Ludi

Det är för jävligt och ha blivit utmanad. Och speciellt av CrazySigge... hoho.
Men är man så är man.

Fem saker i min bil: (har ingen så vi tar innehållet i mammas nissan)

1. I framsätet: kartor till världens ände.

2. I baksätet: en enorm barnstol som tar plats.

3. I bakluckan: en massa oljor, vätska och biltvätt-medel.

4. I handskfacket: en massa böcker om instruktioner ang. bilen samt övningskörningsskylten.

5. På den vänstra sidan: en ny tanklock av plast intill själva tanken som syrran E köpte på vägen till pappa efter att vi hade åkt utan huvudtanklocket så den hoppade av från biltaket............

Fem saker i min handväska:

1. Två 1kronor och en 5krona.

2. Plånbok.

3. Mobil.

4. Lypsyl.

5. Nycklar.

Fem saker i min frys:

1. Glass.

2. Vitlöksbaguetter.

3. Kära falukorv.

4. Kycklingfiléer.

5. Grönsaker.

Fem saker i min garderob:

1. Kläder, kläder, kläder och åter kläder. Dubbelt upp.
2. Skor, skor, skor och åter skor.
3. Väskor, väskor, väskor och åter väskor.
4. Slipsar i flera färger (obs! de är mina, inte Tomas).
5. En BIG-pack toalettpapper. hoho.

Fem saker jag skulle ta med till en varm öde ö:

1. Solkräm.

2. Hängmatta med tillhörande kudde.

3. Flaskor med isvatten.

4. Bra böcker.

5. En uppblåsbar båt, ifall jag tröttnar och vill hem.

Fem personer jag väljer att utmana:

mippy.blogg.se
tompan.blogg.se
web.1asphost.com/saraaselling/
pallis.blogg.se
ellisw.blogg.se




Tack för mig - nattdjuret som gärna sover om dagarna.

Fick en lust och berätta om någon man såg och träffade igår;
en hund, vid rasen rottweiler.

För att vara exakt och berätta från början...
Hela familjen; jag, lillebrorsan, syrran M, Oscar och mamma åkte upp till mammas lilla sommartorp inne i skogen.
Allt var som vanligt, tills en hund, helt plötsligt, stod och tittade på oss precis när vi skulle börja grilla. Vems hund är det? Som stod i våran (jaja, okej såväl, mammas) trädgård. Han (eller hon, men gissar på att det är en han) bara stod och tittade på oss. Familjen, som inte särskilt tycker om stora hundar av sådana raser (gäller även som t.ex. pitbull, troligen av alla "anklagelser" om dessa raser) tog avstånd från den hunden medan den bara stod där.
Jag log, samt insåg att hunden inte ens viftade på svansen, men hälsade en "hej" iallafall, hunden såg på mig och viftade lite grann på svansen då. Jag böjde mig ner och bad den att komma och hälsa tillbaka.
"Va försiktig" sa mamma. Jag bara nickade.
Den gick fram till mig och lät mig klappa den, den tyckte minsann om att bli kilad på ryggen och på sidan, just då insåg jag att jag hade sett mycket större hundar av sådan ras då jag jobbade på Albano. Dessa hundar där kunde dessutom vara aggressiva och rädda, vilket kunde göra en osäker ibland när man jobbade (men för det mesta gick det bra annars).
Den hunden var inte ens aggressiv men kanske lite rädd. Inte vet jag.

Lillebrorsan såg snart att han kunde även gå fram och klappa hunden utan bekymmer, sen undrade jag vart hunden kom ifrån och hur den hamnade här i våran trädgård. Plötsligt sa syrran M att någon ropade på den, och hunden gick iväg. "Så snäll den var!" sa lillebrorsan och tittade efter den medan den gick bort över våran smultronäng mot det huset som stod bredvid mammas torp. "Hejdå".

Vi grillade, skrattade, snackade, lekte (med Oscar alltså)... Efter maten gick de andra för att måla inne i dasset (syrran M), riva bort tapeter på övre plan i gäststugan (lillebrorsan), måla om taket på nedre plan i gäststugan (mamma) samt måla på papper utanför dasset (Oscar). Jag däremot fick gå och diska, suck. Men maten var så god (grillad lax med nypotatis och dillsås) så man erbjöd sig att diska.

