En andra chans finns
Här sitter man hemma igen efter alla sjukhusbesök under de senaste dagarna. Man trodde att man skulle bara bli undersökt för magont men nej, kom hem med en halskrage. Så typiskt.
Jag lämnade över Daypon till hans jobb och var på väg hem i hastigheten 70 km/h...
Vill helst inte återminnas det här men någon gång måste man och jag väljer att göra det nu, lika exakt som jag beskrev det för polisen.
Jag och min lilla bil, eller alltså vår bil men känns som att den bara var min egen för jag använde den mest. Det svider när jag tänker på hur den såg ut när jag steg ur bilen efter att 70 km/h blev 0 km/h. Det jag ångrar mest är att jag inte bytte körfil men är tacksam för att jag lever.
Jag körde i 3:e filen av 4. Det var en liten, liten rund-sväng på vägen, precis innan 4 körfilarna skulle bli 3. Jag minns endast att jag körde där jag skulle med en lastbil bredvid till vänster om mig och sen efter några svarta sekunder upptäckte jag att jag åkte baklängdes med bilen, något var fruktansvärt fel. Bilen gled över 2 andra körfilerna, inklusive förbi lastbilens körfil. Då såg jag att en annan personbil kom i rusande fart mot mig från höger sida, den körde i den 1:a körfilen och körde in i min bils högra sida. Min lilla bil missade precis staketet som skilde åt möttande trafiken och gled då framåt på sidan åt vänster framåt på den 1:a körfilen. Stötte mot staketet.
Sen stannade jag. Jag förstod att det hade blivit en total kaos, det blev flera stoppljus på bilarna och det blev fler och fler. Jag steg ur och det första jag såg var mannen som steg ur lastbilen, som stod på 4:e körfilen med starka röda stoppljus och så blinkande varningsblinkers... Han sa något och jag upprepade att jag inte hörde. Han gjorde två tummen upp med en frågevis min, nästan sorglig min. Jag visade två tummen upp, jag kände mig okej trots allt. Jag kunde åtminstone gå och tänka. En annan man gick fram, jag såg att hans bils kofångare (stödet längst ner framme på bilen) hade gått av. Jag vågade nästan inte titta på min lilla bil, jag såg reporna vid förarsätet, där jag satt. Där lastbilen måste ha stött till...
Tummen upp från oss alla tre, vi mådde bra och inga skador hade uppstått. Lastbilen-mannen ringde dessa tre siffrorna 112 - jag var tvungen och fråga "vad hände" och jag läste då på läpparna och dessa uttryckte "jag såg dig inte".
Då förstod jag att min lilla bil hade varit så liten att han inte såg den, sen kom jag på att min bil bara stod utan blinkers så jag gick in och satte på dem. Mobilen låg under förarsätet, men plånboken var spårlöst borta... Bara en massa glassplitter. Då såg jag att högra fönsterrutan i baksätet var totalförstörd. Jag gick runt, jag måste bara se...
Det var en jättebuckla som gick inåt bilen och hade totalförstört dörren och trykt in plåten helt vid sidan om baksäten - det var rena röran därbak. Bägge dörrarna vid högra sidan gick inte att öppna, däremot var det inga problem att öppna dörrarna på vänstra sidan om bilen.
"Jag har krockat men jag mår bra. Nu väntar vi på polisen osv, jag hör av mig. Puss puss" smsade jag till Daypon då. Sen tänkte jag på jobbet men jag började först 8.30 så jag skulle ha tid att fixa till röran först.
Lastbilschaförren visade mig en halv regeringsskylt med bokstäverna "ANR" och frågade "din?" och jag nickade. Den hade flugit i luften och snart såg jag att det var framskylten. Bakskylten hade klarat sig.
Så småningom fick hjärnan ihop allt om vad som hände, även om jag inte pratade med männen om vad de såg och gjorde under dessa svarta sekunderna.
Jag befann mig i en snurrande bil och fördes baklängdes men det är jag djupt tacksam för nu idag, för om bilen skulle ha åkt fram så skulle denne som körde personbilen köra rakt in i mitt dörr, där jag satt. Och flera bekymmer med nacken för då hade min kofångare stött vid staketet därfram.
