city klev vi av och tog en taxi raka vägen till Lilla Essingen. Klev in på förfesten och där vimlade det av en massa folk - bra folk! Oh. Vad man snackade. Lärde känna några nya, vilket var jättekul!
Och självklart fanns det "de gamla" också, vilket var kul och träffa igen! Det blev en del toalettbesök och tjafs om plats i den lilla soffan, snack i köket och hela vägen från nykterhet till att bli berusande. Tänkte då (för ett ögonblick) på dessa två gubbar på pendeltåget, vart de kunnat ha tagit vägen och vad de gjorde just då, men glömde bort det i nästa ögonblick. Hade det super på förfesten, tack Cissi!
Gick till en busshållsplats från förfesten med Cissi, Sofia D, Daniel C och så Babe förstås, vilket var kul! Speciellt eftersom vi kom fram till "saker" som var bara så som det skulle vara - är man så är man.
Kom till tunnelbanan till sist, och fick några poliser framför sig då man hade en hel burk med dricka.
"Göm-burken" fick vi till svar från dem, på direkten, via kroppsspråket. Vi alla bara stoppade våran flaska/burk i jackor, väskor och påsar. I mitt fall blev det en platspåse från H&M (tack att ni tillverkar så bra platspåsar!) och det döljde burken mycket väl.
Klev på tunnelbanan mot... Men var åtminstone på väg dit till Dövas hus, där det var pubafton. När man väl klev in där så vimlade det en massa äldre döva som jag varken sett/träffat förut. Snart såg man det bekanta kretsen (även vissa från förfesten) som bestod av människor i ungefärlig samma ålder som man själv - snackade kvällen/natten lång! Hade det jättetrevligt, speciellt när jag fick lite rabatt på dricka därinne, så bugar och tackar. Tack!
Dövas hus stängdes klockan halv 2 då alla fick gå ut. Flera rusade/åkte iväg till pubarna i city, men man förblev fast kvar utanför Dövas hus. Till slut hamnade man i Patrik H:s bil med en hel gäng. Vägen dit var trångt och krångligt. Sen när Thomas I, till slut, klev av så kunde vi åka raka vägen mot Hölö... Öh.
Höll på och somna i bilen, medans Akervall försökte pigga till mig med mera dricka (hade fått nog så mera ville jag inte ha) och Babe som sov som en stock. Men höll mig vaken trots allt ändå. Tror att det tillhör min ovana, vill inte missa något alls, även om vi hade kört lite vilse i ca 2 timmar. Blev en del snack.
Väl framme vid Patriks lägenhet så vaknade Babe till och så småningom rusade alla in och satte sig i Patriks soffor. Fram med täcken och kuddar osv, där vi snackade fram till klockan 9 på morgonen. Gissa vad trötta vi var, ont i huvudet av all tankar, ont i kroppen av all alkohol, ont i ögonen av all trötthet, ont i benen efter all rusande, ont i baken av all sittande och ont i magen samt mungipan av all skratt.
Lite märkligt, att bara sitta där med Patrik H och Akervall samt Babe. Fyra människor som aldrig förr hade så mycket att snacka om. Men Patrik H kan räknas lite som undantag, hade ju en del minnen och prata om från förr, en del skratt bidrog han med och Babe känner jag mycket väl till. Akervall, kan iallafall säga att det är så otroligt lätt att snacka med honom och han tänker bra. Mer än bra.
Snackade om allt mellan himmel och jord. Vilket var skönt!
Somnade i Patriks stora säng med Babe, medans Akervall sov i en av sofforna. Patrik sov någonstans, dock inte i lägenheten.
"Nästa" morgon då vi vaknade, 3 timmar senare, jag och Babe då steg vi upp och snart vaknade Akervall. Alla undrade vart Patrik var, men... han syntes inte till någonstans.
Vi tre åt frukost iallafall och det blev åter en del snack vid matbordet och mellan tuggarna.
Satte oss igen i sofforna, snackade, snackade och snackade och timmarna gick...
Akervall och jag kollade hos Patriks pappa men ingen var hemma. Han sov antaligen därinne, misstänkte vi. Gick och handlade smått (en flaska cola light och en flaska coca cola).
Klockan blev 18.00, ingen Patrik men vi satte in en av Patriks DVD-filmer (filmen heter något med "Animals", det är det enda jag minns) och den var inte så bra. Slutligen kom Patrik och var yrvaken. Men pigg och kry. Han hade iallafall sovit hos pappsen medans han var borta. Bekvämare än i en av sofforna, antar jag (Akerall fick lite ont i nacken efter ha sovit på soffan, så).
Sen gick vi och åt PIZZA (åtminstone jag och Babe) medans Akervall tog pasta och Patrik tog kebabkött med pommes frites. En del snack återigen. En del skratt, tills personalen stirrade ur oss så att vi smög ut ur restaurangen.
Gick till Patriks mammas bil och åkte då till Södertälje C. Ingen pendeltåg där - tågen var inställda. Åkte då till Hallunda, där de släppte av oss och vi två (Babe och jag) tog tunnelbanan mot city.
Sen var det väntan på pendeltåget, mot Bålsta. Till slut befann vi oss i Jakobsberg, där vi tog taxi hemåt. Vilket var skönt - att vara hemma igen!
Och jovisst ses vi igen! Någon dag, snart.
Tack grabbar! För all snack och skratt, det kändes som en 24 timmars party oavsett alkoholens existens. Ni är guldvärda! Sköt om er.
Tack för mig - och för småleenden efter all det roliga. Godnatt gott folk! Sov gott.
Men nu ska vi inte tala matte. Min hjärna är helt slut, oavsett om den ändå kunde räkna ut det där.
Kom hem från jobbet, slutade kl 13, vilket var skönt. Har verkligen längtat efter kortare arbetstider, oh. Och fick det till slut. Det blev en del badande av flera patienter inför hemgång, skönt och få bada några stinkande hundar och sen föna dem. Så fina och söta blir de. och en del viftande på svansen, hoho.
Sen sa man adjöss till arbetskollegerna - som inte ens märkte mitt brun-utan-sol ansikte och armar - förrän Åsa kom och sa "va brun du är...". Öh, där smet man inte ens undan. Man lyckas liksom aldrig i Åsas närhet. Rusade till bussen inom snarast efter ha avslöjat att färgen-i-ansiktet är för att det skulle bli party när kvällen så småningom skulle smyga sig fram.
Ja, brun-utan-sol-nyansen blev jättebra! Huvudsaken iallafall.
Kvällen kom, klockan slog lite över sex och ingen av oss två (Babe och jag) hade klätt på oss eller fixat till någonting. Men snart därefter rusade vi upp och börja fixa till oss, vilket tog en timma, och sen meddelade vi att vi skulle bli sena. Till förfesten.
Det kom blod ur näsan (= näsblod alltså) precis innan vi skulle dra med pendeltåget, och då sa jag att vi tar bussen istället till Jakobsberg och sen kliver på pendeltåget där. På så sätt skulle jag få lite tid och tvinga rinnandet att sluta flöda. Till slut slutade det rinna och klockan blev kvart i åtta. Tog bussen och klev på pendeltåget där i Jakobsberg, som sagt. Om sanningen ska fram så packade jag ner en del bomulltuss i Babes väska... För säkerhetsskull.
Väl inne i pendeltåget var det två fulla gubbar, som stod och satt, steg upp igen. Som iallafall till sist klev av pendeltåget, då en av dem ramlade omkull och hamnade på perrongen. Vad kan man göra?
De hade dessutom några väskor, och de syntes vara tunga som bara den när de satt på deras axlar, och jag såg då att de innehöll flaskor och burkar. Man kan ju alltid gissa sig fram till vad de innehöll...
I city klev vi av och tog en taxi raka vägen till Lilla Essingen. Klev in på förfesten och där vimlade det av en massa folk - bra folk! Oh. Vad man snackade. Lärde känna några nya, vilket var jättekul!
Och självklart fanns det "de gamla" också, vilket var kul och träffa igen! Det blev en del toalettbesök och tjafs om plats i den lilla soffan, snack i köket och hela vägen från nykterhet till att bli berusande. Tänkte då (för ett ögonblick) på dessa två gubbar på pendeltåget, vart de kunnat ha tagit vägen och vad de gjorde just då, men glömde bort det i nästa ögonblick. Hade det super på förfesten, tack Cissi!
Gick till en busshållsplats från förfesten med Cissi, Sofia D, Daniel C och så Babe förstås, vilket var kul! Speciellt eftersom vi kom fram till "saker" som var bara så som det skulle vara - är man så är man.
Kom till tunnelbanan till sist, och fick några poliser framför sig då man hade en hel burk med dricka.
"Göm-burken" fick vi till svar från dem, på direkten, via kroppsspråket. Vi alla bara stoppade våran flaska/burk i jackor, väskor och påsar. I mitt fall blev det en platspåse från H&M (tack att ni tillverkar så bra platspåsar!) och det döljde burken mycket väl.
Klev på tunnelbanan mot... Men var åtminstone på väg dit till Dövas hus, där det var pubafton. När man väl klev in där så vimlade det en massa äldre döva som jag varken sett/träffat förut. Snart såg man det bekanta kretsen (även vissa från förfesten) som bestod av människor i ungefärlig samma ålder som man själv - snackade kvällen/natten lång! Hade det jättetrevligt, speciellt när jag fick lite rabatt på dricka därinne, så bugar och tackar. Tack!