Sen lekte man med Oscar, spelade boll med honom. Plöstligt sa han "hund", jag tittade omkring... Han pekade åt hållet där den gamla skogsvägen ledde fram till vår (jaja, mammas) torp. Där var hunden igen. Den gick med långsamma steg och svansen var nedböjd, den viftade inte på svansen, insåg jag nu. Det gjorde den inte heller första gången den såg oss. Lite grann, bara när man sa "hej".
"Hej igen" sa jag, och satte ner mig på huk, Oscar tittade osäkert på mig... slutligen kom han och satte ner sig på benen på mig, hunden kom fram och viftade lite grann på svansen, stannade vid mig och Oscar. Oscar hade huvudet bort från hunden, där han stod. Jag sa "snäll hund, inte farligt", då började Oscar le. Jag klappade hunden på dessa ställen jag visste han gillade, ryggen och på sidan. Syrran M gick förbi och sa "va försiktig", jag nickade. Oscar log och vågade sig fram lite och klappa på hunden. Hunden luktade sig fram till Oscar, då ryckte Oscar bort ansiktet från hundens tunga som räckte ut utanför munnen. Jag skrattade, det såg bara för kul ut; Oscars min.
En stund därefter gick hunden iväg igen, mot skogsvägen igen. "Hejdå, vises snart igen".

Och då var det dags för fika, jag och Oscar gjorde iordning saft, bullar och kaffe på bordet.
Oscar fick gå ut med bullarna, medan jag gjorde iordning saft inne i torpet. Plötsligt kom Oscar in igen och sa "hund, hund, hund", jag följde med ut. Där var hunden igen, gick på vägen förbi våran torp. "Hej igen och hejdå".
Sen, medan man fortsatte och dukade fram, började man fundera på om man skulle låta hundar gå omkring ensamma sådär..? Om jag själv hade hund, skulle jag nog ha lite mera koll på den, som ett barn. När Oscar var liten, hade vi ständigt koll på honom. Till och med idag, då han är snart 3. Ett sådant koll skulle jag nog ha på en hund, vad som helst kan ju hända. Det finns ju dumma människor, bilar, andra hundar, djur därute omkring - vad som helst kan hända.

Såg inte hunden igen den dan. Hoppas på att få se den igen när man väl åker dit.
Men en sådan ensam hund, var den ensam? Eller tycker den bara om att gå omkring ensam?
Den viftade inte ens på svansen, som de flesta hundar brukar göra när de träffar nytt folk, och gick med små steg. Liksom långsamt. Kanske är den gammal..?
Eller bara ensam och har ingen som bryr sig om den?
Vem vet? Bara den.




Tack för mig - ensam hemma, fastän tycker om det. Väldigt mycket.

Ja, man hade tydligen lekt Jamie Oliver idag vid middagen, hoho.
Satt uttråkad i soffan idag efter när mamma och Oscar hade dragit hemåt. Tänkte på mat, plötsligt kom jag på (kära) falukorv som låg i frysen. Min kära korv, som påminner en om ens födelsehåla - Falun.

Tog fram den frusna (kära) falukorven och började skära den i skivor med Tomas vassa kniv, tänkte för mig själv och dansade lite i köket (ärligt talat, ha ha), och tvingade ner dem i en ugnfast form.
Sen sket jag i frysen och snokade i kylskåpet istället; en gul lök, milda mat (det är en slags matlagningsgrädde), en vitlöks klyfta, chiliketchup, en tomat, ketchup och hushållsosten.

Blandade ihop milda mat med chiliketchup så att såsen fick en rosa-aktig färg. Använde Tomas kniv igen och skar i gula löken, vit löken och tomaten. Slängde i dem i formen tillsammans med kära falukorven.
Snokade snart i skafferiet istället för kylskåpet och hittade lite pasta (i 3 färger, grönt, orange, vanliga vita, vilket ger mer smak), slängde dem i kastrullen och kokade ihjäl dem.
Sen fick de platsa med i formen (de fick precis plats i).
Lite ketchup sprutade jag i formen också - inte för mycket.