Alltså, jag kom fram till att jag körde i 3:e filen, lastbilen i 2:e och personbilen i 1:e (4:e filen hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller). Jag och personbilen körde rakt fram som vi skulle, lastbilen däremot ville byta fil, från fil 2 till 3, och gjorde det utan att ha sett mig, på så sätt stötte lastbilens hårda plåt mot min lilla bil och min lilla bil klarade inte trycket och därför lutade åt vänster framför lastbilen och snurrade (vet inte hur många varv men tror mest på endast en halv varv) tills jag åkte baklängdes förbi 2:e filen och lastbilen och fram till den 1:e filen där personbilen hann köra rakt in i min högra bakdörr och därefter gled min lilla bil rakt fram åt sidan på 1:e filen tills bakre kofångaren stötte på staketet några gånger, sen stannade vi. Så var det även om jag inte minns dessa svarta sekunderna och detaljerna.
Två ambulanser, en trafikskadestödsperson och tre polisbilar kom. Minns inte vem som pratade med mig först men iallafall i oordning så frågade en av ambulansmännen om jag ville följa med till sjukhus men jag sa nej, jag mådde bra och kunde gå. Det var inget fel med mig. Trafikskadestödpersonen frågade hur jag mådde och om det var nåt jag ville säga eller berätta, jag sa att jag mådde bra men var lite skakad men att det var ingen fara med mig. Denne sa då att denne skulle smsa mig några timmar senare och se hur jag mådde, mitt mobilnummer gavs bort. Denne erbjöd sig att leta efter min plånbok. Polisen frågade vad som hände, jag berättade precis vad jag mindes och min teori av vad som hände. Han frågade då om jag såg att lastbilen blinkade när denne skulle byta fil men det visste jag inget om, körde ju rakt fram och sen kom ju dessa svarta sekunderna så.
Först pladdrade jag en massa, vilken körfil det var och vem som körde men polismannen var lugn och frågade om igen och igen. Jag var rejält chockad insåg jag då men blev snabbt lugn igen när jag fick samla mig. Tittade då och då på min lilla bil medan jag pratade med polisen. Den såg fin ut och strålade på vänstra sidan utom reporna som blinkade blank-orange utifrån alla blinkers från bilarna runt om.
Trafikstödspersonen gav mig min plånbok, den satt på golvet i baksätet och hade då flugit ut från myntfickan i framsätet.
Sen när jag väl märkte att bägringsmännen kommit så rullade bilarna iväg utom min, andra personbilen och polisbilarna. Lastbilen flyttades från 4:e filen till 1:e för att minska köerna. Vi allihopa stod på 1:e filen.
Sen sa en av bägringsmännen att min bil skulle till verkstaden och jag hade frågat polisen flera gånger om hur det skulle gå med min lilla bil - vet inte var allas svar.
Jag skulle vilja så gärna behålla kvar den, den var en jättebra bil och startade i alla väder. Den skyddade jättebra också, tyckte en av bägringsmännen. Men det viktigaste var jag. Att jag ens fortfarande levde.
Polisen tog fram alkoholtesterna, jag såg inte vilka som fick det - om det bara var lastbilschaffören eller även den som körde personbilen. Jag fick inte det, och polisen frågade "ska jag ringa någon? Någon anhörig?" och jag svarade "mamma" och hade precis fått ett sms av henne med "Grattis på namnsdagen! Hoppas du får en glad dag. Vi ses på fredag klockan åtta som vanligt. Johan ev med. Kram". Jag och polismannen steg in i polisbilen och polisen ringde henne.
Sen därefter hade jag ingen aning om min omgivning, jag bara slutade bry mig om dessa och fokuserade mig på att jag skulle ha med mig alla saker ut ur bilen.
Till slut var det bara jag, polisen, bägringsmannen och så min lilla bil kvar som jag märkte. Om jag nu minns rätt eller så var det att mina ögon bara ville se dem då.
Polisen gav mig en papperspåse, det första jag tänkte var att den var enorm stor som dessa stora svarta plastsäckar... Sakerna (som bl.a. GPS, brev, mynt, bilvätskor och tom tankdunk) tömde säcken mer än vad jag trodde. De som satt i bakluckan hade krupit ihop till en vänster hög.
Jag glömde däremot kvar bägge parkeringstillståndet för jobbet och därhemma (ska hämta på verkstaden när jag har tid och ork).
Jag började förstå att jag ens levde var därefter när jag fick ett sms av trafikskadestödspersonen om hur jag mådde.
