Långa resor - passande för rastlösa stunder
Långa resor - en av många människors mest värsta dröm, därmed för att kunna ta sig fram till jobbet, mataffären, gymmet, släkten, vännerna och pojkvännen/flickvännen (varför bor partnern, som oftast, långt ifrån en..?).
På en vecka. Om man säger att jag åker hela raka vägen så räknas det till ca 10 timmar, det är sammanlagt timmar på en vecka som jag tar på mig att åka till jobbet. Men om man nu skulle även räkna med de timmar jag åker fram och tillbaka från Örebro, och därmed till pojkvännen och dämpa min saknad till honom. då blir det ca 14 timmar sammanlagt. Fruktansvärt!
Men jag har en metod som jag gärna utför där bland all resor. det har jag lärt mig från när jag lärde mig och åka långt fram och tillbaka från mitt dagis Hästberg som ligger i Falun då jag bodde däruppe i Gagnef.
Det går ut på att tröttna ut hjärnan. och det är att tänka på saker.
När jag säger saker så menar jag allt.
men just ifredags då jag åkte till Örebro tänkte jag på att jag skulle vilja tacka några människor här på vår moderjord. och det är bl.a. familjen för det första för att De gett mig min barndom och som jag minns den, dessutom gjort mig till den jag är idag, kompisarna för att Ni alltid funnits där för mig även om jag just då sagt att Ni inte behövde det, pojkvännen för att Du finns, mina kollegor på jobbet för att De ger mig mod att uppleva saker med en skara andra människor i en annan värld än som det jag hade förut, alla snälla människor för att Ni gör världen högljudd och om Ni inte fanns så skulle det troligen vara knäpptyst på vår moderjord. och slutligen mig själv; för att jag är den som jag är och att jag (äntligen) är på väg att nå dit - till drömjobbet.
och tacka mina drömmar (att jag har något att längta och se fram emot till); att skaffa en hundvalp när jag har tid och tillräckligt med pengar, äntligen ta examen på universitet, låta min katt Opus (han är van vid hundar, tack och lov) bosätta sig hos mig, försöka älska mina gamla skor från fjolåret mer än att älska att köpa nya skor.
När jag inte hade några mera att tacka så tröttnade jag ut mina ögon istället. och det går ut på att följa dessa reflexstolpar längs vägarna. Först fångar jag den ena reflexstolpen med ögonen och hoppar över den andra som kommer därefter, fångar den som kommer näst och hoppas över den som kommer därefter, fångar nästa och hoppar över den som kommer inom snarast. och så fortsätter det tills ögonen säger stopp.
Då återvänder jag till hjärnan igen för att återigen tröttna ut den. På så sätt räknar jag då bilar och dessa färger; röd - 7 stycken, grön - 1 stycken, gul - 0 stycken (typiskt), vit - 5 stycken och svart - 1406 stycken. men färgen svart vinner slutligen överallt med 6804 stycken eftersom alla bilar tycks förblir till färgen svart så länge det bara blir mer och mer mörkare när det börjar mörkna därute. det finns inget annat att göra för att få tiden att gå.
Då somnar man så småningom sittande. så länge tills huvudet krockar med bussätet och man vaknar upp. Pinsamt. folk tittar - men vafan, Zzzzzzzzz.
Tack för mig - och för resorna; SJ, SL, swebus och länstrafiken för att jag får åka med Er!
och åka gratis taxi. hoppas på fler sådana resor - det är jag värd.
På en vecka. Om man säger att jag åker hela raka vägen så räknas det till ca 10 timmar, det är sammanlagt timmar på en vecka som jag tar på mig att åka till jobbet. Men om man nu skulle även räkna med de timmar jag åker fram och tillbaka från Örebro, och därmed till pojkvännen och dämpa min saknad till honom. då blir det ca 14 timmar sammanlagt. Fruktansvärt!
Men jag har en metod som jag gärna utför där bland all resor. det har jag lärt mig från när jag lärde mig och åka långt fram och tillbaka från mitt dagis Hästberg som ligger i Falun då jag bodde däruppe i Gagnef.
Det går ut på att tröttna ut hjärnan. och det är att tänka på saker.
När jag säger saker så menar jag allt.
men just ifredags då jag åkte till Örebro tänkte jag på att jag skulle vilja tacka några människor här på vår moderjord. och det är bl.a. familjen för det första för att De gett mig min barndom och som jag minns den, dessutom gjort mig till den jag är idag, kompisarna för att Ni alltid funnits där för mig även om jag just då sagt att Ni inte behövde det, pojkvännen för att Du finns, mina kollegor på jobbet för att De ger mig mod att uppleva saker med en skara andra människor i en annan värld än som det jag hade förut, alla snälla människor för att Ni gör världen högljudd och om Ni inte fanns så skulle det troligen vara knäpptyst på vår moderjord. och slutligen mig själv; för att jag är den som jag är och att jag (äntligen) är på väg att nå dit - till drömjobbet.
och tacka mina drömmar (att jag har något att längta och se fram emot till); att skaffa en hundvalp när jag har tid och tillräckligt med pengar, äntligen ta examen på universitet, låta min katt Opus (han är van vid hundar, tack och lov) bosätta sig hos mig, försöka älska mina gamla skor från fjolåret mer än att älska att köpa nya skor.
När jag inte hade några mera att tacka så tröttnade jag ut mina ögon istället. och det går ut på att följa dessa reflexstolpar längs vägarna. Först fångar jag den ena reflexstolpen med ögonen och hoppar över den andra som kommer därefter, fångar den som kommer näst och hoppas över den som kommer därefter, fångar nästa och hoppar över den som kommer inom snarast. och så fortsätter det tills ögonen säger stopp.
Då återvänder jag till hjärnan igen för att återigen tröttna ut den. På så sätt räknar jag då bilar och dessa färger; röd - 7 stycken, grön - 1 stycken, gul - 0 stycken (typiskt), vit - 5 stycken och svart - 1406 stycken. men färgen svart vinner slutligen överallt med 6804 stycken eftersom alla bilar tycks förblir till färgen svart så länge det bara blir mer och mer mörkare när det börjar mörkna därute. det finns inget annat att göra för att få tiden att gå.
Då somnar man så småningom sittande. så länge tills huvudet krockar med bussätet och man vaknar upp. Pinsamt. folk tittar - men vafan, Zzzzzzzzz.
Tack för mig - och för resorna; SJ, SL, swebus och länstrafiken för att jag får åka med Er!
och åka gratis taxi. hoppas på fler sådana resor - det är jag värd.
Dessa vita byxor - kan råkas ut för oförlåtliga olyckor
För det första - det här har aldrig hänt mig. som tur är. nu vet ni det iallafall.
På jobbet - mitt jobb alltså - får man särskilda kläder som man bara använder just då man jobbar.