Sprang ut och plockade lite persilja på vår balkong - färsk persilja, finns inget bättre, trillade i formen. Letade bland alla kryddorna och hittade lite havssalt samt pepparmix. Kryddade på gott och ont - inte för mycket eller för lite.
Hällde i milda mat-chiliketchup-såsen i formen och det såg ut som att pastan drunkade istället för att ha dött i kastrullen..?
Såsen fick även plats i formen, nu var det ont om plats men osten måste ju vara med på partyt. Formen sprack nästan...
När osten väl lagt på sig där så tog jag in den i ugnen på 225 grader och gissade ut att den skulle vara klar inom 20-30 minuter. Max.

Och så mitt i emellan som jag gissade blev den klar på 25 minuter.
Hela köket doftade så gott och lite falukorv-party blev det. Min mage sprack så småningom men det var gott. Så himla gott - det kan jag lova er.

Är minst lika bra som Jamie Oliver, jag!
Men pratar nog inte lika bra som han gör, lovely! Mat Tina går bort.

Det var nog allt för tillfället. Hoho.
Förresten! ritade (med blyerts) några porträtt, av kvinnor i konstiga former och kläder, igår och blev nöjd. En blev åtminstone inramat.





Tack för mig - dags för lite kvällsmål med lite fantasi kanske?

Igår var man och joggade en runda med mamma och allvarligt; det låter kanske absurt men det fungerade mycket bättre (än så länge) än när man bestämmer för en runda med en kompis - det blir aldrig av och det är rena motsatsen mot hur min mamma är.
"Kom ihåg imorgon, torsdag, kl halv nio." påminde hon mig när jag råkade se och slutligen springa ifatt henne, syrran M och Oscar på stan idag. Först fattade man inte och sen "Aha! Fortsättningen på joggningsrundan". Oh, inte visste jag att ens egen mor var så aktiv men jo, som liten såg man henne säga "tar en promenad, kommer tillbaka om en timme" och, en timma senare... såg man henne springande tillbaka från ett annat håll på asfalten.
Halleluja! Nu har man fått igång mina delvis solbrända ben, som annars alltid går runt omkring slappa med bullrande trampar (det där med bullrande trampar är enligt Tomas). Än så länge iallafall, vi får allt se om min mamma börjar låta "nej, vi tar rundan imorgon eller i nästa vecka"... Eh. Not! hoppas jag.
Oh, ni som undrar; har lagt ned träningen under sommar p.g.a. "sol-bad-passa-på" och börjar igen till hösten - bajssamma om jag får pulmage eller vetefan (vem bryr sig), bara jag får slappna av under solen osv...

Belöningen blev 4 liters svenska jordgubbar i en enorm skål efter joggningsrundan igår, vilket glade min mage samt min längtan efter dessa gubbar. Som smälter av mina smaskiga tuggande, och drunkar nerför strupen via lungorna... hosthost! Röda gubbar på flykten till matsäcken, åtminstone till slut. Goda var de!

Jaja, nu var iallafall böteslappen undangömd och betalt, vilket gör mig på bättre humör även om jag får 1200 kronor mindre att leva på den här månaden.  Någon sa en gång, när jag var "rik" och shoppade som värst och för en gångs skull stod och bestämde mig för att välja mellan två plagg: "Pengar går alltid bort till någonting du vill ha förr eller senare, ta bägge två". Så jag tog båda två och köpte dem.
Men böteslappen var inte något jag frivilligt ville ägna mig åt och betala för MEN är man tvungen så är man! Ändrar på det lite grann, efter erfarenhet av några ören: Pengar går alltid bort till någonting du inte vill ha förr eller senare". Alltså, jag slänger de flesta kläder som jag köpt för några få månader (jaja, iallafall för max 1 år) sen, bara för att de (kan vara färgen, formen, slitage och förändring av stil) inte passar... Knasigt, jag vet.
Men välj aldrig att lägga ut pengar för kläder före mat. Det där säger jag av allra egen erfarenhet.

Hoho. Nu har man blivit sugen på att måla lite akvarell (och ev. med oljefärg), så man ska nog kila och ta tag i målarpenslarna hos mamma någon dag/kväll och sätta lite färg på det vita... Vi får allt se vad det blir för porträtt eller... vet inte, som sagt; det får vi allt se.

Hm, nu är det tydligen stopp i mitt huvud... Ja, det var nog allt för tillfället.




Tack för mig - längtar efter solmogna tomater på balkongen. ^_godnatt.