Sen såg jag nyhetsrapporterna av tidningarna på internet om de som hade dödats i trafikolyckor, vissa från samma dag. Sen hittade jag min egen... På GöteborgPosten. "Inga personskador" stod det.
Dessutom var det en "hur säker är din bil" på Folksam-sidan som visade att min lilla bil av märket Hyundai och årsmodell 95 var "bra och säker bil" med en grön prick. Däremot var det kanske inte så att min lilla bil var så liten att lastbilen inte såg mig, det kan ha berott på färgen, silvermetallic, det är de som mest råkar ut för olyckor - gäller även för gråa och svarta bilar.
Säkrast var de gula bilarna, även vita men inte på vintrarna.
Nu orkar jag inte tänka på den dan mera.
Tisdag: jag mår utmärkt. Körde volvon och hämtade Daypon, körde inte om andra lastbilar.
Onsdag: jag får värk i nacken, rygg och axlarna. Åkte in på akuten Mölndal, såg dubbelt och röntgades men inga skador sa de. På natten får jag otroliga värkar i högra buken (nedre delen av magen) och åker in med ambulans till akuten Östra sjukhuset, en massa blodprover och urinprov, får dropp och en massa smärtstillande. Sover över där ensam utan Daypon som fick gå hemåt.
Torsdag: Akuten Mölndal hade märkt nåt med mina röntgenbilder och ville återkalla mig, Östra sjukhuset struntade i min buk och röntgade min nacke och det var troligen en spricka i 6:e nackkotan. Fick åka med sjuktransport tillbaka till akuten Mölndal, där en ortoped-läkare kollade alla reflexer och känsel. Min nerver och leder fungerade som den skulle. Hemma igen på kvällen med en krage och väntade på provsvar tills nästa morgon om det säkert var en spricka eller inte.
Fredag: Akuten Mölndal ville återkalla mig för nya röntgen bilder. Det var en liten, liten spricka i 6:e halskotan. En annan ortoped-läkare kollade alla mina reflexer och känsel. Min kropp fungerade som den skulle. En otrolig tur. "Du får ha kvar halskragen i två veckor. Kan kanske bli 6 veckor".
De sa att smärtan i buken kunde ha varit ett tryck från bilbältet.
Så till slut sitter jag hemma med en halskrage. Ska ha kvar den i två veckor, kan bli ytterligare 4 veckor om sprickan inte läkts riktigt efter dessa två veckor. Nästa röntgen-bilder blir på Sahlgrenska sjukhuset - snart vet alla sjukhusen i Göteborg vem jag är. Tjejen från olyckan med den lilla bilen inklusive den dära lilla sprickan.
Jag kommer att bli tokig, ska svika mig själv och börja äta godis igen - måste ju unna mig något som Johojoxos sa. Får avsluta godisätandet igen när allt det här är över.
Och nu är mamma här idag också, skönt att ha någon nära som känner en så väl och älskar dig, David, du som har varit vid min sida hela tiden. Tack alla andra för ert sms och stöd, det betyder mycket!
Herregud. Ska passa på och packa lite under veckorna... Passa på när nerverna och lederna väl funkar.
Är nog mera tacksam nu idag för andra chansen som jag fick till att leva. Mitt gamla motto "Lev livet innan det lever utan dig".
julafton 2009
Tack för mig - en erfarenhet rikare men dock en annan rädsla för lastbilar.
Jag lämnade över Daypon till hans jobb och var på väg hem i hastigheten 70 km/h...
Vill helst inte återminnas det här men någon gång måste man och jag väljer att göra det nu, lika exakt som jag beskrev det för polisen.
Jag och min lilla bil, eller alltså vår bil men känns som att den bara var min egen för jag använde den mest. Det svider när jag tänker på hur den såg ut när jag steg ur bilen efter att 70 km/h blev 0 km/h. Det jag ångrar mest är att jag inte bytte körfil men är tacksam för att jag lever.
Jag körde i 3:e filen av 4. Det var en liten, liten rund-sväng på vägen, precis innan 4 körfilarna skulle bli 3. Jag minns endast att jag körde där jag skulle med en lastbil bredvid till vänster om mig och sen efter några svarta sekunder upptäckte jag att jag åkte baklängdes med bilen, något var fruktansvärt fel. Bilen gled över 2 andra körfilerna, inklusive förbi lastbilens körfil. Då såg jag att en annan personbil kom i rusande fart mot mig från höger sida, den körde i den 1:a körfilen och körde in i min bils högra sida. Min lilla bil missade precis staketet som skilde åt möttande trafiken och gled då framåt på sidan åt vänster framåt på den 1:a körfilen. Stötte mot staketet.