Dövas hus stängdes klockan halv 2 då alla fick gå ut. Flera rusade/åkte iväg till pubarna i city, men man förblev fast kvar utanför Dövas hus. Till slut hamnade man i Patrik H:s bil med en hel gäng. Vägen dit var trångt och krångligt. Sen när Thomas I, till slut, klev av så kunde vi åka raka vägen mot Hölö... Öh.
Höll på och somna i bilen, medans Akervall försökte pigga till mig med mera dricka (hade fått nog så mera ville jag inte ha) och Babe som sov som en stock. Men höll mig vaken trots allt ändå. Tror att det tillhör min ovana, vill inte missa något alls, även om vi hade kört lite vilse i ca 2 timmar. Blev en del snack.
Väl framme vid Patriks lägenhet så vaknade Babe till och så småningom rusade alla in och satte sig i Patriks soffor. Fram med täcken och kuddar osv, där vi snackade fram till klockan 9 på morgonen. Gissa vad trötta vi var, ont i huvudet av all tankar, ont i kroppen av all alkohol, ont i ögonen av all trötthet, ont i benen efter all rusande, ont i baken av all sittande och ont i magen samt mungipan av all skratt.
Lite märkligt, att bara sitta där med Patrik H och Akervall samt Babe. Fyra människor som aldrig förr hade så mycket att snacka om. Men Patrik H kan räknas lite som undantag, hade ju en del minnen och prata om från förr, en del skratt bidrog han med och Babe känner jag mycket väl till. Akervall, kan iallafall säga att det är så otroligt lätt att snacka med honom och han tänker bra. Mer än bra.
Snackade om allt mellan himmel och jord. Vilket var skönt!
Somnade i Patriks stora säng med Babe, medans Akervall sov i en av sofforna. Patrik sov någonstans, dock inte i lägenheten.
"Nästa" morgon då vi vaknade, 3 timmar senare, jag och Babe då steg vi upp och snart vaknade Akervall. Alla undrade vart Patrik var, men... han syntes inte till någonstans.
Vi tre åt frukost iallafall och det blev åter en del snack vid matbordet och mellan tuggarna.
Satte oss igen i sofforna, snackade, snackade och snackade och timmarna gick...
Akervall och jag kollade hos Patriks pappa men ingen var hemma. Han sov antaligen därinne, misstänkte vi. Gick och handlade smått (en flaska cola light och en flaska coca cola).
Klockan blev 18.00, ingen Patrik men vi satte in en av Patriks DVD-filmer (filmen heter något med "Animals", det är det enda jag minns) och den var inte så bra. Slutligen kom Patrik och var yrvaken. Men pigg och kry. Han hade iallafall sovit hos pappsen medans han var borta. Bekvämare än i en av sofforna, antar jag (Akerall fick lite ont i nacken efter ha sovit på soffan, så).
Sen gick vi och åt PIZZA (åtminstone jag och Babe) medans Akervall tog pasta och Patrik tog kebabkött med pommes frites. En del snack återigen. En del skratt, tills personalen stirrade ur oss så att vi smög ut ur restaurangen.
Gick till Patriks mammas bil och åkte då till Södertälje C. Ingen pendeltåg där - tågen var inställda. Åkte då till Hallunda, där de släppte av oss och vi två (Babe och jag) tog tunnelbanan mot city.
Sen var det väntan på pendeltåget, mot Bålsta. Till slut befann vi oss i Jakobsberg, där vi tog taxi hemåt. Vilket var skönt - att vara hemma igen!
Och jovisst ses vi igen! Någon dag, snart.
Tack grabbar! För all snack och skratt, det kändes som en 24 timmars party oavsett alkoholens existens. Ni är guldvärda! Sköt om er.
Tack för mig - och för småleenden efter all det roliga. Godnatt gott folk! Sov gott.
En speciell fåtölj.
Då var man hemma igen. Har alltså sovit över på Albano inatt, va skönt och slippa stressa med bussen, tunnelbana och sen tunnelbana sent på kvällen, och sov gott åtminstone. Det är det viktigaste.
Men måste bara berätta....
Jag har faktiskt då hittat min drömfåtölj... Som bara har Det - med stort D. Den får mig att må bra, det märkte jag igår när jag väl fick sjunka in i den, och det var faktiskt den som gjorde mig sömnig att jag var tvungen och gå och sussa.
Hm.
Alltså, kl 22 då jag slutade mitt pass på Albano, gick jag upp på övervåningen ifrån patienterna och medicinerna och allt sådant. Gick in i matsalen och började se på TV (typiskt så fanns det bara kanalerna 1,2 och 4) men ändrade mig och började istället läsa. och löste några sudoku.
Dessutom skrev man ner av lite vad man lärt sig under dagen (det brukar jag göra, slutligen har jag nog en hel pärm ang. vad jag lärt mig = otroligt mycket).
Det var en nattsköterska och veterinär, och så jag, som sov över just den natten.
Precis efter när veterinären berättade bl.a. om larmet därnere på bottenvåningen som inte-får-störas under natten (hade inte behövt gå ner ändå, så), vart sängkläderna låg och hur jag skulle tvätta dem dagen efter osv., så sa hon att det fanns någon sorts "massagestol" som jag kanske skulle vilja pröva på lite. En massagestol..? Frågade snabbt vart den satt. I ena sovrummet, fick jag till svar och gick dit snabbt (visste precis vart sovrummet låg).
Där stod den. Kände väl igen den, eftersom det var en gång då jag hade mensvärk (vilket är för jävligt) på jobbet och behövde vila så jag fick gå in i ett sovrum (det sovrum som jag nu gick in i) och vila ut värken. Just då jag låg i sängen där (och tänkte tankar ang. om att "jag skulle vilja sterilsera mig. Gud, vad jag hatar det här... Mensskit, mensbajs, mensjävlastövel, mens-varför-måste-Jag-ha-det...) såg jag fåtöljen och den såg lite konstig ut. Nja, själva sätet såg okej ut utom benstödet som liksom skulle anpassa både vänstra och högra benet... På sätt och vis. Öh.
Brydde mig inte om fåtöljen så mycket just då jag låg där, hade ju en massa annat att tänka på (mensjävlastövel osv) men nu hade jag kommit ihåg att jag sett den förut.
Satte mig ner försiktigt och lät min rygg sjunka in i sätet... Gud, va mjuk. Mmmmmmmmmmm.
Tog upp den lilla "maskinen" som var inkopplad till fåtöljen som skulle visa (och utföra) de olika massagesystem som faktiskt fanns gömda inne i stolen.
Provade först program A... Mmmmmmmmmmmmmmmm-mmmmmmmm (dubbel mm). Ryggen fick det mest otroliga massagen och kände då att jag troligen hade några knutor i ryggen = inget bra. Men satt där och njöt.
Provade mig fram med olika program, för bl.a. fötterna, vaderna, nacken, axlarna, svansknotan (finns tyvärr ingen för armarna) - alla var bäst.
Satt där i ungefär en timma... Oh. Sen var jag för utvilad för att kunna sitta längre, måste bara ligga ner och somna. Och eventuellt drömma lite.
Jag som hade tänkt lägga lite pengar på helkroppsmassage varje månad (behöver det) för att inte få ont i ryggen osv som man ibland får pga jobbet. Och nu behöver jag inte lägga ut någonting - bara att gå upp till sovrummet och sjunka in i fåtöljen som en liten liten behövande människa. Ja, fåtöljen är ganska stor så att man kan känna sig lite liten, och fåtöljen tar väl hand om en då man är där i dess famn, hoho.
Skulle vilja ha en sådan fåtölj i mitt sovrum men... Öh, kostar nog miljoner.
Nej, nu ska man gå och se lite på TV (har åtminstone kanalerna 1,2,3,4 och 5 och fler härhemma, tack och lov) och sen sussa. Och drömma lite om fåtöljen kanske. Hm.
Tack för mig - godnatti gott folk och dröm om er älskande grej - det blir en viss speciell fåtölj för min del.
Men måste bara berätta....
Jag har faktiskt då hittat min drömfåtölj... Som bara har Det - med stort D. Den får mig att må bra, det märkte jag igår när jag väl fick sjunka in i den, och det var faktiskt den som gjorde mig sömnig att jag var tvungen och gå och sussa.
Hm.
Alltså, kl 22 då jag slutade mitt pass på Albano, gick jag upp på övervåningen ifrån patienterna och medicinerna och allt sådant. Gick in i matsalen och började se på TV (typiskt så fanns det bara kanalerna 1,2 och 4) men ändrade mig och började istället läsa. och löste några sudoku.
Dessutom skrev man ner av lite vad man lärt sig under dagen (det brukar jag göra, slutligen har jag nog en hel pärm ang. vad jag lärt mig = otroligt mycket).
Det var en nattsköterska och veterinär, och så jag, som sov över just den natten.
Precis efter när veterinären berättade bl.a. om larmet därnere på bottenvåningen som inte-får-störas under natten (hade inte behövt gå ner ändå, så), vart sängkläderna låg och hur jag skulle tvätta dem dagen efter osv., så sa hon att det fanns någon sorts "massagestol" som jag kanske skulle vilja pröva på lite. En massagestol..? Frågade snabbt vart den satt. I ena sovrummet, fick jag till svar och gick dit snabbt (visste precis vart sovrummet låg).
