Ludi

Tyvärr är det så.
Fortfarande kan jag knappt fatta det men samtidigt har jag insett att det är verkligheten, ofrivilligt. Man blir tvungen att inse och acceptera det till slut, oavsett vem det handlar om.

Ca klockan 18.50 var jag och Romeo inne och tränade smått, myste lite tillsammans, då det ringde på dörren. Jag log och trodde först det var Daypon som kommit hem från jobbet och därmed mathandlandet. Jag sa "sitt, stanna" och Romeo gjorde det som han skulle. "Han har blivit en duktig hund" tänkte jag då, minns jag. Bara jag visste att därefter skulle det inte bli detsamma igen. Bara jag visste..! Jävla skit.

Det var en man och en kvinna, de sa något och jag sa "jag hör inte" då - hämtade papper och penna. "Har ni någon katt?" skrev mannen. Jag nickade och sa "tre stycken. Vit, randig och svart/vit".
"Jag tror att jag har krockat med någon av dina katter. Jag är verkligen ledsen" skrev mannen ner snabbt på lappen. Jag tror att jag inte hade hunnit ikapp verkligenheten ännu just då.
"Vi går och kollar" skrev jag, lämnade Romeo hemma (det är jag väldigt glad för idag) med att säga "vänta" och ge honom grisörat. Han låg snällt och tuggade på det.

Vi gick... Jag tog mannens mobil och frågade "sprang katten iväg därefter?" och han skakade på huvudet och skrev "jag är ledsen jag hann inte bromsa för katten". Hans ansikte var sorgsen. Jag hade inte ännu hunnit ikapp verkligheten.
Jag såg en katt på vägen några meter framför oss. En bil kom och körde med hjulen mellan katten.
Jag såg då hur rött det var, överallt, och det var en mörk katt. Inte Luke åtminstone som var vit.
Jag såg att katten bara låg där, svansen var iallafall svart. Jag hoppades, förlåt, då att det var grannens katt, sen tänkte jag på Lucy.
Sen såg jag slutligen att det var bara min Leon. Just Leon som låg där blodig. Han andades med tungan ute. Ja, han levde fortfarande när jag kom fram. Jag såg inte ens bilarna som körde fram på vägen emot mig, jag såg bara Leon och gick fram till honom. Mannen stoppade bilarna. Jag lyfte upp honom från vägen och lade ner honom på gräset på sidan av vägen. Då hade verkligheten fångat mig rejält och jag ropade Leon ett par gånger, dessa gångerna skakade hans ögon åt sidorna, som om han hörde sitt namn. Men om det var så vet jag inte. Hans ögon var stora och stirriga men han levde och andades.
Jag tänkte, just då, att han förtjänar att dö, och det nu. Alltså slippa lida mer som han gjorde. Jag ropade "vad gör vi nu?" Mannen svarade med mobilen "Kvinnan åkte för att hämta sin man som kan göra slut på hans lidande, om du vill det" - jag tyckte det tog en evighet innan kvinnans man kom fram. Han frågade "ska jag eller ska vi åka till veterinären". Jag såg igen på Leon som låg där, han levde fortfarande. Han hade förlorat, av min gissning, hälften av sitt blod och låg där och andades med tungan framme. Blodet forsade ut ur hans öron och ur hans rosa nos med den svarta fläcken, tungan var alldeles röd av blod. Det droppade blod överallt runt ansiktet utom på hans randiga kropp. Fläcken på nosen syntes dock inte efter all blod. Han hade dödskramper ett par gånger då jag klappade honom, jag klappade honom i en evighet innan kvinnans man kom.
"Gör det nu." sa jag till mannen och han nickade sorgsen. Jag hann knappt säga hejdå innan han tog Leon bakom sin bil medan jag stod ryggen emot dem. Mannen stod emellan. Jag bara väntade med egna blodiga händer... Kände mig så hjälplös. Jag kunde inte göra någonting alls, utan bara vänta.
Efter en kort stund kom kvinnans man fram och nickade "kan jag få komma in och tvätta av mig?" och jag nickade med rinnande tårar. Kunde knappt sluta gråta.
Daypon hade precis kommit hem, körde förbi oss på vägen, och sa "du skojar" när jag sa "Leon är död" när vi väl kommit in i trädgården.
Vi gick upp, jag och kvinnans man, och tvättade av oss. Romeo hade tydligen skött sig bra.
Vi gick ut. "Tack för att du kom och sa det" skrev jag till mannen, han skrev "jag är verkligen ledsen för att jag körde på din katt" och sen skrev jag "Tack" till kvinnans man och han nickade, gick sedan till sin bil vid nästa avfart.
Jag kunde knappt sluta gråta... Väntade på min familj som skulle komma den kvällen. De kom tio minuter därefter. Tack och lov att de kom den dagen annars skulle jag ha gråtit veckor ut.

Sen hämtade Daypon Leons kropp och begravde den. Romeo vägrade komma i närheten när jag skulle visa vart Leon låg, Romeo följde med max 2-3 meter och inte mer innan han reste ragg och blev rädd.

Luke sprang rädd in under altanen när jag och Romeo kom efter ha visat Daypon. Han hade nog sett en del
(jag och Romeo gick en kort runda med Leon och Luke efter oss, sen stannade de precis vid avfarten via vägen när jag och Romeo gick hemåt). Leon som alltid varit som en beskyddande pappa för Luke - alltid de två som stod varandra mest tätt.

På luncherna, middagarna, stunderna där det var tyst och ingen hade något att säga så tänkte jag nätt och jämnt på Leon. Gick och grät varje gång jag tänkte på honom.
Nätterna var värst, då precis jag låtit Romeo somna så gråter jag tills jag går ut till hans grav och brister i gråt så att det säkert hörs långt bort på flera mil.
Överallt finns det något som påminner om honom. Katternas speciella gråa vattenskål (rundformad och onåbar om de skulle stoppa ner tassen) för Leon älskade vatten och skulle alltid välta vattenskålar, hans pälsstrån här och där och hans sovställe uppe i allrummet (i Sandins fåtölj)... Nu saknar jag hans upphittiga påhitt att välta vattenskålar/blomvaser med vatten i, hans pratande jamande så fort man ropar hans namn, att han hoppar upp på bordet, hans enorma högar i kattlådan, kattsand överallt på golvet efter honom och hans dominantet. Han kommer aldrig mera jaga Fia (Steffys hund) över trädgården, han kommer aldrig mer jama när jag ropar hans namn, hans sätt att visa upp sig i fönstret när han vill in, grannens katt kunde aldrig komma och gå som denne ville när Leon fanns i närheten - hans trädgård var bara hans, och Luke och Lucys, på Leons villkor förstås.
Nu har Luke tagit över reviret och sköter det rätt bra. Precis på samma sätt som Leon gjort, även jamandet när man ropar "Luke". Det gjorde han aldrig förut.

Nu blir det aldrig mera promenader med alla katterna efter mig och Daypon (och Romeo) som det alltid varit förut. Nu är det en hel annan stämning härhemma. När jag tänker efter så är det faktiskt märkligt att någon kan lämna så mycket efter sig. Och att man märker detta i efterhand när man först förlorat någon. J-vla skit.

Nu har blodfläcken iallafall runnit bort från vägen efter all regn och jag har iallafalll accepterat min verklighet. Jag börjar minnas honom som han var när han levde och det gör mycket lättare för mig att gå vidare.


Luke, Lucy och Leon.










Tack för mig - och min bisarra verklighet.