Sen stannade jag. Jag förstod att det hade blivit en total kaos, det blev flera stoppljus på bilarna och det blev fler och fler. Jag steg ur och det första jag såg var mannen som steg ur lastbilen, som stod på 4:e körfilen med starka röda stoppljus och så blinkande varningsblinkers... Han sa något och jag upprepade att jag inte hörde. Han gjorde två tummen upp med en frågevis min, nästan sorglig min. Jag visade två tummen upp, jag kände mig okej trots allt. Jag kunde åtminstone gå och tänka. En annan man gick fram, jag såg att hans bils kofångare (stödet längst ner framme på bilen) hade gått av. Jag vågade nästan inte titta på min lilla bil, jag såg reporna vid förarsätet, där jag satt. Där lastbilen måste ha stött till...
Tummen upp från oss alla tre, vi mådde bra och inga skador hade uppstått. Lastbilen-mannen ringde dessa tre siffrorna 112 - jag var tvungen och fråga "vad hände" och jag läste då på läpparna och dessa uttryckte "jag såg dig inte".
Då förstod jag att min lilla bil hade varit så liten att han inte såg den, sen kom jag på att min bil bara stod utan blinkers så jag gick in och satte på dem. Mobilen låg under förarsätet, men plånboken var spårlöst borta... Bara en massa glassplitter. Då såg jag att högra fönsterrutan i baksätet var totalförstörd. Jag gick runt, jag måste bara se...
Det var en jättebuckla som gick inåt bilen och hade totalförstört dörren och trykt in plåten helt vid sidan om baksäten - det var rena röran därbak. Bägge dörrarna vid högra sidan gick inte att öppna, däremot var det inga problem att öppna dörrarna på vänstra sidan om bilen.
"Jag har krockat men jag mår bra. Nu väntar vi på polisen osv, jag hör av mig. Puss puss" smsade jag till Daypon då. Sen tänkte jag på jobbet men jag började först 8.30 så jag skulle ha tid att fixa till röran först.
Lastbilschaförren visade mig en halv regeringsskylt med bokstäverna "ANR" och frågade "din?" och jag nickade. Den hade flugit i luften och snart såg jag att det var framskylten. Bakskylten hade klarat sig.
Så småningom fick hjärnan ihop allt om vad som hände, även om jag inte pratade med männen om vad de såg och gjorde under dessa svarta sekunderna.
Jag befann mig i en snurrande bil och fördes baklängdes men det är jag djupt tacksam för nu idag, för om bilen skulle ha åkt fram så skulle denne som körde personbilen köra rakt in i mitt dörr, där jag satt. Och flera bekymmer med nacken för då hade min kofångare stött vid staketet därfram.
Alltså, jag kom fram till att jag körde i 3:e filen, lastbilen i 2:e och personbilen i 1:e (4:e filen hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller). Jag och personbilen körde rakt fram som vi skulle, lastbilen däremot ville byta fil, från fil 2 till 3, och gjorde det utan att ha sett mig, på så sätt stötte lastbilens hårda plåt mot min lilla bil och min lilla bil klarade inte trycket och därför lutade åt vänster framför lastbilen och snurrade (vet inte hur många varv men tror mest på endast en halv varv) tills jag åkte baklängdes förbi 2:e filen och lastbilen och fram till den 1:e filen där personbilen hann köra rakt in i min högra bakdörr och därefter gled min lilla bil rakt fram åt sidan på 1:e filen tills bakre kofångaren stötte på staketet några gånger, sen stannade vi. Så var det även om jag inte minns dessa svarta sekunderna och detaljerna.
Två ambulanser, en trafikskadestödsperson och tre polisbilar kom. Minns inte vem som pratade med mig först men iallafall i oordning så frågade en av ambulansmännen om jag ville följa med till sjukhus men jag sa nej, jag mådde bra och kunde gå. Det var inget fel med mig. Trafikskadestödpersonen frågade hur jag mådde och om det var nåt jag ville säga eller berätta, jag sa att jag mådde bra men var lite skakad men att det var ingen fara med mig. Denne sa då att denne skulle smsa mig några timmar senare och se hur jag mådde, mitt mobilnummer gavs bort. Denne erbjöd sig att leta efter min plånbok. Polisen frågade vad som hände, jag berättade precis vad jag mindes och min teori av vad som hände. Han frågade då om jag såg att lastbilen blinkade när denne skulle byta fil men det visste jag inget om, körde ju rakt fram och sen kom ju dessa svarta sekunderna så.
