Ludi

Vasa?! Varför väljer jag att skriva om just det en vanlig torsdagkväll, kommer jag på mig när jag stavar ner "döden" som rubrik i min blogg... Hm.
Det kan man alltid undra - men det är så sorgliga bloggar nu för tiden som man råkar hamna och fastna i.
Så man tänkte följa med i skaran och skriva lite om "mörka" saker - istället för det ljuva livet, som ofta har mörka sidor bakom sig. Eller hur..?

Man ser människor på tunnelbanan som läser Stockholm City, folk som lutar sig fram mot andra och viskar i ens öra, snackar och skrattar, tittar ut genom fönstret där hus och allt annat passerar förbi, ryser till när ett annat tåg rusar snabbt förbi så att tunnelbanan skakar, de som tittar på sin valp i koppel bredvid sig, löser sudokun eller korsordet eller både och... Det mest intressanta är de som tittar ut genom fönstret. Ofta märker jag sådana människor, av någon anledning, och börja undra vad de exakt tänker på.
Men man kan ju inte bara gå fram sådär och fråga "Vad tänker du på?" för det är ens privat sak.

En gång satte jag mig mitt emot en pojke som tittade genom fönstret då jag precis hann med pendeltåget på morgonen till jobbet, och började undra vad han tänkte på... Kanske har han problem i skolan, har en alkoholist till mamma eller pappa eller både och, är förälskad i någon flicka, drömmer om en X-box, en ny cykel än sin gamla röda, längtan efter att få komma fram till skolan...
Plötsligt såg jag att han såg på mig, och då log han lite grann. Och det gjorde även jag.
Sen vände vi åt fönstret, båda två, och tänkte på ens privata saker. Även om jag fortsatte och undrade vad han själv tänkte på.

När jag har långa resor framför mig så brukar jag tröttna ut hjärnan med att tänka på saker, ibland blir det på speciellt vissa saker, ibland inget speciellt, men ibland kan det bli funderingar om döden.
Döden - det låter så absurt. Inget kul men så viktigt eftersom ingen kommer undan det där.
Under hela min uppväxt har jag undrat vart man kommer efter döden och det har jag ännu inte fått svar på. Tror inte heller att jag ens kommer få svaret, för det finns nog inget exakt svar... Inte förrän man själv upplever det.

Självmord. Det är något alla viskar om men ingen talar stort om det. Det är för skamligt att tala om det eller vad man nu ska säga om det... Men ofta har jag undrat varför man vill tänka tanken - att vilja ta sitt eget liv. Hm, det är nog inget man själv väljer att tänka på men det dyker upp oavsett om man vill eller inte.
Det var Någon som utförde det pga ekonomiska problem, även om man kan få hjälp från annat håll - det finns en massa hjälp som man inte ser själv när ordet "självmord" dyker upp i tankarna. Det fastnar helt i en.

Mord. Det är något som alla tystnar om men media (bl.a. tidningar, TV och radio) pratar väldigt mycket om det. Dessutom finns det sådana serier om mord, som t.ex. CSI på femman.
Ibland undrar man hur man ens kan tänka tanken att döda någon, att mörda det, som t.ex. mordet av utrikesministern Anna Lindh. 

"Död - motsatsen till levande" står det när jag letar "död" på altavista.com.
Och ett intressant sak är NDE (= när man först och främst varit nära att dö (eller egentligen varit död, men återkommit till livet) om det verkligt stämmer... 

Själv vill man kunna göra precis allt innan man inte är i livet längre men det går inte att göra precis allt. Så jag ska istället göra mycket, så mycket jag hinner med, innan jag går bort.
Skulle tacka ja till ett liv i evighet om jag fick. Men samtidigt så går ju alla bort till sist, och då har man ingen kvar längre. Varför är det så egentligen? För att andra "själar" eller kroppar (eller vad det nu kan vara) ska också få chansen till att leva? Och vad innebär det att leva? Vad innebär det att dö? Skulle man kunna "bota" döden i framtiden (det tror jag inte) och varför finns VI? 

Tror inte på något som Gud eller liknande men det finns något därute som vi aldrig kommer att förstå (vi använder ju bara 10-15% av själva hjärnan som är ett påstående som allmänt sägelser) tror jag. Men än så länge jag inte sett Det så tror jag på Mig själv och mina tankar. Som uttrycket säger "tänker jag alltså finns jag", något i den stilen.

Och en annan sak, som jag helst inte pratar om,  finns det något som jag brukar kalla för "min spegelvända värld" och det är då jag "inte är mig själv". Deppig, nere, negativ, irriterad, ledsen är man då och gråter för det minsta, utan någon anledning. Och det då jag inte ens har röda veckan, men det är ett bra tag sen jag klev in i den världen. Vilket är skönt! Det var mycket sådant i tonårsåldern men kan dyka upp ibland. Fast det syns inte så mycket då jag kommer ut i allmänheten, det räcker med att bara prata
mindre och bara finnas där, även om man då bara vill spricka och skrika.
Det var en gång då jag hade det som värst, jag hade verkligen klivit in i det spegelvända världen totalt, då jag skrev det där:

Vill bara skrika.
Rakt ut så att alla hör.
Och blir döva.
Det är så skit.
Alla blir så fula i mina ögon.
Alla och allt.
Och jag vet inte varför den världen finns.

Nej, nu får det räcka. Så mycket tråkigheter, men ibland behövs det, för då värdesätter man livet ännu mer - när man blivit glad igen. För det gör jag, varje gång.
Man får väl acceptera att döden alltid kommer att finnas där igenom livet och sen ta en. En efter en. Så är det.
Man får njuta av livet så länge det varar. Ta och ge - livet ut, så får du något gott med dig.






Tack för mig - gonatt folket! sov gott och dröm söta drömmar. om dina fina värld.