Det är en blå T-shirt med ett par vita byxor - praktiska sådana. man behöver inte vara rak i ryggen eller dra in magen, eller dessutom träna rumpan så att de skulle synas som fasta genom dessa vita byxor - som man annars skulle vilja göra om man hade älskade jeansen.
De är plagg som man kan slappa i - fast inte så mycket som jag kanske påstår just nu, för man ser faktiskt som en sjuksköterska i dessa kläder. Oavsett vem som klär sig i dem - "där är det en sjuksköterska!" - på direkten.
och man kan då inte tugga tuggummi och tro att man kan slappa av hur som helst i dessa kläder - man ska uppföra sig som en sjuksköterska och låtsas att man vet allt - även om man redan vet allt. det är trevligare att låtsas - man ser mer mallig ut.
men däremot kan dessa med dessa gröna T-shirts se ännu mera malliga ut - de vet ju bäst. kan bara hålla med - de är ju veterinärer, trots allt.
Men idag hade man visst hamnat i enfärgad vecka - plask och rött rött rött.
Jag nästan sjunker - som ett skepp - jag är så tjock tjock tjock.
Allvarligt, alla män därute, man känner så när man hamnat i just den veckan. magont är skit - men jag är glad.
Nej, tillbaka till den vita byxan nu - på en sjuksköterska med en blå T-shirt. tänk om man fick det röda badkaret på köpet när man hade dessa vita byxor - gå runt omkring med en röd fläck på sin fasta rumpa..? - alla tjejers mardröm.
det har jag ofta undrat över - speciellt när jag första dan fick dessa vita byxor. Men som tur är badkaret inte så fullt på en gång så man har tid att simma till land. och sätta dit fienden - bindan. eller däremot skippa att simma och istället ro i det röda havet - med tampongen.
Allvarligt, hur som helst hade jag iallafall ingen röd fläck på min (fasta, hade jag önskat och kunnat säga) rumpa. glatt satte jag dit fienden och fortsatte gå malligt på land - tro det eller ej, med mina vita byxor. Däremot om jag isåfall skulle få en röd fläck därbak så skyller jag absolut på en av hundarna - att det hamnade där precis efter jag tagit blodprov från hunden.
Men allra bäst tycker jag om mina älskade jeans - just då kan jag åtminstone säga att rumpan min är så fast. och inte så särskilt dumt med mina älskade stövlar - av skinn och även enfärgade. svarta stövlar som delvis tränar min rumpa - och skärper till ryggraden så att den förblir rak. en stilig sjuksköterska - som inte märks! vilket mirakel!
Ja, nu ska man visst snart gå och lägga sig - inför en ny dag med dessa vita byxor. och såklart jeansen och stövlarna..!
En sak bara; har bestämt mig för en sak. när jag väl är klar med baby-livet så ska jag absolut sterilisera mig. så är det.
Tack för mig - magont är skit men jag är glad. och trött förstås.
p.s. dagens mening: "hjälper er gärna för att min levnadsstil är att vara människan till hjälp" d.s.
På jobbet - mitt jobb alltså - får man särskilda kläder som man bara använder just då man jobbar.
Det är en blå T-shirt med ett par vita byxor - praktiska sådana. man behöver inte vara rak i ryggen eller dra in magen, eller dessutom träna rumpan så att de skulle synas som fasta genom dessa vita byxor - som man annars skulle vilja göra om man hade älskade jeansen.
De är plagg som man kan slappa i - fast inte så mycket som jag kanske påstår just nu, för man ser faktiskt som en sjuksköterska i dessa kläder. Oavsett vem som klär sig i dem - "där är det en sjuksköterska!" - på direkten.
och man kan då inte tugga tuggummi och tro att man kan slappa av hur som helst i dessa kläder - man ska uppföra sig som en sjuksköterska och låtsas att man vet allt - även om man redan vet allt. det är trevligare att låtsas - man ser mer mallig ut.
men däremot kan dessa med dessa gröna T-shirts se ännu mera malliga ut - de vet ju bäst. kan bara hålla med - de är ju veterinärer, trots allt.
Men idag hade man visst hamnat i enfärgad vecka - plask och rött rött rött.
Jag nästan sjunker - som ett skepp - jag är så tjock tjock tjock.
Allvarligt, alla män därute, man känner så när man hamnat i just den veckan. magont är skit - men jag är glad.
Nej, tillbaka till den vita byxan nu - på en sjuksköterska med en blå T-shirt. tänk om man fick det röda badkaret på köpet när man hade dessa vita byxor - gå runt omkring med en röd fläck på sin fasta rumpa..? - alla tjejers mardröm.
det har jag ofta undrat över - speciellt när jag första dan fick dessa vita byxor. Men som tur är badkaret inte så fullt på en gång så man har tid att simma till land. och sätta dit fienden - bindan. eller däremot skippa att simma och istället ro i det röda havet - med tampongen.
Allvarligt, hur som helst hade jag iallafall ingen röd fläck på min (fasta, hade jag önskat och kunnat säga) rumpa. glatt satte jag dit fienden och fortsatte gå malligt på land - tro det eller ej, med mina vita byxor. Däremot om jag isåfall skulle få en röd fläck därbak så skyller jag absolut på en av hundarna - att det hamnade där precis efter jag tagit blodprov från hunden.
Men allra bäst tycker jag om mina älskade jeans - just då kan jag åtminstone säga att rumpan min är så fast. och inte så särskilt dumt med mina älskade stövlar - av skinn och även enfärgade. svarta stövlar som delvis tränar min rumpa - och skärper till ryggraden så att den förblir rak. en stilig sjuksköterska - som inte märks! vilket mirakel!
Ja, nu ska man visst snart gå och lägga sig - inför en ny dag med dessa vita byxor. och såklart jeansen och stövlarna..!
En sak bara; har bestämt mig för en sak. när jag väl är klar med baby-livet så ska jag absolut sterilisera mig. så är det.
Tack för mig - magont är skit men jag är glad. och trött förstås.
p.s. dagens mening: "hjälper er gärna för att min levnadsstil är att vara människan till hjälp" d.s.
är Hon smart - den dära Ludi?
Det här ämnet. skulle det va intressant och läsa om, kanske..? - det tror jag, det!
om du tror att det är så intressant med en sån dum text som själva dumheten, så varsågod - fortsätt läsa...
Hela det där med smarthet. är det viktigt att vara smart?
Nja, det beror nog fullt ut på situationen - vart man befinner sig och vem man snackar med.
Är det en kille som man tycker så särskilt mycket om så försöker man - i vanliga fall som mest - verka som om att man visste det och annat. Alltså, att man visste bäst på vår moderjord. Men saken är den - att killar mest faller ner på ens knän när det gäller dumma blondiner (jo, det är sant - det har oftast fungerat hittills).