Där stod den. Kände väl igen den, eftersom det var en gång då jag hade mensvärk (vilket är för jävligt) på jobbet och behövde vila så jag fick gå in i ett sovrum (det sovrum som jag nu gick in i) och vila ut värken. Just då jag låg i sängen där (och tänkte tankar ang. om att "jag skulle vilja sterilsera mig. Gud, vad jag hatar det här... Mensskit, mensbajs, mensjävlastövel, mens-varför-måste-Jag-ha-det...) såg jag fåtöljen och den såg lite konstig ut. Nja, själva sätet såg okej ut utom benstödet som liksom skulle anpassa både vänstra och högra benet... På sätt och vis. Öh.
Brydde mig inte om fåtöljen så mycket just då jag låg där, hade ju en massa annat att tänka på (mensjävlastövel osv) men nu hade jag kommit ihåg att jag sett den förut.
Satte mig ner försiktigt och lät min rygg sjunka in i sätet... Gud, va mjuk. Mmmmmmmmmmm.
Tog upp den lilla "maskinen" som var inkopplad till fåtöljen som skulle visa (och utföra) de olika massagesystem som faktiskt fanns gömda inne i stolen.
Provade först program A... Mmmmmmmmmmmmmmmm-mmmmmmmm (dubbel mm). Ryggen fick det mest otroliga massagen och kände då att jag troligen hade några knutor i ryggen = inget bra. Men satt där och njöt.
Provade mig fram med olika program, för bl.a. fötterna, vaderna, nacken, axlarna, svansknotan (finns tyvärr ingen för armarna) - alla var bäst.
Satt där i ungefär en timma... Oh. Sen var jag för utvilad för att kunna sitta längre, måste bara ligga ner och somna. Och eventuellt drömma lite.
Jag som hade tänkt lägga lite pengar på helkroppsmassage varje månad (behöver det) för att inte få ont i ryggen osv som man ibland får pga jobbet. Och nu behöver jag inte lägga ut någonting - bara att gå upp till sovrummet och sjunka in i fåtöljen som en liten liten behövande människa. Ja, fåtöljen är ganska stor så att man kan känna sig lite liten, och fåtöljen tar väl hand om en då man är där i dess famn, hoho.
Skulle vilja ha en sådan fåtölj i mitt sovrum men... Öh, kostar nog miljoner.
Nej, nu ska man gå och se lite på TV (har åtminstone kanalerna 1,2,3,4 och 5 och fler härhemma, tack och lov) och sen sussa. Och drömma lite om fåtöljen kanske. Hm.
Tack för mig - godnatti gott folk och dröm om er älskande grej - det blir en viss speciell fåtölj för min del.
En speciell dag - endast en gång i livet.
Yes! Jag tog studenten. faktiskt.
Och det händer endast en gång - i livet. Kan iallafall säga att det var en av mina bästa dagar, att ha gått dessa fjorton år och sen bara kunna gå ut i friheten. Så ofattbart.
Jag i rosa och vitt. Med Paula i handen - en speciell känsla.
Det var någon som skickade ett sms dagen efter och det löd "Grattis till friheten". Och min frihet just idag (exakt 226 dagar sen dess) är att jag håller på att nå målet. När jag väl gått ut SLU i Skara då känns det nog som att jag verkligen klivit in i friheten. På riktigt alltså.
Nu har jag ett jobb att tänka på, som jag inte skall slarva med, och dit måste jag varje dag (utom när jag har ledigt) - men en del av friheten är att jag får träffa patienterna. Och det är de som gör så att man får en viss känsla (tycka om den) att man liksom är Någon. Oavsett om man är ful, handikappade, har dyslexi, synfel eller även sitter i rullstol så tycker djuret om en.
Varför kan människor inte vara likadana "blinda" för att ge och få? Det enda djuret behöver är kärlek (ja ja, mat, vatten och syre också förstås).
Tillbaka till den speciella dagen, min var otrolig men på tanke vad som hände därefter. Alldeles pank blev man och pengar flög runt i huvudet varenda dag (visst hade jag mina sparpengar men) och man blev en fall för Alfa-kassan. Som de flesta andra arbetslösa. Men därefter 2 veckor fick jag komma in på Albano så jag hade tur. Där fick jag åter friheten som jag hade när jag gick ut studenten.
Och nu, när man kommit in i arbetslivet, förstår man hur de andra hade det när de sagt "spara pengar innan du går ut gymnasiet!" och "arbetslivet är fyfan", osv.
Nej nej, nu till den speciella dagen...
Jag gick nerför trappan med min vita mössa och med Paula i handen. En sån otrolig känsla.
Fick en ros i ögat när någon försökte få den över huvudet på mig. Övriga trodde jag grät. Men jo, det var sorgligt att lämna klassen men samtidigt så befriande så därför grät jag inte.
Har faktiskt haft en jätte super klass. Som jag diggar på många olika sätt. Men såklart har det funnits de som jag inte gillar så värst mycket men det var bara att stå ut, ärligt talat.
Och jag gick ut till sist iallafall. Det var ett sammanträffande på ett sätt, eftersom jag var så skoltrött och ville bara ut och räknade dagar ändå fram till den speciella dagen...
Min lärarinna o jag. Oscar i väntan. Famijen i väntan (utom Tomas som tog bilden).
Sen fick man åka runt med kärran, som man faktiskt fixade på torsdagen, dagen innan, och vinka åt alla deltagare i den enorma skara och dessutom åt de som var publik. Örebro city var fullt av vita mössor och människor. Och hundar.
Skrik, musik, skratt och leenden spred ut i hela stan och flaxade händer i luften syntes mycket väl.
Far, (marsan), emma. Mor i väntan. Karin o jag i kärran. Några förbipasserande...
Oh, sen var man hemma igen, på min lilla student-mottagning som jag innan protesterade mot på sätt och vis men gick med på det till slut när jag och mamma kom väl överens.
Blommor, mest rosor, gosedjur och presenter fyllde hela matbordet och en "massa" folk i min lilla etta (sakna lägenheten). Men som tur var, på nåt sätt, att mina övriga mostrar och morbröder, och alla kusiner på mammas sida inte kunde komma pga att min andra kusin Klara (som är 2 år yngre än mig) även tog studenten den dagen.
Och sen var det även tur att min farbror (och hans familj) och faster inte heller kunna komma pga min tredje kusin Nina även tog studenten den dagen. För annars skulle tårtan och förrätten, även mitt leende inte räcka till åt alla... Hoho.
Dagen efter var man attans trött, efter en del festande (fast man drog hemåt istället för stadsparken), men väldigt nöjd. Och stolt. Synd bara att det är över.
Flaggan har sett allt. Trött "student-tagare".
Ni som inte tagit er genom den speciella dagen ännu, se fram emot det så klarar ni genom dessa skolår..! Man klarar allt när man har något mål att sträva mot. Det lovar jag. Därför har jag alltid ett mål och sen ett krav på mig själv - att jag faktiskt skall nå dit.
Hm, nu får vi se vad för mål jag hittar på när jag väl gått ut SLU i Skara. Oh.
Tack för mig - en "student-tagare" och tack till alla speciella människor med speciella mål i livet.
Och det händer endast en gång - i livet. Kan iallafall säga att det var en av mina bästa dagar, att ha gått dessa fjorton år och sen bara kunna gå ut i friheten. Så ofattbart.
Jag i rosa och vitt. Med Paula i handen - en speciell känsla.
Det var någon som skickade ett sms dagen efter och det löd "Grattis till friheten". Och min frihet just idag (exakt 226 dagar sen dess) är att jag håller på att nå målet. När jag väl gått ut SLU i Skara då känns det nog som att jag verkligen klivit in i friheten. På riktigt alltså.
Nu har jag ett jobb att tänka på, som jag inte skall slarva med, och dit måste jag varje dag (utom när jag har ledigt) - men en del av friheten är att jag får träffa patienterna. Och det är de som gör så att man får en viss känsla (tycka om den) att man liksom är Någon. Oavsett om man är ful, handikappade, har dyslexi, synfel eller även sitter i rullstol så tycker djuret om en.
Varför kan människor inte vara likadana "blinda" för att ge och få? Det enda djuret behöver är kärlek (ja ja, mat, vatten och syre också förstås).
Tillbaka till den speciella dagen, min var otrolig men på tanke vad som hände därefter. Alldeles pank blev man och pengar flög runt i huvudet varenda dag (visst hade jag mina sparpengar men) och man blev en fall för Alfa-kassan. Som de flesta andra arbetslösa. Men därefter 2 veckor fick jag komma in på Albano så jag hade tur. Där fick jag åter friheten som jag hade när jag gick ut studenten.
Och nu, när man kommit in i arbetslivet, förstår man hur de andra hade det när de sagt "spara pengar innan du går ut gymnasiet!" och "arbetslivet är fyfan", osv.
Nej nej, nu till den speciella dagen...
Jag gick nerför trappan med min vita mössa och med Paula i handen. En sån otrolig känsla.
Fick en ros i ögat när någon försökte få den över huvudet på mig. Övriga trodde jag grät. Men jo, det var sorgligt att lämna klassen men samtidigt så befriande så därför grät jag inte.
Har faktiskt haft en jätte super klass. Som jag diggar på många olika sätt. Men såklart har det funnits de som jag inte gillar så värst mycket men det var bara att stå ut, ärligt talat.
Och jag gick ut till sist iallafall. Det var ett sammanträffande på ett sätt, eftersom jag var så skoltrött och ville bara ut och räknade dagar ändå fram till den speciella dagen...