Först pladdrade jag en massa, vilken körfil det var och vem som körde men polismannen var lugn och frågade om igen och igen. Jag var rejält chockad insåg jag då men blev snabbt lugn igen när jag fick samla mig. Tittade då och då på min lilla bil medan jag pratade med polisen. Den såg fin ut och strålade på vänstra sidan utom reporna som blinkade blank-orange utifrån alla blinkers från bilarna runt om.
Trafikstödspersonen gav mig min plånbok, den satt på golvet i baksätet och hade då flugit ut från myntfickan i framsätet.
Sen när jag väl märkte att bägringsmännen kommit så rullade bilarna iväg utom min, andra personbilen och polisbilarna. Lastbilen flyttades från 4:e filen till 1:e för att minska köerna. Vi allihopa stod på 1:e filen.
Sen sa en av bägringsmännen att min bil skulle till verkstaden och jag hade frågat polisen flera gånger om hur det skulle gå med min lilla bil - vet inte var allas svar.
Jag skulle vilja så gärna behålla kvar den, den var en jättebra bil och startade i alla väder. Den skyddade jättebra också, tyckte en av bägringsmännen. Men det viktigaste var jag. Att jag ens fortfarande levde.
Polisen tog fram alkoholtesterna, jag såg inte vilka som fick det - om det bara var lastbilschaffören eller även den som körde personbilen. Jag fick inte det, och polisen frågade "ska jag ringa någon? Någon anhörig?" och jag svarade "mamma" och hade precis fått ett sms av henne med "Grattis på namnsdagen! Hoppas du får en glad dag. Vi ses på fredag klockan åtta som vanligt. Johan ev med. Kram". Jag och polismannen steg in i polisbilen och polisen ringde henne.
Sen därefter hade jag ingen aning om min omgivning, jag bara slutade bry mig om dessa och fokuserade mig på att jag skulle ha med mig alla saker ut ur bilen.
Till slut var det bara jag, polisen, bägringsmannen och så min lilla bil kvar som jag märkte. Om jag nu minns rätt eller så var det att mina ögon bara ville se dem då.
Polisen gav mig en papperspåse, det första jag tänkte var att den var enorm stor som dessa stora svarta plastsäckar... Sakerna (som bl.a. GPS, brev, mynt, bilvätskor och tom tankdunk) tömde säcken mer än vad jag trodde. De som satt i bakluckan hade krupit ihop till en vänster hög.
Jag glömde däremot kvar bägge parkeringstillståndet för jobbet och därhemma (ska hämta på verkstaden när jag har tid och ork).
Jag började förstå att jag ens levde var därefter när jag fick ett sms av trafikskadestödspersonen om hur jag mådde.
Sen såg jag nyhetsrapporterna av tidningarna på internet om de som hade dödats i trafikolyckor, vissa från samma dag. Sen hittade jag min egen... På GöteborgPosten. "Inga personskador" stod det.
Dessutom var det en "hur säker är din bil" på Folksam-sidan som visade att min lilla bil av märket Hyundai och årsmodell 95 var "bra och säker bil" med en grön prick. Däremot var det kanske inte så att min lilla bil var så liten att lastbilen inte såg mig, det kan ha berott på färgen, silvermetallic, det är de som mest råkar ut för olyckor - gäller även för gråa och svarta bilar.
Säkrast var de gula bilarna, även vita men inte på vintrarna.
Nu orkar jag inte tänka på den dan mera.
Tisdag: jag mår utmärkt. Körde volvon och hämtade Daypon, körde inte om andra lastbilar.
Onsdag: jag får värk i nacken, rygg och axlarna. Åkte in på akuten Mölndal, såg dubbelt och röntgades men inga skador sa de. På natten får jag otroliga värkar i högra buken (nedre delen av magen) och åker in med ambulans till akuten Östra sjukhuset, en massa blodprover och urinprov, får dropp och en massa smärtstillande. Sover över där ensam utan Daypon som fick gå hemåt.