Nu kommer det nog upp en miljontals (om det är så många som läser det här, vet jag inget om men ändå) tankar som att
"att det alltid fungerat..?! alltså är den dära Ludi dum i huvudet..!" (ur huvudena av så kallade dumma människor)
eller
"att killar ens kan falla ner på knän för sådana dumma hönor - ofattbart!" (ur huvudena av så kallade nickdockor)
eller
"det där är absolut inte sant!" (ur huvudena av så kallade icketroende)
eller
"men snälla nån, den dära Ludi är inte dum i huvudet - däremot är all snack det" (ur huvudena av så kallade de-som-känner-Ludi)
eller först en skratt och
"jag förstår Ludi, helt enkelt" (ur huvudena av så kallade de-som-förstår-Ludi)
eller först en fniss och sen efter ett tag
"hm, *fniss*... jo, jag tror på allt Ludi säger! Faktiskt." (ur huvudena av så kallade de-som-är-öppna-för-allt)
eller
"ja, vad ska man tro..? tror att jag ska spela dum... och säga att jag inte ens förstår någonting av det där Ludi nyligen sagt" (ur huvudena av så kallade de-som-verkligen-förstår-Ludi)
Alltså, vad har du förstått..? Vilket "huvud" tillhör du..? Vet du inte - ta reda på det (= välj bara den mening där överst som stämmer in mest på din tanke).
Men saken är den att jag gillar och spela dum, och det speciellt när jag är nyfärgat - i en nyans av blond. speciellt för de som är lika dumma som dumma människor är. de går på allt.
Det är bra att kunna spela dum ibland - då slipper man det man vill slippa. Hoho.
ni som hajar det där - fortsätt så! det får bli vårt hemliga språk.
ni däremot som inte hajar det där - färga håret blont. på så sätt förstår du Ludi i egen hög person.
Tack för mig - och presentationen av... vänta lite, måste fnissa lite först... jo, mitt blonda hår.
p.s. gillar du någon, spela dum - du vinner på det d.s.
om du tror att det är så intressant med en sån dum text som själva dumheten, så varsågod - fortsätt läsa...
Hela det där med smarthet. är det viktigt att vara smart?
Nja, det beror nog fullt ut på situationen - vart man befinner sig och vem man snackar med.
Är det en kille som man tycker så särskilt mycket om så försöker man - i vanliga fall som mest - verka som om att man visste det och annat. Alltså, att man visste bäst på vår moderjord. Men saken är den - att killar mest faller ner på ens knän när det gäller dumma blondiner (jo, det är sant - det har oftast fungerat hittills).
Nu kommer det nog upp en miljontals (om det är så många som läser det här, vet jag inget om men ändå) tankar som att
"att det alltid fungerat..?! alltså är den dära Ludi dum i huvudet..!" (ur huvudena av så kallade dumma människor)
eller
"att killar ens kan falla ner på knän för sådana dumma hönor - ofattbart!" (ur huvudena av så kallade nickdockor)
eller
"det där är absolut inte sant!" (ur huvudena av så kallade icketroende)
eller
"men snälla nån, den dära Ludi är inte dum i huvudet - däremot är all snack det" (ur huvudena av så kallade de-som-känner-Ludi)
eller först en skratt och
"jag förstår Ludi, helt enkelt" (ur huvudena av så kallade de-som-förstår-Ludi)
eller först en fniss och sen efter ett tag
"hm, *fniss*... jo, jag tror på allt Ludi säger! Faktiskt." (ur huvudena av så kallade de-som-är-öppna-för-allt)
eller
"ja, vad ska man tro..? tror att jag ska spela dum... och säga att jag inte ens förstår någonting av det där Ludi nyligen sagt" (ur huvudena av så kallade de-som-verkligen-förstår-Ludi)
Alltså, vad har du förstått..? Vilket "huvud" tillhör du..? Vet du inte - ta reda på det (= välj bara den mening där överst som stämmer in mest på din tanke).
Men saken är den att jag gillar och spela dum, och det speciellt när jag är nyfärgat - i en nyans av blond. speciellt för de som är lika dumma som dumma människor är. de går på allt.
Det är bra att kunna spela dum ibland - då slipper man det man vill slippa. Hoho.
ni som hajar det där - fortsätt så! det får bli vårt hemliga språk.
ni däremot som inte hajar det där - färga håret blont. på så sätt förstår du Ludi i egen hög person.
Tack för mig - och presentationen av... vänta lite, måste fnissa lite först... jo, mitt blonda hår.
p.s. gillar du någon, spela dum - du vinner på det d.s.
Höstens färger - finns de?
Nu har en viss årstid, som kallas för höst, kommit fram. den har nog kikat fram redan för ett tag sen, det är bara så att jag inte riktigt märkt det förrän nu - att hösten har kommit fram som en fallande löv. av färgen gul. och möjligen lite av färgen röd.
Men det är en sak som jag alltid har undrat - i hela mitt liv. nej, kanske inte i hela mitt liv men väl när jag lärt mig att människor och djur kan se färger ur sina egna ögon.
Gult, rött, grönt, blått, rosa, orange, vitt, svart, lila och så grått - kan vi verkligen se dessa färger?
Varför finns det färgblindhet, kontaktlinser, gråstarr och dessutom optiska synfel..?
Färgblindhet innebär att man inte uppfattar färger likadant som alla andra (det är sant, vissa människor uppfattar inte färger likadant som övriga) och det är dessutom vanligt att det är medfött. Man säger att det är cirka 7% av alla män är färgblinda och mindre än 1% av alla kvinnor - varför är det så?
Föds kvinnor med bättre syn - eller alltså med bättre avseende av våra färger - eller är det så att man tror att 7% av männen är färgblinda men i själva fallet så är det 7% hos kvinnorna? Alla ser ju inte likadant på färger..?
Någon har iallafall gett ut sin förklaring till varför män har sina 7% medan kvinnorna har sin mindre än 1%. Förklaringen lyder alltså såhär:
Eftersom färgblindhet är ärftligt och dessutom att genen - som ger färgblindheten - sitter på X-kromosomen. Men hur får kvinnorna sin mindre än 1% när de däremot har två X-kromosomer..?
Jo, eftersom kvinnan har två X-kromosomer och om det skulle förekomma en gen för färgblindhet hos en av kvinnans X-kromosom medan den andra X-kromosom inte har den genen så blir kvinnan inte färgblind. Om mannen däremot får en gen av färgblindhet på sin enda X-kromosom så förblir han färgblind. Att mannen ska bli färgblind gäller det alltså bara att en gen för färgblindhet finns på mannens enda X-kromosom - medan kvinnan klarar sig undan med en X-kromosom som inte har den genen om den andra X-kromosom skulle ha genen.
Men med kvinnans mindre än 1%, om det hade blivit så att kvinnan olyckligvis fått två gener för färgblindhet - ena genen hamnar på en av hennes X-kromosomer och den andra genen hamnar på hennes andra X-kromosom. Då förblir kvinnan färgblind.