Min lärarinna o jag. Oscar i väntan. Famijen i väntan (utom Tomas som tog bilden).
Sen fick man åka runt med kärran, som man faktiskt fixade på torsdagen, dagen innan, och vinka åt alla deltagare i den enorma skara och dessutom åt de som var publik. Örebro city var fullt av vita mössor och människor. Och hundar.
Skrik, musik, skratt och leenden spred ut i hela stan och flaxade händer i luften syntes mycket väl.
Far, (marsan), emma. Mor i väntan. Karin o jag i kärran. Några förbipasserande...
Oh, sen var man hemma igen, på min lilla student-mottagning som jag innan protesterade mot på sätt och vis men gick med på det till slut när jag och mamma kom väl överens.
Blommor, mest rosor, gosedjur och presenter fyllde hela matbordet och en "massa" folk i min lilla etta (sakna lägenheten). Men som tur var, på nåt sätt, att mina övriga mostrar och morbröder, och alla kusiner på mammas sida inte kunde komma pga att min andra kusin Klara (som är 2 år yngre än mig) även tog studenten den dagen.
Och sen var det även tur att min farbror (och hans familj) och faster inte heller kunna komma pga min tredje kusin Nina även tog studenten den dagen. För annars skulle tårtan och förrätten, även mitt leende inte räcka till åt alla... Hoho.
Dagen efter var man attans trött, efter en del festande (fast man drog hemåt istället för stadsparken), men väldigt nöjd. Och stolt. Synd bara att det är över.
Flaggan har sett allt. Trött "student-tagare".
Ni som inte tagit er genom den speciella dagen ännu, se fram emot det så klarar ni genom dessa skolår..! Man klarar allt när man har något mål att sträva mot. Det lovar jag. Därför har jag alltid ett mål och sen ett krav på mig själv - att jag faktiskt skall nå dit.
Hm, nu får vi se vad för mål jag hittar på när jag väl gått ut SLU i Skara. Oh.
Tack för mig - en "student-tagare" och tack till alla speciella människor med speciella mål i livet.
På sätet i en av de Rosa bussarna - längs hela Afrika.
Oh, vad livet kan vara härligt. Så härligt, att man bara måste hoppa upp ur soffan och skrika. Och dansa lite, hm.
Nu har delvis min "ivriga Jag" kommit ut. Vill göra en massa saker, och nu är tanken riktad till att få resa och upptäcka grejer på ett annat sätt, och fick faktiskt en inspiration (eller vad man nu ska säga om det) av Carina idag, min "nya" arbetskollega, att man faktiskt kan resa med de "Rosa bussarna"..!
Så fort man var hemma igen så klickade man på www.rosabussarna.com och vad fick man se... Att bussarna faktiskt är ROSA..! Vet vet, Carina sa det men... Ja, faktiskt av färgen rosa!
Och det hela med det jag söker efter är "resor-med-de-som-är-unga-i-sinnet" och det innebär, enligt mig, att man lever enkelt och samtidigt upplever och ser saker, både med unga och gamla. Det är en av mina drömmar i livet, det blir liksom en "jorden runt-resa"..! Man har bara de rosa bussarna till att gömma sig i, i nödfall, ifall det kommer tigrar rusande eller något liknande! Nejdå, hoho.
"En resa med Rosa Bussarna är ingen charterresa. Vi åker i ombyggda rosa bussar som vi bor och sover i. Vi lever spartanskt för att hålla kostnaderna nere och alla resenärer är delaktiga i de dagliga bestyren.
Ofta far vi längs obanade vägar och det kan hända att planer får ändras och dagarna byggas på improvisationer, men det är också detta som gör resandet så spännande. Vi kommer nära naturen och människorna i de länder vi besöker och vi lär känna alla i gruppen. Resan blir vad var och en gör den till. Att kunna bjuda på sig själv, att ha en vilja och ett intresse av att uppleva mycket, samt att kunna hugga i när det så krävs - allt det underlättar både för den egna upplevelsen och gruppens sammanhållning."
stod det på hemsidan... Va fan härligt!
Och så stod det även att:
"Halva nöjet på resan är livet i bussarna
Den speciella sammanhållning som skapas på resorna är något gamla "Pinkare" talar mycket om. Om du inte har resesällskap är Pink Caravan en möjlighet att göra den långresa du inte vill eller vågar göra på egen hand.
De flesta som reser med oss åker ensamma, men alla ingår i en grupp som snabbt brukar få bra sammanhållning. På våra stopp bestämmer du själv om du vill upptäcka på egen hand eller i grupp. Många får vänner för livet, en del har till och med gift sig! Efter hemkomsten hålls det ofta "bussträffar" då man ses igen, ser på foton och talar om minnen från resan.
Bussarna vi åker med är ombyggda för att passa den här sortens resor. De är utrustade med takräck, och där uppe sover halva gänget på madrasser som bäddas ut på kvällen (under en ställning med "tältduk" om vädret så kräver). De övriga sover inne i bussarna där säten och bänkar snabbt och enkelt kan göras om till sovplatser.
I och på bussarna finns bl.a. kök, wokpannor, köksutrustning, leksaker, mat och godis i massor."
Jag tar nog med sällskap..? Hm.
Skulle vilja åka till Afrika... Men se här, vilka länder dessa (rosa) bussarna ägnar sig åt att åka förbi och kika i dess kultur och allt annat:
*Europa
*Afrika
*Nordamerika
*Sydamerika
*Asien
*Australien
Oh, vill åka. och det NU.
Vem vill följa med..? Kanske blir det Du?
Okej, det blir inte NU på direkten men någon dag. Då det är dåligt väder här i kära Sverige, eller så åker man bara sådär oavsett vädret här... hoho.
Ja, dess resa ska jag utföra iallafall, någon dag. Även om jag har hunnit och bli 25, eller även 70. Hm, det blir iallafall när jag har stålar, upp till flera tusen sedlar, för det kostar att åka med dessa rosa bussar. Det var nog bara det... Öh.
Vises, Rosa Bussarna!
Tack för mig - godnatt gott folk och till en resande Rosa buss någonstans.
Nu har delvis min "ivriga Jag" kommit ut. Vill göra en massa saker, och nu är tanken riktad till att få resa och upptäcka grejer på ett annat sätt, och fick faktiskt en inspiration (eller vad man nu ska säga om det) av Carina idag, min "nya" arbetskollega, att man faktiskt kan resa med de "Rosa bussarna"..!
Så fort man var hemma igen så klickade man på www.rosabussarna.com och vad fick man se... Att bussarna faktiskt är ROSA..! Vet vet, Carina sa det men... Ja, faktiskt av färgen rosa!
Och det hela med det jag söker efter är "resor-med-de-som-är-unga-i-sinnet" och det innebär, enligt mig, att man lever enkelt och samtidigt upplever och ser saker, både med unga och gamla. Det är en av mina drömmar i livet, det blir liksom en "jorden runt-resa"..! Man har bara de rosa bussarna till att gömma sig i, i nödfall, ifall det kommer tigrar rusande eller något liknande! Nejdå, hoho.
"En resa med Rosa Bussarna är ingen charterresa. Vi åker i ombyggda rosa bussar som vi bor och sover i. Vi lever spartanskt för att hålla kostnaderna nere och alla resenärer är delaktiga i de dagliga bestyren.
Ofta far vi längs obanade vägar och det kan hända att planer får ändras och dagarna byggas på improvisationer, men det är också detta som gör resandet så spännande. Vi kommer nära naturen och människorna i de länder vi besöker och vi lär känna alla i gruppen. Resan blir vad var och en gör den till. Att kunna bjuda på sig själv, att ha en vilja och ett intresse av att uppleva mycket, samt att kunna hugga i när det så krävs - allt det underlättar både för den egna upplevelsen och gruppens sammanhållning."
stod det på hemsidan... Va fan härligt!
Och så stod det även att:
"Halva nöjet på resan är livet i bussarna
Den speciella sammanhållning som skapas på resorna är något gamla "Pinkare" talar mycket om. Om du inte har resesällskap är Pink Caravan en möjlighet att göra den långresa du inte vill eller vågar göra på egen hand.
De flesta som reser med oss åker ensamma, men alla ingår i en grupp som snabbt brukar få bra sammanhållning. På våra stopp bestämmer du själv om du vill upptäcka på egen hand eller i grupp. Många får vänner för livet, en del har till och med gift sig! Efter hemkomsten hålls det ofta "bussträffar" då man ses igen, ser på foton och talar om minnen från resan.
Bussarna vi åker med är ombyggda för att passa den här sortens resor. De är utrustade med takräck, och där uppe sover halva gänget på madrasser som bäddas ut på kvällen (under en ställning med "tältduk" om vädret så kräver). De övriga sover inne i bussarna där säten och bänkar snabbt och enkelt kan göras om till sovplatser.
I och på bussarna finns bl.a. kök, wokpannor, köksutrustning, leksaker, mat och godis i massor."
Jag tar nog med sällskap..? Hm.
Skulle vilja åka till Afrika... Men se här, vilka länder dessa (rosa) bussarna ägnar sig åt att åka förbi och kika i dess kultur och allt annat:
*Europa
*Afrika
*Nordamerika
*Sydamerika
*Asien
*Australien
Oh, vill åka. och det NU.
Vem vill följa med..? Kanske blir det Du?
Okej, det blir inte NU på direkten men någon dag. Då det är dåligt väder här i kära Sverige, eller så åker man bara sådär oavsett vädret här... hoho.