Torsdag: Akuten Mölndal hade märkt nåt med mina röntgenbilder och ville återkalla mig, Östra sjukhuset struntade i min buk och röntgade min nacke och det var troligen en spricka i 6:e nackkotan. Fick åka med sjuktransport tillbaka till akuten Mölndal, där en ortoped-läkare kollade alla reflexer och känsel. Min nerver och leder fungerade som den skulle. Hemma igen på kvällen med en krage och väntade på provsvar tills nästa morgon om det säkert var en spricka eller inte.
Fredag: Akuten Mölndal ville återkalla mig för nya röntgen bilder. Det var en liten, liten spricka i 6:e halskotan. En annan ortoped-läkare kollade alla mina reflexer och känsel. Min kropp fungerade som den skulle. En otrolig tur. "Du får ha kvar halskragen i två veckor. Kan kanske bli 6 veckor".
De sa att smärtan i buken kunde ha varit ett tryck från bilbältet.
Så till slut sitter jag hemma med en halskrage. Ska ha kvar den i två veckor, kan bli ytterligare 4 veckor om sprickan inte läkts riktigt efter dessa två veckor. Nästa röntgen-bilder blir på Sahlgrenska sjukhuset - snart vet alla sjukhusen i Göteborg vem jag är. Tjejen från olyckan med den lilla bilen inklusive den dära lilla sprickan.
Jag kommer att bli tokig, ska svika mig själv och börja äta godis igen - måste ju unna mig något som Johojoxos sa. Får avsluta godisätandet igen när allt det här är över.
Och nu är mamma här idag också, skönt att ha någon nära som känner en så väl och älskar dig, David, du som har varit vid min sida hela tiden. Tack alla andra för ert sms och stöd, det betyder mycket!
Herregud. Ska passa på och packa lite under veckorna... Passa på när nerverna och lederna väl funkar.
Är nog mera tacksam nu idag för andra chansen som jag fick till att leva. Mitt gamla motto "Lev livet innan det lever utan dig".
julafton 2009Tack för mig - en erfarenhet rikare men dock en annan rädsla för lastbilar.
Kommentarer
Postat av: Paula
Det är hemskt att det hände men jag är megamycketGLAD att du klarar dig!! Föruotm onda men det försvinner nog snart så att du mår bättre även det kan ta tid att rädsla smälter bort från olyckan..
Lova mig en sak nu, VILA dig så mycket du kan!
Många kramar!!
Postat av: Fia
Läste precis vad som hände dej, vad hemskt! Jag råkade också ut för en liten bilolycka i tisdags, men det är ingenting mot din olycka. Jag hade tur att bilen styrdes mot vänster, för om det var till höger då hade det slutat illa.
Jag hoppas att du blir fort bättre. Som de andra sa, bilen är inget mot sig själv. Så vi får vara glada som klarade oss. Ha en mysig helg inomhus när ovädret härjar därute. Vi får hoppas det vänder sig snart så vi kan få den efterlängtade våren.
Kram
Postat av: piggelin
Ojoj! Det lät läskigt när du beskrev olyckan!Uhuh.. Du är iaf oskadd!
Ja inte bilen men bättre du än bilen!:)
kram
Postat av: malin
usch, SKÖNT att allt gick så väl! en bil är ändå bara en bil, men annat är det med ditt liv. hoppas att du känner dig bättre snart! KRAM
Postat av: Tomas och Jenny!
Vi är glada att du lever! Vi tänker på dig! Dave kunde inte komma till poker pga du var på sjukhuset. Det har visat sig hur mycket han bryr om dig! Sköt om dig! Kramar från oss!
Postat av: Askungen
Läskigt.
Men med turen i sig är du OK?
Postat av: Crazy Ekke
Hej Julia!
Riktigt tråkigt att läsa om detta som hänt dig. Jag hoppas du repar dig och blir frisk från alls besvär. Livet är konstigt, ena stunden är allt bra och andra så har man helt plötsligt en annan livssituation.. Jag gillar in inställning, du är positiv och det ger dig mer energi att bli frisk. Det mentala spelar stor roll, fortsätt på samma sätt och du tillfrisknar fortare.. Var rädd om dina närmaste och säg hur mycket du tycker om dem men var inte rädd för att leva livet och njuta av varje stund.. Många kramar
Trackback