Det är alltså så att mannen har en högre risk att få färgblindhet.
Jag, Ludi, har däremot testat min färgseende - för skojs skull.
Och jag fick - normalseende av färger.
Men jag ser ju att himeln är blått - det är en vanlig missuppfattning. himeln har egentligen ingen färg alls - det är bara det att det infallande ljuset bryts och reflekteras i atmosfären och det inom de våglängder som vi befinner oss i så ser vi himeln som blått.
Men om man står på ett högt berg en riktig solig dag så kan man se att himelns färg är av en mycket mörk blå ton - till och med nästan svart.
Att vi lever i den här värld med dessa färger - det är fantastisk.
speciellt nu på hösten, när alla färger kikar fram som några gentlemän - även för de färgblinda. de kan se övriga färger - som är minst lika vackra ihop som alla de andra färgerna tillsammans.
Nu ska man gå och sussa - inför ännu en arbetsdag imorgon. trivs verkligen med det jag gör just nu!
Tack för mig - med gult, rött, grönt, blått, rosa, orange, vitt, svart, lila och så grått.
p.s. kommentera gärna - om ni har något vettigt att säga d.s.
Men det är en sak som jag alltid har undrat - i hela mitt liv. nej, kanske inte i hela mitt liv men väl när jag lärt mig att människor och djur kan se färger ur sina egna ögon.
Gult, rött, grönt, blått, rosa, orange, vitt, svart, lila och så grått - kan vi verkligen se dessa färger?
Varför finns det färgblindhet, kontaktlinser, gråstarr och dessutom optiska synfel..?
Färgblindhet innebär att man inte uppfattar färger likadant som alla andra (det är sant, vissa människor uppfattar inte färger likadant som övriga) och det är dessutom vanligt att det är medfött. Man säger att det är cirka 7% av alla män är färgblinda och mindre än 1% av alla kvinnor - varför är det så?
Föds kvinnor med bättre syn - eller alltså med bättre avseende av våra färger - eller är det så att man tror att 7% av männen är färgblinda men i själva fallet så är det 7% hos kvinnorna? Alla ser ju inte likadant på färger..?
Någon har iallafall gett ut sin förklaring till varför män har sina 7% medan kvinnorna har sin mindre än 1%. Förklaringen lyder alltså såhär:
Eftersom färgblindhet är ärftligt och dessutom att genen - som ger färgblindheten - sitter på X-kromosomen. Men hur får kvinnorna sin mindre än 1% när de däremot har två X-kromosomer..?
Jo, eftersom kvinnan har två X-kromosomer och om det skulle förekomma en gen för färgblindhet hos en av kvinnans X-kromosom medan den andra X-kromosom inte har den genen så blir kvinnan inte färgblind. Om mannen däremot får en gen av färgblindhet på sin enda X-kromosom så förblir han färgblind. Att mannen ska bli färgblind gäller det alltså bara att en gen för färgblindhet finns på mannens enda X-kromosom - medan kvinnan klarar sig undan med en X-kromosom som inte har den genen om den andra X-kromosom skulle ha genen.
Men med kvinnans mindre än 1%, om det hade blivit så att kvinnan olyckligvis fått två gener för färgblindhet - ena genen hamnar på en av hennes X-kromosomer och den andra genen hamnar på hennes andra X-kromosom. Då förblir kvinnan färgblind.
Det är alltså så att mannen har en högre risk att få färgblindhet.
Jag, Ludi, har däremot testat min färgseende - för skojs skull.
Och jag fick - normalseende av färger.
Men jag ser ju att himeln är blått - det är en vanlig missuppfattning. himeln har egentligen ingen färg alls - det är bara det att det infallande ljuset bryts och reflekteras i atmosfären och det inom de våglängder som vi befinner oss i så ser vi himeln som blått.
Men om man står på ett högt berg en riktig solig dag så kan man se att himelns färg är av en mycket mörk blå ton - till och med nästan svart.
Att vi lever i den här värld med dessa färger - det är fantastisk.
speciellt nu på hösten, när alla färger kikar fram som några gentlemän - även för de färgblinda. de kan se övriga färger - som är minst lika vackra ihop som alla de andra färgerna tillsammans.
Nu ska man gå och sussa - inför ännu en arbetsdag imorgon. trivs verkligen med det jag gör just nu!
Tack för mig - med gult, rött, grönt, blått, rosa, orange, vitt, svart, lila och så grått.
p.s. kommentera gärna - om ni har något vettigt att säga d.s.
Vänner - meningen med livet?
Vänner.
De finns överallt. men måste man ha vänner - så att man kommer någonvart i livet?
En bra fråga, det. Men svaret är nej.
man behöver inte ha vänner bara för att leva gott - en enda vän är tillräckligt. det är kanske dessutom mer personligt om man bara hade en enda vän - genom hela livet. Då skulle man känna den dära vännen mycket väl och kunna vännens humör och vanor utantill.
Inget av det där, som jag nyligen skrev, vet jag en enda dugg om. Det var bara ett rent gissning.
Jag har många vänner. som jag gillar. men självklart finns det de som jag gillar mest än de andra - det ska man inte ljuga om. Enligt mig iallafall.
Jag har inte kunnat hjälpa det - att jag har skaffat mig de vänner jag ville ha. Från när jag gick på dagis till idag har jag alltid tyckt om att prata och le. vet inte om människor dras till de som verkligen kan prata - när jag säger "kan prata" menar jag ett visst sätt att prata så att man utstrålar tillgivenhet.
alla kan alltså utstråla en (eller fler) typ av tillgivenhet på något sätt - var och en har bara sitt sätt att utstråla det. även om det är genom att bara le, blinka med ögonen, skratta, prata, röra ens axel med handen, vara sensationell, vara blyg, måla ögonen med eyeliner så att de öppnas, ge komplimanger, vinna en tävling eller att alltid ha haft en viss utstrålning om sig helt enkelt. som sagt: alla har det och visar det på sitt eget sätt. Enligt mig iallafall.
Man mår bäst av att ha de vännerna som behandlar en likadant som man själv behandlar andra - det mottot har jag alltid följt. Nja, kanske inte alltid men gjort mitt bästa iallafall.
det viktigaste är inte hur många vänner man har - utan att behålla en (eller fler, om det finns) vän som ger dig utstrålning genom livet. Vissa utstrålar genom sin(a) vän(ner) - de blir glada när de ser vännen.
Jag kan iallafall tyda på att jag utstrålar glädje när jag träffar mina vänner - det finns nästan inget bättre. men samtidigt tror jag inte att meningen med livet är enbart gjord av att ha vänner. utan därmed att ha ett tak över ens huvud, en familj, en utbildning/jobb, ett privatliv, mat på bordet, kärlek, plagg som man absolut inte släpper, nöjen, vara social, stunder som man upplevt och minns, böcker, sol och regn, seger över något som man alltid velat segra över, uppleva världen och olika kulturer, försöka förstå andras (och egna) tankar och önskan, kommunicera, skapa, fantisera ihop till ett eget språk, våga göra sig till som att bli som ett barn, visa känslor och förstås att le och skratta.