Ja, dess resa ska jag utföra iallafall, någon dag. Även om jag har hunnit och bli 25, eller även 70. Hm, det blir iallafall när jag har stålar, upp till flera tusen sedlar, för det kostar att åka med dessa rosa bussar. Det var nog bara det... Öh.
Vises, Rosa Bussarna!
Tack för mig - godnatt gott folk och till en resande Rosa buss någonstans.
Vill ha!
Herregud. Har alltid varit såhär förälskad i någonting som finns på allas kroppar - varje dag. Nja, kanske inte precis varje dag men i stort sett iallafall.
När jag var mindre så hatade jag det, och tänkte ofta att jag absolut inte skulle köpa nya sådana - ja, jag hatade dem.
Kläder.
Så mysigt när man får ta på sig en hel ny plagg, som man längtat efter så, och få känna på att förbli som en ny människa - så känner jag. Troligen därför är jag förälskad i dem.
Visst spelar det roll vad som får klä på mig, jag tar inte vad som helst att ta på mig (även om det passar andra så utmärkt), utan jag tittar noggrant först om det verkligen är den-som-ögonen-bara-sjunker-så-i-som-en-tung-skepp. isåfall tar jag den på direkten och provar - passar den så förblir den hängande i min garderob.
Hm. Om jag ska vara ärlig så finns det plagg (och skor) som jag köpt och bara använt en enda gång. kan inte använda dem igen - alltså så är de lite för fina för en-vanlig-måndag eller så passade de åtminstone en gång i tiden och inte längre. Men stopp, de mesta använder jag fortfarande, så.
Fick en La Redoute-katalog hemskickat idag (himmel, vad jag älskar när det vimlar "La redoute" framför mina fötter) och bländade i den medan det var reklam mellan serien "Project Runway" (där några människor som-vill-bli-kläddesigner får tävla om titeln att bli en äkta kläddesigner) och då hittade jag många förbaskade snygga plagg, skor, väskor samt bikini i katalogen... Jag dör..!
Kakigrönt... så förbaskat vackert! och gammaldagsrosa, brunt, en speciell nyans av gult, mönstrat, randigt, turkos och orange i de rätta blandningar och såklart även de klassiska "tråkiga" färgerna - svart och vitt, så underbara färger att man bara vill sjunka in där i plaggen. Men så fick jag en tanke i huvudet - jag kanske kan sy några plagg alldeles själv (alltså, inte alldeles själv utan med mammas hjälp) eftersom i katalogen kan det kosta upp till tusentals sedlar om man skulle välja precis allt man vill ha. Nja, inte tusentals precis utan miljoner sedlar...
Det är nog så himla kul och kunna visa upp sina snygga kläder i city en vacker solig dag - som man alldeles själv (ja ja, med mammas hjälp) sytt ihop. Oh, tror jag ska göra det. När jag har avslutat det hela här i Stockholm och flyttat tillbaka till Örebro då ska jag börja sy - på mammas symaskin. Och om det går bra och kläderna blir himmelska då ska jag önska mig en symaskin. Absolut!
Jag och mamma har däremot sytt ihop några plagg som jag använt och folk kommenterat dem. T.ex. min gröna linne som jag använt en antal gånger på fester som vi två sytt dit en nyans av grön tyg under det spetsiga tyget där längst ner på linnet (eftersom jag inte ville visa naveln genom det synliga spets-tyget) och sen bara hört fina saker om linnet.
Hm, sen har det varit bl.a. kjolar, som jag inte sett på länge (längta efter vår), och även de förblev fina!
Dessutom brukade jag förr ofta sy in t-shirts och linnen på sidorna av storleken L (har hänt XL) - eftersom mina storlekar oftast inte syns till när jag väl letar.
Det mest irriterande är att ens storlekar inte ens finns kvar. Beställ fler, klädkedjorna!
Hm, ja det var nog allt, det. Och självklart kommer jag med kommentarer och åsikter här när jag väl sytt mina egna kläder. Det kommer...
Och på tal om jobbet, Gud hur ska jag kunna åka därifrån om mindre än 3 månader..? Tycker faktiskt om att jobba med djuren, även om de kan klösa och bitas, och det finns nog inget bättre. Inte för mig iallafall. Hm, nu håller jag dessutom på att fundera på en sak. Det är så att jag kanske får möjligheten att förlänga tiden efter den 7 april då jag egentligen slutar där, fast då förlänger jag inte som pratikant (längre) utan som "vikarie" eller hur man nu ska säga. Men samtidigt så saknar jag Örebro så otroligt mycket, och alla som finns kvar där - bl.a. familjen (speciellt Oscar), Tomas, vännerna och så dess lugna tempot i city utan stressiga tunnelbanor och pendeltågen. Bara cykelvägar... saknar det!
Men samtidigt så finns jobbet ju här i Stockholm. Som jag trivs så väldigt bra med.
En sak till, sommarjobb där på Albano, tanken fick jag i huvudet igår när en arbetskollega föreslog dessa förslag... Vetefan hur jag ska göra. Men sommarjobbet där tror jag att jag absolut ska tacka ja till. Det där med som "vikarie" vet jag inte... Inte än iallafall.
Ska nog försöka med Örebro först och dess svåra arbetsindustrin som har brist på lediga jobb. Sen får vi se.
Ja, vad hände i helgen..?
På fredagen kom man äntligen fram till Örebro igen (cyklade då förbi min gamla lägenhet i Vasastan, kommer aldrig kunna låta bli och tänka på hur jag hade det då jag bodde där - stort och rymligt och dessutom bara min. Ska försöka hitta en likadan lägenhet, på ett ungefär, när jag väl flyttar till Skara) och sen slappade man av hos Tomas hela kvällen, det behövde jag.
Firade Emma på lördagen för hennes nytagna körkort - med att äta på Kina Muren med hela familjen, inklusive Tomas förutom pappa. Det var mysigt. Tack! och grattis, Emma!
Sen var man och körde (äntligen, efter inte ha kört på några månader) samt handlade lite mat med Tomas som vi sedan körde med hem till honom.
En trevlig pratstund med mamma och Tomas senare på kvällen hos mamma då mamma fick åter bilen och sin bilnyckel.
På söndagen var man och hälsade på Marsan och Oscar med Tomas. Det var kul och få leka med Oscar igen och återse hans choklad bruna ögon. Han är ett härligt barn!
Sen var det ju hela historien om det där med "att få komma hem lite tidigare" då man åkte hemåt till Stockholm. Hejdå Örebro, men vises igen på fredag. hoho.
Hm, det var nog allt, det. Den här gången iallafall.
Sköt om Dig.
Tack för mig - och mina söta kläder. godnatt, alla trötta (även pigga, om det så behövs) människor.
Fick huvudrollen i filmen ”Färden bland främlingar”.
Yes! Fick huvudrollen..! äntligen.
Det är inte varje dag man får en huvudroll, eller ens en roll, i en film.
Alltså, den filmen är inte så efterfrågad och inte så speciellt populärt men kan i alla fall berätta detaljerna i filmen… Du lär aldrig få se filmen ändå så.
Det börjar med att…
Huvudfiguren ser tåget komma och kliver på vagn nummer 14, på väg hem till Stockholm, där hon nu bott ett tag. Från pojkvännen i Örebro.
Väl inne i vagnen sökte hon efter sin sittplats nummer 77, som sägs vara en handikappsplats (det var den enda som var ledig om man ville ha nummerplats på biljetten). Tåget var fullt, men snart fick en kort tjej snällt flytta på sig eftersom det var just det numret som även stod på tågbiljetten. Huvudpersonen satte ner sig och började direkt blända i Aftonbladet som hon fick av pojkvännen precis innan hon gav sig av. Nyheter och nyheter, åter nyheter. Även nöje och allt annat. Klockan blev 20.08 och tåget började rulla iväg…
Väl inne i vagnen sökte hon efter sin sittplats nummer 77, som sägs vara en handikappsplats (det var den enda som var ledig om man ville ha nummerplats på biljetten). Tåget var fullt, men snart fick en kort tjej snällt flytta på sig eftersom det var just det numret som även stod på tågbiljetten. Huvudpersonen satte ner sig och började direkt blända i Aftonbladet som hon fick av pojkvännen precis innan hon gav sig av. Nyheter och nyheter, åter nyheter. Även nöje och allt annat. Klockan blev 20.08 och tåget började rulla iväg…
Sedan fick det bli sudoku, vilket hon tyckte väldigt mycket om, och hon löste 2 rutor innan hon ville spara resten tills nästa resa någonstans.
På hennes biljett stod det att hon skulle åka raka vägen till Bålsta, och sen byta till pendeltåg till Kallhäll där hon bor. Det var kortare och enklare än att åka ändå in till Stockholm city och sen byta till pendeltåg mot Bålsta, där hon går av i Kallhäll. Dessutom var det billigare.
Klockan blev 21.34 och då skulle hon av i Bålsta, hon hämtade väskorna och gick av. Hon hoppades att hon skulle hinna med det tidigare pendeltåget, så skulle hon vara hemma ännu tidigare…
Men hon missade precis pendeltåget mot Västerhaninge, som nu rullade iväg. Det stod 21.41 på skärmen, där då pendeltåget skulle iväg. Nästa pendeltåg, mot Nynäshamn, skulle komma klockan 22.11.