Enligt mig iallafall. mer kommer jag inte på - förutom förstås syre och H2O.
Skulle vilja presentera några människor, som står mig väldigt nära, som verkligen har utstrålning - på sitt eget sätt.
det här är jag och Babe - som utstrålar med sitt det.
det här är jag och Sarah - som utstrålar med sin klumpighet.
det här är Helena - som utstrålar med sin blyghet - och jag.
det här är jag och Sellingen - som utstrålar med sin intelligent.
det här är Tomas - som utstrålar med sin unika utstrålning - och jag.
det här är Paula - som utstrålar med sin oskyldiga ögon.
det här är Linda - som utstrålar med sin harmoniska attityd.
Nu var jag klar. Dessa var bara få av mängden som utstrålar alla sorters utstrålning i hela världen. Alla har sitt eget sätt - ta vara på det!
Det kan försvinna lika snabbt som när man åker pulka framför den mest nedåtlutande backen.
Du är vacker - oavsett vilken sorts utstrålning du har.
Kommentarera gärna om Du har ordet - ordet är ditt!
Tack för mig.
Godnatti och sprid ut din utstrålning - världen blir ännu vackrare då.
De finns överallt. men måste man ha vänner - så att man kommer någonvart i livet?
En bra fråga, det. Men svaret är nej.
man behöver inte ha vänner bara för att leva gott - en enda vän är tillräckligt. det är kanske dessutom mer personligt om man bara hade en enda vän - genom hela livet. Då skulle man känna den dära vännen mycket väl och kunna vännens humör och vanor utantill.
Inget av det där, som jag nyligen skrev, vet jag en enda dugg om. Det var bara ett rent gissning.
Jag har många vänner. som jag gillar. men självklart finns det de som jag gillar mest än de andra - det ska man inte ljuga om. Enligt mig iallafall.
Jag har inte kunnat hjälpa det - att jag har skaffat mig de vänner jag ville ha. Från när jag gick på dagis till idag har jag alltid tyckt om att prata och le. vet inte om människor dras till de som verkligen kan prata - när jag säger "kan prata" menar jag ett visst sätt att prata så att man utstrålar tillgivenhet.
alla kan alltså utstråla en (eller fler) typ av tillgivenhet på något sätt - var och en har bara sitt sätt att utstråla det. även om det är genom att bara le, blinka med ögonen, skratta, prata, röra ens axel med handen, vara sensationell, vara blyg, måla ögonen med eyeliner så att de öppnas, ge komplimanger, vinna en tävling eller att alltid ha haft en viss utstrålning om sig helt enkelt. som sagt: alla har det och visar det på sitt eget sätt. Enligt mig iallafall.
Man mår bäst av att ha de vännerna som behandlar en likadant som man själv behandlar andra - det mottot har jag alltid följt. Nja, kanske inte alltid men gjort mitt bästa iallafall.
det viktigaste är inte hur många vänner man har - utan att behålla en (eller fler, om det finns) vän som ger dig utstrålning genom livet. Vissa utstrålar genom sin(a) vän(ner) - de blir glada när de ser vännen.
Jag kan iallafall tyda på att jag utstrålar glädje när jag träffar mina vänner - det finns nästan inget bättre. men samtidigt tror jag inte att meningen med livet är enbart gjord av att ha vänner. utan därmed att ha ett tak över ens huvud, en familj, en utbildning/jobb, ett privatliv, mat på bordet, kärlek, plagg som man absolut inte släpper, nöjen, vara social, stunder som man upplevt och minns, böcker, sol och regn, seger över något som man alltid velat segra över, uppleva världen och olika kulturer, försöka förstå andras (och egna) tankar och önskan, kommunicera, skapa, fantisera ihop till ett eget språk, våga göra sig till som att bli som ett barn, visa känslor och förstås att le och skratta.
Enligt mig iallafall. mer kommer jag inte på - förutom förstås syre och H2O.
Skulle vilja presentera några människor, som står mig väldigt nära, som verkligen har utstrålning - på sitt eget sätt.
det här är jag och Babe - som utstrålar med sitt det.
det här är jag och Sarah - som utstrålar med sin klumpighet.
det här är Helena - som utstrålar med sin blyghet - och jag.
det här är jag och Sellingen - som utstrålar med sin intelligent.
det här är Tomas - som utstrålar med sin unika utstrålning - och jag.
det här är Paula - som utstrålar med sin oskyldiga ögon.
det här är Linda - som utstrålar med sin harmoniska attityd.
Nu var jag klar. Dessa var bara få av mängden som utstrålar alla sorters utstrålning i hela världen. Alla har sitt eget sätt - ta vara på det!
Det kan försvinna lika snabbt som när man åker pulka framför den mest nedåtlutande backen.
Du är vacker - oavsett vilken sorts utstrålning du har.
Kommentarera gärna om Du har ordet - ordet är ditt!
Tack för mig.
Godnatti och sprid ut din utstrålning - världen blir ännu vackrare då.
För tre månader sedan...
hände alltså det där med pappa (se förra gula paketet).
Märkte det alldeles nyss. ibland kan saker vara läskliga - att jag ens skrev ner det just idag som hände för exakt tre månader sen.
Saker som hände för tre månader sedan kan kännas som om de hände igår men samtidigt inte - tiden går snabbt för var dag som går.
Tack för mig - återigen. och godnatti, folk - de i city och övriga byhålor.
Märkte det alldeles nyss. ibland kan saker vara läskliga - att jag ens skrev ner det just idag som hände för exakt tre månader sen.
Saker som hände för tre månader sedan kan kännas som om de hände igår men samtidigt inte - tiden går snabbt för var dag som går.
Tack för mig - återigen. och godnatti, folk - de i city och övriga byhålor.
Hoppas att det blir sig likt igen - som det annars alltid varit.
Kollade igenom smsen som jag sparat i åratal.
I vanliga fall brukar jag skriva ett sms per månad - vad som är hett och inte. alltså, jag knappar ner just det som går hett i mitt huvud just då jag skriver. det varken skickas eller kastas - utan sparas tills jag läser det igen och fortfarande spar det.
Vissa sms kan få mig att le i flera dagar och grejen-som-var-hett-just-då blir återigen hett i mitt huvud. men vissa sms kan få mig att gråta - av någon anledning. eller dessutom bli arg och dessutom så arg att jag skulle bara vilja sparka bort ena skon så att den flyger bort - även om den kostade 600 spänn.
Har mer eller mindre gråtit, dessutom blivit jättearg (men inte sparkat bort ena skon, trots allt) över ett speciellt sms som skrevs ner sommaren den 26:e juli 2005 - som fortfarande är hett i mitt huvud. tycker inte så särskilt mycket om det men det går inte att sluta tänka på det. för det liksom pågår fortfarande. mindre hett nu kanske men inte så kall ännu ändå.
"Hoppas det blir som förut igen. tycker inte om att se dig sådär. varför får man sådana fall - att man faller på marken. och skadar sig. det är inget kul och känna smärta. men lite hopp får man när man ser dig le och skratta, pappa."
Så lyder det speciella smset. den 20:e juli var allt som vanligt - vaknade upp i Tomas mjuka säng. klockan var tolv, det är alltid likadant varje morgon. Skulle precis stiga upp ur sängen precis när Tomas sa att jag hade fått sms - och gav mig mobilen, som han annars alltid gör när jag hade fått något sms.
Gissade att det var någon kompis - exemplvis Sellingen, Babe, Sarah eller Paula men det var min syster Emma. när jag väl läst hennes sms blev jag väldigt upprörd - steg ur sängen med en ofattbar hastighet. och läste resten av smsen, övriga var från mamma som frågade om jag fortfarande var hemma hos Tomas eller åtminstone hemma. klockan var tolv - jag läste alltså ungefär 3 timmar senare.
Snabbt gick jag fram till Tomas och sa "pappa är på sjukhus! jag måste dra - och det nu".
Jag trampade så gott jag kunde på cykeln - så snabbt att jag var hemma inom dessa 420 sekunderna. Packade och slet ner mina fina kläder. bara att jag fick ner dem i väskan så skulle jag och mamma snart vara på väg upp till Gagnef.
Alla syskonen var redan hemma där i pappas fina röda hus sen någon vecka innan - jag och mamma fick ta oss dit med mammas fina röda bil. Mamma fick köra - jag var redan alltför upprörd för att kunna köra.
All snack vi hade på dessa svarta asfalt-vägarna fick mig liksom att glömma vad som hade hänt - för tillfället.
Mamma, Emma och jag åkte till Falun lasarett medan de andra stannade kvar i det röda huset. där låg pappa i sin sjukhussäng och såg okej ut - det var inget fel på honom tyckte jag. men han hade fått stroke - en blodpropp som fastnat i den högra hjärnhalvan - som inte ens syntes utanpå. men man såg att han var ledsen.
Därmed att tvingas genomgå det här tiden har jag sett ganska mycket. det var mycket ofattbart att se min pappa sitta i rullstol och även fick jag skala potatis åt honom - när han i vanliga fall är väldigt pigg och utför gärna sysslor varenda dag som till exempel att klippa gräset med sin gräsklippare, köra och handla smått, sitta i solen med sin svarta shorts, köra sin röda saab och dessutom gå ner i källaren och göra eld - så att man skulle kunna gå in och duscha med varmt vatten. allt det där kunde han inte göra - det sved.
För ett tag sen har han sparkat ut rullstolen och börjat gå själv i sitt röda hus igen och slipper nu ligga i sin sjukhussäng. och jag själv har sparkat ut ena skon och börjat gå runt med ett leende igen - jag har slutat undra "varför just min pappa" och ser fram emot processen där han blir bättre. och bättre.
och jag hoppas att han verkligen blir helt bra igen.
Tack alla som just då stod på min sida och fanns där när jag behövde er. och det var just då jag verkligen behövde er. och att när jag kom hem så fanns ni där och lyssnade. Vet att jag redan tackat er men det känns så otillräckligt.
- Tack, Sandin, att du bara fanns där - när jag verkligen behövde dig.
- Tack Selling, att du bara hörde av dig - när jag verkligen behövde höra ditt ord.
- Tack Simonson, att du bara sa saker - när jag verkligen behövde det som mest.
- Tack Billqvist, att du bara brydde dig - när jag verkligen behövde någon som vet hur det är.
- Tack Lagergren, att du bara stod ut - när jag verkligen behövde vara med familjen.
Till sist - tack pappa, för att du reste dig upp ur rullstolen. Och att jag återigen får se dig le och skratta, speciellt ditt skratt till Mr Bean-avsnitten och de övriga komedi-filmerna - och när du väl skrattar så måste man skratta också.
Tack för mig.
I vanliga fall brukar jag skriva ett sms per månad - vad som är hett och inte. alltså, jag knappar ner just det som går hett i mitt huvud just då jag skriver. det varken skickas eller kastas - utan sparas tills jag läser det igen och fortfarande spar det.
Vissa sms kan få mig att le i flera dagar och grejen-som-var-hett-just-då blir återigen hett i mitt huvud. men vissa sms kan få mig att gråta - av någon anledning. eller dessutom bli arg och dessutom så arg att jag skulle bara vilja sparka bort ena skon så att den flyger bort - även om den kostade 600 spänn.
Har mer eller mindre gråtit, dessutom blivit jättearg (men inte sparkat bort ena skon, trots allt) över ett speciellt sms som skrevs ner sommaren den 26:e juli 2005 - som fortfarande är hett i mitt huvud. tycker inte så särskilt mycket om det men det går inte att sluta tänka på det. för det liksom pågår fortfarande. mindre hett nu kanske men inte så kall ännu ändå.
"Hoppas det blir som förut igen. tycker inte om att se dig sådär. varför får man sådana fall - att man faller på marken. och skadar sig. det är inget kul och känna smärta. men lite hopp får man när man ser dig le och skratta, pappa."
Så lyder det speciella smset. den 20:e juli var allt som vanligt - vaknade upp i Tomas mjuka säng. klockan var tolv, det är alltid likadant varje morgon. Skulle precis stiga upp ur sängen precis när Tomas sa att jag hade fått sms - och gav mig mobilen, som han annars alltid gör när jag hade fått något sms.
Gissade att det var någon kompis - exemplvis Sellingen, Babe, Sarah eller Paula men det var min syster Emma. när jag väl läst hennes sms blev jag väldigt upprörd - steg ur sängen med en ofattbar hastighet. och läste resten av smsen, övriga var från mamma som frågade om jag fortfarande var hemma hos Tomas eller åtminstone hemma. klockan var tolv - jag läste alltså ungefär 3 timmar senare.
Snabbt gick jag fram till Tomas och sa "pappa är på sjukhus! jag måste dra - och det nu".
Jag trampade så gott jag kunde på cykeln - så snabbt att jag var hemma inom dessa 420 sekunderna. Packade och slet ner mina fina kläder. bara att jag fick ner dem i väskan så skulle jag och mamma snart vara på väg upp till Gagnef.
Alla syskonen var redan hemma där i pappas fina röda hus sen någon vecka innan - jag och mamma fick ta oss dit med mammas fina röda bil. Mamma fick köra - jag var redan alltför upprörd för att kunna köra.
All snack vi hade på dessa svarta asfalt-vägarna fick mig liksom att glömma vad som hade hänt - för tillfället.