Äh, det var bara att sitta ner och vänta på nästa och följa precis det som det stod på biljetten. Nja, det satt 2 fjortisar och en man på den svarta bänken, såväl, hon fick stå. Kanske lika bra efter att bara ha suttit, på nummer 77 hela vägen, för att nu kunna stå.
Det var inte värst så många människor, förutom fjortisarna och mannen, men snart kom det in en kvinna med en ljusblå dunjacka. Hon skulle nog också med pendeltåget, tänkte huvudpersonen. Sen var det inget mer med det.
Rastlösheten steg. Det brukade det göra när hon fick sitta och vänta, medan hon inget kan göra, och speciellt när hon bara ville vara hemma.
Lite längre fram kom det en tjej, i ungefär samma ålder som huvudpersonen, in i stationen och hon verkade vara trött. Hon skulle givetvis också med samma pendeltåg som henne och kvinnan med den ljusblåa dunjackan, tänkte huvudpersonen.
Mannen, som satt på bänken, steg sig upp och gick fram till fönsterrutan och såg ut längs pendeltåget. Där det stod och väntade tills klockan skulle slå 22.11.
Huvudpersonen passade då och satte ner sig på den svarta bänken, tillsammans med fjortisarna som då pratade i telefon.
Samt kom det en väktare in med en schäferhund, som hade en munkorg av svart skinn. Något stämde inte. De gick ut längs på perrongen vid pendeltåget, som om de sökte efter något.
Rastlösheten försvann när hennes ögon fick söka sig runt samt följa väktaren och hunden som blev mindre och mindre för varje steg de tog.
Hennes ögon tröttnade, och hon steg sig upp från bänken och började gå mot pendeltåget, för att kunna sitta sig ner och börja närma sig hem med hjälp av pendeltåget. Hem ljuva hem.
Alla dörrar intill pendeltåget var stängda, förutom en, där satt den trötta tjejen redan. Huvudfiguren steg in och satte sig tvärtemot henne, medan kvinnan med den ljusblåa dunjackan hade följt efter och satte ner sig mittemot.
Minuterna gick… Klockan blev 22.11. och pendeltåget rullade inte än. De kunde inget göra, bara vänta.
Klockan blev 22.20. och fortfarande hände det inget… den trötta tjejen sträckte lite på ryggen och gäspade.
De tre fick ögonkontakt då och då, med fundersamma ögon och ögonbryn, och alla tre tänkte nog på samma sak. Hem ljuva hem.
Klockan blev 22.32 och ännu hände det inget. Nu började ögonen vandra runt omkring och fundersamma tankar dyka upp i hjärnan.
Plötsligt kom det en man som pratade och sa
”Det är stopp här. Pendeltåget kan inte åka vidare, så…”
”Det är stopp här. Pendeltåget kan inte åka vidare, så…”
läste huvudpersonen via läpparna på mannen innan han vände huvudet till de andra två resenärerna.
De två steg upp och skulle av pendeltåget, då följde huvudpersonen med och sen vände kvinnan med den ljusblåa dunjackan och sa i någon stil med ”så typiskt” och log.
Huvudfiguren tog då upp mobilen och skrev
”Jag är döv. Men såg att han sa att det var stopp, blir det buss istället?”.
Kvinnan läste texten och nickade, de tre gick vidare tillbaka mot stationen, medan den trötta tjejen fick en uppfattning och en förklaring av kvinnan om att huvudpersonen var döv.
Väl inne i stationen så fick alla, det var de tre och en lång mörkhårig man, och cirka 4 stycken människor som stod där, en lapp med rubriken Bålsta taxi. Och så telefonnumret dit till företaget.
Kvinnan informerade killen, som var biljettexpeditör inne i stationen, att huvudpersonen var döv. Och så var det framme med papper och penna.
”Ni får ringa till taxi, numret dit står på lappen du fick, och vi ersätter kostnaden” stavade killen till på pappret och huvudfiguren frågade
”Okej, men varför blev det inställt?”
”En ´olycka`” skrev killen.
”Kan du hjälpa mig och ringa en taxi åt mig? Tack.” knappade huvudfiguren ner på mobilen och riktade den till kvinnan med den ljusblåa dunjackan. Hon log och nickade.
Snart ringde kvinnan till taxi, medan huvudfiguren hade sin adress nedskrivet i mobilen och hade den vänt mot kvinnan medan hon pratade i telefonen.
- Vad heter du? Frågade kvinnan då medan hon höll i telefonen.
”Julia” svarade huvudfiguren via mobilskärmen.
Kvinnan nickade återigen.
Plötsligt kom den långe och mörkhårige mannen och ville säga något, medan kvinnan höll på med telefonen. Men när kvinnan var klar så föreslog mannen att de kunde åka tillsammans, de fyra.
Snart kom det en taxi och då packade de in väskorna.
Den långe mannen fick sitta fram medan de tre andra i baksätet. Huvudfiguren, tydligen Julia, skrev ”Tack för att du ringde” på mobilen och visade texten för kvinnan.
Hon nickade och log.
”Jag är ensam med 3 främlingar, inklusive taxichauffören, i en taxibil… faktiskt.” tänkte huvudfiguren en gång men sköt bort tanken.
Först steg den trötta tjejen av och betalade en viss summa. Sen fick hon med sig ett kvitto.
”Hur mycket kostar det på ett ungefär ändå till Kallhäll? Eftersom jag har begränsat med pengar med mig just nu, bara 190 kronor, så?” frågade huvudpersonen, Julia, kvinnan det via sin mobil.
”Taxichauffören räknar ut det när jag stiger av vid Kungsängen.” svarade kvinnan till svar.
En längre bit fram steg båda kvinnan och mannen av.
Innan kvinnan hade gått av så gav hon ett par hundra sedlar i huvudfigurens händer och nickade.
Hon bara satt där och kom på tanken ”det kostar 200 kronor för mig att nå hem till Kallhäll och hon betalar frivilligt allt...”.
”Tack så mycket!” skrev hon då snabbt i mobilen som tack, hon log och gick iväg med väskorna sina.
Senare ensam i taxibilen kom huvudpersonen Julia på hur hon ska kunna betala tillbaka dessa 200 till den kvinnan med ljusblå dunjackan? Hur..?
Taxichauffören lämnade över henne och väskorna precis utanför sin dörr och sen fick hon även kvittot.
Huvudfiguren Julia var hemma först klockan 23.18. Hem ljuva hem.
Berättelsen är baserad på en sann historia.
Okej, okej. Det var ingen film och varken någon huvudroll, men det hände faktiskt mig och det kändes faktiskt som om jag var med i en film. Sådär skumt med 3 andra främlingar (samt taxichauffören) som jag blir tvungen och lära känna för att rädda mig själv undan ”monstret” i filmen… (även om det var tiden som var monstret i ”min film”).
Ofattbart. När man ens vågade tänka tanken ”skönt och vara hemma lite tidigare än vanligt” så fick man den totala motsatsen.
Och den där kvinnan med den ljusblå dunjackan, vet knappt hennes namn eller efternamn. Minns bara hur hon såg ut.
Även jag är osäker på färgen på hennes dunjacka, men troligen var den ljusblå.
Allt det där vet jag, bara det.
Jag skulle kunna ha betalat med mina 190 kronor och sen fått en tia. Men icke sa Nicke.
Hm, vi kan alltså säga såhär; jag hade åtminstone huvudrollen i min händelse. Det är ju sant, det. Men oavsett det, tänk dig, att det finns så snälla människor därute. Tack och lov för det!
Däremot får man se om jag ens vågar beställa en sådan tågbiljett igen som tyder på att man ska åka raka vägen till Bålsta och sen byta där till pendeltåg till Kallhäll… Vi får allt se.
Men en sak är säker, jag tänker göra något åt saken.
Kvinnan i den ljusblå dunjackan ska få tillbaka sina 200 kronor och kanske ska man ta hjälp av tidningen Stockholm City. Få se – försöka ska jag i alla fall.
Tack!
Tack för mig – Du har huvudrollen i ditt liv, tänk på det Du och ta vara på det. God natt.
Djur gör till det - att det blir så ljuvligt att leva.
Livet är härligt. det sägs... från mig, de flesta människorna i världen (även dom som lever i fattigdom) och så i det här skrivandet.
Men bara så att det finns djur runt omkring en, så är livet bara härligare. det finns ingen förklaring till varför men samtidigt så är människor ju en "flock" och trivs i sällskap. Precis som de flesta djur.
En sak kan jag iallafall lova, om det inte fanns djur runt omkring mig skulle jag nog skratta mindre, och inte vara så ivrig över att få ta det livet ger.
När jag hör talas om ett husdjur som t.ex. försvunnit i 2 veckor och sen bara plötsligt kommit tillbaka till ägaren, vill jag så gärna kunna göra samma sak. Bara försvinna och sen komma tillbaka med livet i behåll. kanske med ett brutet ben, bitsår, svullnad eller borttaget halsband - bara man har haft kul så spelar det inte så stor roll.