Mamma, Emma och jag åkte till Falun lasarett medan de andra stannade kvar i det röda huset. där låg pappa i sin sjukhussäng och såg okej ut - det var inget fel på honom tyckte jag. men han hade fått stroke - en blodpropp som fastnat i den högra hjärnhalvan - som inte ens syntes utanpå. men man såg att han var ledsen.
Därmed att tvingas genomgå det här tiden har jag sett ganska mycket. det var mycket ofattbart att se min pappa sitta i rullstol och även fick jag skala potatis åt honom - när han i vanliga fall är väldigt pigg och utför gärna sysslor varenda dag som till exempel att klippa gräset med sin gräsklippare, köra och handla smått, sitta i solen med sin svarta shorts, köra sin röda saab och dessutom gå ner i källaren och göra eld - så att man skulle kunna gå in och duscha med varmt vatten. allt det där kunde han inte göra - det sved.
För ett tag sen har han sparkat ut rullstolen och börjat gå själv i sitt röda hus igen och slipper nu ligga i sin sjukhussäng. och jag själv har sparkat ut ena skon och börjat gå runt med ett leende igen - jag har slutat undra "varför just min pappa" och ser fram emot processen där han blir bättre. och bättre.
och jag hoppas att han verkligen blir helt bra igen.
Tack alla som just då stod på min sida och fanns där när jag behövde er. och det var just då jag verkligen behövde er. och att när jag kom hem så fanns ni där och lyssnade. Vet att jag redan tackat er men det känns så otillräckligt.
- Tack, Sandin, att du bara fanns där - när jag verkligen behövde dig.
- Tack Selling, att du bara hörde av dig - när jag verkligen behövde höra ditt ord.
- Tack Simonson, att du bara sa saker - när jag verkligen behövde det som mest.
- Tack Billqvist, att du bara brydde dig - när jag verkligen behövde någon som vet hur det är.
- Tack Lagergren, att du bara stod ut - när jag verkligen behövde vara med familjen.
Till sist - tack pappa, för att du reste dig upp ur rullstolen. Och att jag återigen får se dig le och skratta, speciellt ditt skratt till Mr Bean-avsnitten och de övriga komedi-filmerna - och när du väl skrattar så måste man skratta också.
Tack för mig.
Ett litet inträde i min vardag (nu för tiden)
Vad jag gör om dagarna..? ja, det,.. som de flesta människor gör - jobbar.
vet inte om jag verkligen orkar berätta allt det där. så trött.
Okej, det blir kort... såväl.
Idag började jag kl 8, men hade varit vaken i 2 timmar innan jag steg in i mina arbetssysslor - det svider att man måste vakna 2 timmar innan ens arbetstid börjar.
Buss, tunnelbana och åter buss. så ser min resa ut på morgonen.
kollar runt omkring på tunnelbanan - alla antagligen sover, läser tidningar, går på tåget och därefter går av vagnen och stirrar på folk (som jag). men till sist tröttnar man på all sovande, läsande, trappande på tåget och stirrande ögon - man vänder ner huvudet och dyker in i en tidning själv. nyheter, nyheter och åter nyheter.
Det är alltid roligt när jag kliver in i dörren där alla ler och säger "hej!" - när man egentligen borde stirra ner och nästan somna samt ropa lågt ett "god morgon...". Själv rusar man in i omklädsrummet efter allas glada miner - mitt klädskåp är röd (inte gul) och det är egentligen Åsa och Sannas men jag får slänga mina kläder där under dess tid jag är där.
Oh, allra bäst med det är patienterna - de bl.a. skäller och jamar - men ändå viftar de på svansen eller spinner. nej, nu ljuger jag visst lite grann. hundarna varken viftar på svansen och katterna spinner knappt. de gillar inte att vara där de är - på ett sjukhus. vem tycker om det?
Men! Det finns patienter som verkligen viftar på svansen när man kommer fram till buren för ett ärende - de vill bara se Någon än bara trista och vita väggar. Och slutligen, när djuren åkt hemåt, får de en uppfattning om vad som har skett där mellan dessa vita väggar, gråa gallret som skiljer åt djuren, mellan rastningarna och måltiderna. att igen kunna springa ifatt sin ägare eller återigen krafsa i ägarens nyinköpta soffa. Deras uppfattning är då att Någon har hjälpt dem.
Nej nej, det skulle ju bli kort! så nu får det räcka.
Vänta lite - buss, tunnelbana och åter buss. så var man hemma igen - hos mig och Babe. själv kommer jag ifatt Babe med att äta ihjäl mig och sen rullar jag lite i min söta soffa. och somnar. efter en lång dag.
Tack för mig.
och godnatti.
Dröm vackra drömmar.
Ludi = ?
Tankarna vandrade runt i mitt huvud igår natt. tänkte på bl.a. jobbet, kompisarna som är kvar i Örebro, min familj - även i Örebro och så pappa i goa Gagnef. och så tänkte jag på att Tomas skall åka iväg (för gott, känns det som) till Örebro idag och sen tar det ca 1 och en halv vecka innan jag får se honom igen. och dessutom känna hans doft, krypa in i hans kramar , röra hans söta händer och självklart krufsa i hans krulliga hår - han lockar. hm.
Nej, fram till saken. Det här lilla gula paketet ska handla lite om vad ordet - eller alltså namnet - Ludi betyder. jag kan iallafall säga att Ludi betyder inget speciellt, men att det har följt mig genom livet. Ludi har sett mig medan jag lärt mig från att krypa till att gå, le till att skratta (även om dessa sägs vara medfött), prata till att teckna, snyfta till att gråta, dricka till att spilla och äta till att bli mätt. det är mycket, det.
Ludi är Jag. Jag fick namnet när jag var liten - vet inte exakt när, av båda mina föräldrar, för att det skulle finnas något kortare att uttrycka - istället för mitt riktiga namn. eller var det bara en lek bland namn..? Inte vet Jag. Har aldrig intresserat mig att fråga dem - jag tog bara vänligt emot namnet som om när man tar emot bud vid dörren, från någon viss blomsteraffär som låter bekant.
Alla mina syskon har egna "smeknamn". Bland annat; Marsan, Emma lill och Jonkers. Ludi blev mitt. ännu idag kan mamma plötsligt ropa ´hämta hit vagnen, Emma lill´ på exempelvis IKEA, utan att tänka på Emmas ilska efteråt. Emma blir inte arg bara för att hon var tvungen och hämta vagnen, utan för att mamma just kallade henne för "Emma lill" . Man kan förstå om det var en liten flicka vid 6-års ålder med mörkbrunt hår som sprang runt i IKEA och hämtade glatt vagnen och åkte på den tills den hamnade vid mammas fötter - men det är ingen liten flicka.
Det kan iallafall däremot vara trevligt med smeknamn åt barnen - speciellt om man fick Ludi eller även Jonkers. Marsan låter inte så dumt heller.