Själv har man kommit hem med ett inflammerat öga från Bulgarien, bitsår från ett kattbett (3 gånger), brännskada på låren från en manet i havet då man vart i Halland, en elak mage som vägrat göra sin sak i över en vecka från Turkiet, ett skadat öga som badat i saltsyra på högstadiet, munsår runt munnen (tusentals gånger), en bruten höger arm, svullen höger fot av en getingsticka, en operation pga ett borttaget födelsemärke, litet djupt sår högre upp på pannan vid hårfästet efter ha gått rakt in i en vass stålkant till tak, skavsår på knän från gymnastiksalens kala golv (ett antal gånger), borttaget skinn med grus i på hakan efter ha ramlat från baksätet på en cykel i fyllan (även ett likadant sår på knäet), vattenkoppor överallt på kroppen (samtidigt som min syrra Emma), blåmärken (har två st nu på benen, vetefan hur), ett stort blåmärke runt ena ögat efter att ha krockat med en hund när vi lekte, bruten nagel som gick längs till hälften av själva nageln (flera gånger), rivsår från katter (från barnsben), näsblod 3 dagar i rad från Cypern (man hoppade Bungy Jump trots det) och brännskada på pekfingret efter ha petat det i det heta kokande knäckgodiset.
Ja, allt det där har jag råkat ut för - bara för att jag alltid tar det som livet ger, även om jag visste innan att det var alltför riskabelt.
Spännande saker kan bli tråkiga saker. Men det viktigaste är att man har haft kul och fortfarande har livet i behåll. annars är det kört.
Ja, tyvärr var man vild som barn. och tonåring - som mest. Nu är jag någorlunda lugnare men det finns någon som kallas för "ivriga Jag" som ibland tvingar sig ut. men varning: gör inte det här hemma!
"Drama Queen" kallas man för från sin egen familj - ett undantag för Oscar som nu kallar mig för "Jula" istället för "Umme". men mamma själv har aldrig varit bättre själv, även nu kan hon vara lite "smågalen", så man vet på ett ungefär vart man ärvt "ivriga Jag" ifrån.
Det finns åtminstone saker som jag inte ens upplevt själv, t.ex. som att bli inblandad i en bilolycka, klämma tummen mellan dörren och dörrkarmen, fått en hammare i huvudet, m.m. som tur är. Hm.
Nu får det vara nog med all tjat om upplevelser (både spännande och hemska) för min del. Oh.
Tack till megakändisen, Rob (Eyolf), att du gjorde min, annars vanliga i vanliga fall, tisdag roligare och skrattfylld och att du lyssnade - och att jag fick intervjua dig. Samt att vi vann 50 kr på triss, det gjorde dagen till en vinnare - och oss två till två vinnare. Tack! Lycka till nu med all plugg och sånt, och hälsa USA från mig. Vi återses igen till sommar (då vi skall skrapa dessa 2 trisslotterierna som vi vann). Krampuss!
Även tack till Åsa, du gör min dag värd att le åt och att du bryr dig. Tack!
Tack till Lagergren, och alla vänner som bara finns där - tack för att jag har Er.
Familjen Rask - tack och vises till helgen!
Och en sista sak till, en av de roligaste på jobbet är att få se när djuren återser sina ägare och då är de bara så inne i ägarens doft, ansikte och röst - viftar på svansen eller spinner. Det där kallas för kärlek - så härligt att se. om igen och om igen.
Tack för mig - nu säger jag GODNATT och ta hand om Dig.
Men bara så att det finns djur runt omkring en, så är livet bara härligare. det finns ingen förklaring till varför men samtidigt så är människor ju en "flock" och trivs i sällskap. Precis som de flesta djur.
En sak kan jag iallafall lova, om det inte fanns djur runt omkring mig skulle jag nog skratta mindre, och inte vara så ivrig över att få ta det livet ger.
När jag hör talas om ett husdjur som t.ex. försvunnit i 2 veckor och sen bara plötsligt kommit tillbaka till ägaren, vill jag så gärna kunna göra samma sak. Bara försvinna och sen komma tillbaka med livet i behåll. kanske med ett brutet ben, bitsår, svullnad eller borttaget halsband - bara man har haft kul så spelar det inte så stor roll.
Själv har man kommit hem med ett inflammerat öga från Bulgarien, bitsår från ett kattbett (3 gånger), brännskada på låren från en manet i havet då man vart i Halland, en elak mage som vägrat göra sin sak i över en vecka från Turkiet, ett skadat öga som badat i saltsyra på högstadiet, munsår runt munnen (tusentals gånger), en bruten höger arm, svullen höger fot av en getingsticka, en operation pga ett borttaget födelsemärke, litet djupt sår högre upp på pannan vid hårfästet efter ha gått rakt in i en vass stålkant till tak, skavsår på knän från gymnastiksalens kala golv (ett antal gånger), borttaget skinn med grus i på hakan efter ha ramlat från baksätet på en cykel i fyllan (även ett likadant sår på knäet), vattenkoppor överallt på kroppen (samtidigt som min syrra Emma), blåmärken (har två st nu på benen, vetefan hur), ett stort blåmärke runt ena ögat efter att ha krockat med en hund när vi lekte, bruten nagel som gick längs till hälften av själva nageln (flera gånger), rivsår från katter (från barnsben), näsblod 3 dagar i rad från Cypern (man hoppade Bungy Jump trots det) och brännskada på pekfingret efter ha petat det i det heta kokande knäckgodiset.
Ja, allt det där har jag råkat ut för - bara för att jag alltid tar det som livet ger, även om jag visste innan att det var alltför riskabelt.
Spännande saker kan bli tråkiga saker. Men det viktigaste är att man har haft kul och fortfarande har livet i behåll. annars är det kört.
Ja, tyvärr var man vild som barn. och tonåring - som mest. Nu är jag någorlunda lugnare men det finns någon som kallas för "ivriga Jag" som ibland tvingar sig ut. men varning: gör inte det här hemma!
"Drama Queen" kallas man för från sin egen familj - ett undantag för Oscar som nu kallar mig för "Jula" istället för "Umme". men mamma själv har aldrig varit bättre själv, även nu kan hon vara lite "smågalen", så man vet på ett ungefär vart man ärvt "ivriga Jag" ifrån.
Det finns åtminstone saker som jag inte ens upplevt själv, t.ex. som att bli inblandad i en bilolycka, klämma tummen mellan dörren och dörrkarmen, fått en hammare i huvudet, m.m. som tur är. Hm.
Nu får det vara nog med all tjat om upplevelser (både spännande och hemska) för min del. Oh.
Tack till megakändisen, Rob (Eyolf), att du gjorde min, annars vanliga i vanliga fall, tisdag roligare och skrattfylld och att du lyssnade - och att jag fick intervjua dig. Samt att vi vann 50 kr på triss, det gjorde dagen till en vinnare - och oss två till två vinnare. Tack! Lycka till nu med all plugg och sånt, och hälsa USA från mig. Vi återses igen till sommar (då vi skall skrapa dessa 2 trisslotterierna som vi vann). Krampuss!
Även tack till Åsa, du gör min dag värd att le åt och att du bryr dig. Tack!
Tack till Lagergren, och alla vänner som bara finns där - tack för att jag har Er.
Familjen Rask - tack och vises till helgen!
Och en sista sak till, en av de roligaste på jobbet är att få se när djuren återser sina ägare och då är de bara så inne i ägarens doft, ansikte och röst - viftar på svansen eller spinner. Det där kallas för kärlek - så härligt att se. om igen och om igen.
Tack för mig - nu säger jag GODNATT och ta hand om Dig.
Julafton och nyår - en gång om året.
Tack och lov! Att dessa dagar bara dyker upp en enda gång om året. Men problemet är att de faktiskt dyker upp som ett par lördagar som tillhör ihop.
Julafton + Nyår = sant.
Och bl.a. tillhör stressen till dessa två helgdagar, och det har varit en del för mig. Stress, stress och åter stress. Inget kul.
Så idag slappar jag bara av, och håller på med att göra iordning ett gult paket. Alltid kul, det där. Kanske inte så avslappande för hjärnan som bländar mellan olika minnen därinne som jag varit med om som ska ner skrivas här...
Men så häftiga minnen. Liksom.
För det första, TACK familjen för förra årets julafton, det var väldigt kul att hela vi 7 var tillsammans. även om jag blev jultomten. Som låtsades ha ont i ryggen. Oh.
Och skit på dig, Opus. Du kunde ha visat din avundsjuka, på ett annat sätt, men du visade på det sättet att jag blev tvungen och äta antibiotika. Nu var iallafall antibiotikaveckan avslutad, tack och lov. tycker om dig ändå, Opus. Så typiskt.
För det andra, TACK Akervall för den bästa nyårsfesten jag varit med om. den var bäst! Finns en massa och säga men får inte det rätta ordet så "bäst" får räcka. Akervall förstår nog hur mycket kul det var - bl.a. att det kom människor från Finland och så en megakändis från USA, och från Örebro (och övriga städer) hit till Stockholm. vilket var kul och snacka med dem (igen)!
Och en massa annat, att få festa med mina söta vänner, vilket var ett tag sen jag gjorde det. Även fick man träffa vissa och dessutom snacka med dem som man bara fick en skymt av förr i tiden. och det ofattbara är att alla fick leka lite sönderklippta kortlek mellan alla platserna och sen fick jag sitta bredvid Lagergren och Kulin - två t(h)omasor, vid matbordet. Vilket var kul! Och sen satt Pop mittemot och så Sami, från Finland. det var kul, det också.
Alla var trevliga! Och hjälpsamma och så omtänksamma.
Maten var GOD, men synd att det inte ännu finns en bra metod att hålla maten lika varm som när den kommer ut ur ugnen eller alltså mikrougnen. Det får vi hoppas på att metoden kommer år 2007. hoho.
Hoppas det blir likadant när året 2007, så småningom, kommer smygande fram.
Fick en massa tankar efter festen, som att man ska ge komplimanger till människor som man själv tycker så väldigt mycket om. Och visa att man uppskattar dem! att de finns. Speciellt familjen. En dag kan de vara borta.
Alltså, jag och alla människor kan gå bort när som helst. Inte att vi är borta i utomlands för två veckor utan borta för alltid. Att aldrig återse personen igen. bara en gravsten med ens namn stavat och datumen.
Själv har man aldrig sagt "älskar er" till familjen, vi är en familj som inte säger sådana saker utan att man själv ser när en tycker om en, men ska nog säga det. De vet nog att jag gör det men har aldrig sagt det rakt ut. Bäst och få det sagt en gång än aldrig. Bara så att de bara vet.
Och en tanke om att man borde ta och öppna sig lite. En period iallafall, när jag väl slutat jobba på Albano och flyttat tillbaka till Örebro. Då funderar man nästan på att söka jobb på en gruppboende, där det finns handikappade människor som man får hjälpa till med.
Det var en som sa att han jobbade på en gruppboende och att det var så kul. Att man ens får lära känna olika personligheter. Det skulle jag också vilja göra, absolut.
Till slut har man känt till två olika levande raser och deras olika personligheter - både raserna djur och människor. Vore inte så dumt, det där! Sen ska man i annat fall söka till Åhléns i Örebro om det finns plats för mig där. efter syrran min.
Och då får vi se om jag ens kommer in på SLU i Skara sen i augusti, men vetefan vad jag ska göra om jag inte kommer in... hm.
En sak dök upp i mitt huvud när någon sa: "Det var en kvinna som bara satt där. Hon hade ett vackert ansikte, och tittade runt i tunnelbanan med ögon som strålade vänlighet. Hon var som vem som helst. En normal människa. Tills hon stank alkohol när man satte sig bredvid oskyldiga henne".
Men samtidigt är hon en normal människa. Det finns människor som dricker fast de är normala. Problemet är att vi nu lever i en väldigt stressat samhälle. Speciellt i Stockholm, alltså. Staden sover aldrig. Och drickandet sover aldrig.
Om jag vore en trollkarl skulle jag bota alla människor från all "onyttigheter". För mig gäller det isåfall bitandet av skinnet mellan naglarna, godis- och chokladmissbruket, nattmänniskan i mig som sover sent på nätterna, segheten i mig, just det förråd i hjärnan min som inte funkar före meningen sagts utan precis därefter, försenade jag, rodnaden i ansiktet som dyker upp vid fel tillfällen, påpressande jag när jag verkligen vill veta saker ur vissa envisa, tänker för mycket på andra ibland så att tid till mig själv finns inte och klädshopparen i mig som väldigt gärna shoppar för miljontals pengar... Mera vet jag inte. Alltså, kommer inte på några mer nu.
Men samtidigt, det är ens eget val att vilja trolla bort ens "onyttighet". Bara man vill kan man göra det -även om man ser lika oskyldig ut som kvinnan i tunnelbanan.
Hm, nu har hjärnan stannat och magen skriker. Efter mat. Så man ska rusa och tillbringa tiden åt magen nu. Och sen åt kroppen, med lite vila och några sudoku - det mystiska pusslet mellan siffrorna. Det är vad jag nyligen lärt mig och älskar just nu, det är bara så kul med dessa siffror! Öh, hoppas inte hjärnan säger stopp då som nu.
Ni som inte kan sudoku, lär er det! Ni kommer inte att ångra er, det kan jag lova er! tror jag. hoho.
Lördagens mening: "Coolt!" när jag berättade min vardag nu för tiden - att jag jobbade på ett djursjukhus.
Tack för mig - och välkommen år 2006. Godnatt kära folk.
Julafton + Nyår = sant.
Och bl.a. tillhör stressen till dessa två helgdagar, och det har varit en del för mig. Stress, stress och åter stress. Inget kul.
Så idag slappar jag bara av, och håller på med att göra iordning ett gult paket. Alltid kul, det där. Kanske inte så avslappande för hjärnan som bländar mellan olika minnen därinne som jag varit med om som ska ner skrivas här...
Men så häftiga minnen. Liksom.
För det första, TACK familjen för förra årets julafton, det var väldigt kul att hela vi 7 var tillsammans. även om jag blev jultomten. Som låtsades ha ont i ryggen. Oh.
Och skit på dig, Opus. Du kunde ha visat din avundsjuka, på ett annat sätt, men du visade på det sättet att jag blev tvungen och äta antibiotika. Nu var iallafall antibiotikaveckan avslutad, tack och lov. tycker om dig ändå, Opus. Så typiskt.
För det andra, TACK Akervall för den bästa nyårsfesten jag varit med om. den var bäst! Finns en massa och säga men får inte det rätta ordet så "bäst" får räcka. Akervall förstår nog hur mycket kul det var - bl.a. att det kom människor från Finland och så en megakändis från USA, och från Örebro (och övriga städer) hit till Stockholm. vilket var kul och snacka med dem (igen)!
Och en massa annat, att få festa med mina söta vänner, vilket var ett tag sen jag gjorde det. Även fick man träffa vissa och dessutom snacka med dem som man bara fick en skymt av förr i tiden. och det ofattbara är att alla fick leka lite sönderklippta kortlek mellan alla platserna och sen fick jag sitta bredvid Lagergren och Kulin - två t(h)omasor, vid matbordet. Vilket var kul! Och sen satt Pop mittemot och så Sami, från Finland. det var kul, det också.
Alla var trevliga! Och hjälpsamma och så omtänksamma.
Maten var GOD, men synd att det inte ännu finns en bra metod att hålla maten lika varm som när den kommer ut ur ugnen eller alltså mikrougnen. Det får vi hoppas på att metoden kommer år 2007. hoho.
Hoppas det blir likadant när året 2007, så småningom, kommer smygande fram.
Fick en massa tankar efter festen, som att man ska ge komplimanger till människor som man själv tycker så väldigt mycket om. Och visa att man uppskattar dem! att de finns. Speciellt familjen. En dag kan de vara borta.
Alltså, jag och alla människor kan gå bort när som helst. Inte att vi är borta i utomlands för två veckor utan borta för alltid. Att aldrig återse personen igen. bara en gravsten med ens namn stavat och datumen.
Själv har man aldrig sagt "älskar er" till familjen, vi är en familj som inte säger sådana saker utan att man själv ser när en tycker om en, men ska nog säga det. De vet nog att jag gör det men har aldrig sagt det rakt ut. Bäst och få det sagt en gång än aldrig. Bara så att de bara vet.
Och en tanke om att man borde ta och öppna sig lite. En period iallafall, när jag väl slutat jobba på Albano och flyttat tillbaka till Örebro. Då funderar man nästan på att söka jobb på en gruppboende, där det finns handikappade människor som man får hjälpa till med.
Det var en som sa att han jobbade på en gruppboende och att det var så kul. Att man ens får lära känna olika personligheter. Det skulle jag också vilja göra, absolut.
Till slut har man känt till två olika levande raser och deras olika personligheter - både raserna djur och människor. Vore inte så dumt, det där! Sen ska man i annat fall söka till Åhléns i Örebro om det finns plats för mig där. efter syrran min.
Och då får vi se om jag ens kommer in på SLU i Skara sen i augusti, men vetefan vad jag ska göra om jag inte kommer in... hm.
En sak dök upp i mitt huvud när någon sa: "Det var en kvinna som bara satt där. Hon hade ett vackert ansikte, och tittade runt i tunnelbanan med ögon som strålade vänlighet. Hon var som vem som helst. En normal människa. Tills hon stank alkohol när man satte sig bredvid oskyldiga henne".
Men samtidigt är hon en normal människa. Det finns människor som dricker fast de är normala. Problemet är att vi nu lever i en väldigt stressat samhälle. Speciellt i Stockholm, alltså. Staden sover aldrig. Och drickandet sover aldrig.
Om jag vore en trollkarl skulle jag bota alla människor från all "onyttigheter". För mig gäller det isåfall bitandet av skinnet mellan naglarna, godis- och chokladmissbruket, nattmänniskan i mig som sover sent på nätterna, segheten i mig, just det förråd i hjärnan min som inte funkar före meningen sagts utan precis därefter, försenade jag, rodnaden i ansiktet som dyker upp vid fel tillfällen, påpressande jag när jag verkligen vill veta saker ur vissa envisa, tänker för mycket på andra ibland så att tid till mig själv finns inte och klädshopparen i mig som väldigt gärna shoppar för miljontals pengar... Mera vet jag inte. Alltså, kommer inte på några mer nu.
Men samtidigt, det är ens eget val att vilja trolla bort ens "onyttighet". Bara man vill kan man göra det -även om man ser lika oskyldig ut som kvinnan i tunnelbanan.
Hm, nu har hjärnan stannat och magen skriker. Efter mat. Så man ska rusa och tillbringa tiden åt magen nu. Och sen åt kroppen, med lite vila och några sudoku - det mystiska pusslet mellan siffrorna. Det är vad jag nyligen lärt mig och älskar just nu, det är bara så kul med dessa siffror! Öh, hoppas inte hjärnan säger stopp då som nu.
Ni som inte kan sudoku, lär er det! Ni kommer inte att ångra er, det kan jag lova er! tror jag. hoho.
Lördagens mening: "Coolt!" när jag berättade min vardag nu för tiden - att jag jobbade på ett djursjukhus.
Tack för mig - och välkommen år 2006. Godnatt kära folk.