Emma lill kanske borde kunna förändras till exempelvis "Emerila" eller något liknande. Emma skulle bli lite gladare om hon fick höra mamma ropa ´hämta hit vagnen, Emerila´ - det tror jag säkert. eller..?
Nu fram till kära mor och far - ni hade också fått smeknamn av oss barnen. kanske var det för att kunna hämnas..? Ingen aning. det var nog mest Marsan och Emma (lill) som kom på det där.
Mojan och Fajan - det fick mor och far heta. eller alltså, kallas för.
De brydde sig inte om det så mycket - bryr de äldre sig inte lika mycket som oss ungdomar kanske..?
Bland annat angående utseende, kroppsfixering, fina kläder, jobb med högt lön, fin lägenhet samt fint kök och fin bil. brydde vi ungdomar mer om sådana saker än de äldre..? Nej, det tror jag inte. det handlar nog mest om personlighet. det finns ju 35-åringar som är fästa vid kroppsfixering eller vid att ha ett ursnyggt kök. även finns det 75-åringar som gärna köper en ball bil eller MC - och dessutom utför det. det har jag sett, trots allt.
Nej, nu tillbaka åter till Ludi - det är Jag. helt enkelt.
Tack för mig.
Nej, fram till saken. Det här lilla gula paketet ska handla lite om vad ordet - eller alltså namnet - Ludi betyder. jag kan iallafall säga att Ludi betyder inget speciellt, men att det har följt mig genom livet. Ludi har sett mig medan jag lärt mig från att krypa till att gå, le till att skratta (även om dessa sägs vara medfött), prata till att teckna, snyfta till att gråta, dricka till att spilla och äta till att bli mätt. det är mycket, det.
Ludi är Jag. Jag fick namnet när jag var liten - vet inte exakt när, av båda mina föräldrar, för att det skulle finnas något kortare att uttrycka - istället för mitt riktiga namn. eller var det bara en lek bland namn..? Inte vet Jag. Har aldrig intresserat mig att fråga dem - jag tog bara vänligt emot namnet som om när man tar emot bud vid dörren, från någon viss blomsteraffär som låter bekant.
Alla mina syskon har egna "smeknamn". Bland annat; Marsan, Emma lill och Jonkers. Ludi blev mitt. ännu idag kan mamma plötsligt ropa ´hämta hit vagnen, Emma lill´ på exempelvis IKEA, utan att tänka på Emmas ilska efteråt. Emma blir inte arg bara för att hon var tvungen och hämta vagnen, utan för att mamma just kallade henne för "Emma lill" . Man kan förstå om det var en liten flicka vid 6-års ålder med mörkbrunt hår som sprang runt i IKEA och hämtade glatt vagnen och åkte på den tills den hamnade vid mammas fötter - men det är ingen liten flicka.
Det kan iallafall däremot vara trevligt med smeknamn åt barnen - speciellt om man fick Ludi eller även Jonkers. Marsan låter inte så dumt heller.
Emma lill kanske borde kunna förändras till exempelvis "Emerila" eller något liknande. Emma skulle bli lite gladare om hon fick höra mamma ropa ´hämta hit vagnen, Emerila´ - det tror jag säkert. eller..?
Nu fram till kära mor och far - ni hade också fått smeknamn av oss barnen. kanske var det för att kunna hämnas..? Ingen aning. det var nog mest Marsan och Emma (lill) som kom på det där.
Mojan och Fajan - det fick mor och far heta. eller alltså, kallas för.
De brydde sig inte om det så mycket - bryr de äldre sig inte lika mycket som oss ungdomar kanske..?
Bland annat angående utseende, kroppsfixering, fina kläder, jobb med högt lön, fin lägenhet samt fint kök och fin bil. brydde vi ungdomar mer om sådana saker än de äldre..? Nej, det tror jag inte. det handlar nog mest om personlighet. det finns ju 35-åringar som är fästa vid kroppsfixering eller vid att ha ett ursnyggt kök. även finns det 75-åringar som gärna köper en ball bil eller MC - och dessutom utför det. det har jag sett, trots allt.
Nej, nu tillbaka åter till Ludi - det är Jag. helt enkelt.
Tack för mig.
Du kan alltså dansa - Hej!
Välkommen till min blogg. eller vad man nu ska kalla den... jag föredrar att kalla den för ´mitt lilla gula paket´ - en annan uttryck för min dagbok.
Eh, skriver jag dagböcker..? alltså, om jag verkligen skriver i det lilla gula paket, gör jag det? - Ja, det gör jag. Det lilla gula paketet är för tillfället. Och sen blir det en gul paket till. och så en ny till. Sammanlagt har jag minst 358 gula paket (lite ironi kanske men). pengar flyger iväg för varje gul paket som jag köper... så "blogg" har fått mina sedlar att tappa vingarna och stanna kvar i min plånbok. det är gratis. tänk dig, att det kan vara gratis att släppa ut känslorna och sen stänga luckan på paketet så känslorna inte hamnar i en igen - härligt! Nu slipper jag åtminstone köpa en ny bok, dagbok alltså. av färgen gul.
Nej, vi skippar dessa krångliga förklarningar om ´mitt lilla gula paket´ och kommer fram till att jag faktiskt har tänkt och börja skriva blogg, nej, börja skriva i mitt lilla gula paket.
Här kan det dyka upp fantatiska, sorgliga, gråtande, glada paket - som är av färgen gul. så håll utkik efter om ett gult paket med text plötsligt dyker upp - även om det inte blir varje dag. fyllda med känslor som jag helst inte pratar om - utan helst skriver ner det i mitt lilla gula paket.
Välkommen till mitt liv - i ett gult paket.
Eh, skriver jag dagböcker..? alltså, om jag verkligen skriver i det lilla gula paket, gör jag det? - Ja, det gör jag. Det lilla gula paketet är för tillfället. Och sen blir det en gul paket till. och så en ny till. Sammanlagt har jag minst 358 gula paket (lite ironi kanske men). pengar flyger iväg för varje gul paket som jag köper... så "blogg" har fått mina sedlar att tappa vingarna och stanna kvar i min plånbok. det är gratis. tänk dig, att det kan vara gratis att släppa ut känslorna och sen stänga luckan på paketet så känslorna inte hamnar i en igen - härligt! Nu slipper jag åtminstone köpa en ny bok, dagbok alltså. av färgen gul.
Nej, vi skippar dessa krångliga förklarningar om ´mitt lilla gula paket´ och kommer fram till att jag faktiskt har tänkt och börja skriva blogg, nej, börja skriva i mitt lilla gula paket.
Här kan det dyka upp fantatiska, sorgliga, gråtande, glada paket - som är av färgen gul. så håll utkik efter om ett gult paket med text plötsligt dyker upp - även om det inte blir varje dag. fyllda med känslor som jag helst inte pratar om - utan helst skriver ner det i mitt lilla gula paket.
Välkommen till mitt liv - i ett gult paket.