Igår, idag och imorgon.
Dessa tre dagar.
Något fick mig och skriva här - jag kom till det röda huset idag och träffade pappa. Vilket gjorde mig väldigt glad. Opus lena päls fick man även klufsa i lite, förstås!
Först ska jag avslöja lite om vad jag gjort under dessa veckor, efter det dära stora "uppgörelsen". hoho.
Ja, till och att börja med åkte jag till Örebro med det första bästa tåget. hamnade i Tomas lägenhet tills han kom hem och chockerade nästan ihjäl sig av att jag ens var där. Han kunde inte liksom tro det, men till slut ansåg han troligen att han hade nypit sig i armen för mycket...
Veckan gick och jag levde gott (som arbetslös) i Örebro. Tankar och funderingar dansade runt omkring mig, och jag lät dem fortsätta...
Träffade Tomas, familjen (det var väldigt givande att se Oscar igen) och kompisarna igen. Finns inget bättre!
Några dagar hade gått efter den måndagen, och det kändes fortfarande rätt (och ännu fortfarande gör det). Jag var ärlig mot mig själv den där gången, och då kom jag på att det kanske var första gången jag ens var det - ärlig mot mig själv. Däremot har jag alltid varit ärlig mot andra (utom vitlögner och måsten-lögner) men varför inte mot mig själv? Det är ju minst lika viktigt att vara det..?!
Sen åkte man åter tillbaka till Stockholm med Babe. Då var det en stockholm-ig vecka bl.a. två dagar med Akervall (det blev bio och en massa snack och sen en resa till Örebro dagen efter), skojiga nätter med Babe, lite snokande med Babe det också (märkte då en del angående lägenheten samt ett viss paradis i källaren som jag inte ens fick känna på, en röd plastförpackning under en madrass och bland annat, oh fyskäms) samt så existerade min allra egna ego. hm.
Sen var det också fotboll SM i Örebro, vilket var väldigt kul och kul och åter kul att träffa alla igen! Som jag inte ens träffat på evigheter. Grattis båda lagen Närke dif och Surd!
Packade ner alla mina söta saker (och kläder, som absolut måste nämnas) i lådor, kassar, plastpåsar och väskor. De fyllde hela vardagsrummet - lovely!
Igår kom Münür och Tobias till Stockholm och det var snack och skratt natten lång (sov runt klockan halv tre).
Idag fick mina söta saker iallafall följa med på en resa från Stockholm till Gagnef-->Borlänge-->Örebro först klockan halv tolv på dagen. Matbordet, sängarna och min mikro fick man lämna hos pappa. Väl i Borlänge åt vi middag hos Babes päron och sen var det raka vägen till Örebro för oss tre (Babe stannade kvar i det heliga Dalecarlia).
Blev lite kaos med "små" problem med lastbilen, först var det bromsoljan, sen kylvätskan och sen värmen i bilen (ändrade varenda minut från varmt till kallt och tvärtom) men så himla kul! En resa värd att minnas.
Till sist var man åter hemma i Örebro igen - tack och lov. Med mina saker i Tomas söta lägenhet. Det har blivit väldigt grönt här... Snart kommer nog apor springande hit på sina fyra händer till fötter. hm.
Säg inte grattis nu, tycker det låter så märkligt... Sambos - vad grattar man för? Även om det blir lite champagne imorgon för oss när Tomas kommer hem igen från sitt träningsläger. Nja, kanske inte champagne men något gott! Eventuellt med Mallie och Freddy, då får man minsann se samt smaka på något gott. Annars så duger Tomas som ensamsällskap till mig iallafall.
Imorgon vet jag inget om - och vill inget veta. Tar dagen som den kommer, blir bäst så i längden.
Vet bara att det blir ett jobb hos djurkliniken i Örebro i höst - vilket jag längtar efter. Har nog inte förstått innan hur beroende jag är av djurens existens. hoho.
Förresten, har inte lyckats fånga (och döda) det än.
Tankarna och funderingarna dansar fortfarande... Vi får se när det är slut på musiken - och när de väl slutar dansa.
- Folk som kommenterade min näst sista blogg (bloggen innan den här). Tack! Och ja, jag vet att det här ordnar sig. Det gör det, alltid. På något sätt.
- Tack killar för hjälpen idag! Hoppas att ölen smakade! (och nåväl, hoppas att Barcelona vann, även om jag inte bryr mig). hoho.
- Tack Babe för allt. Precis a-l-l-t-i-n-g. Älskar dig.
- Saknar dig, pappa! Vises till påsk.
- Sakna er på Albano, kommer och hälsar på i sommar!
- Hej Örebro. Nu är jag tillbaka igen.
- Personen därute, om du läser det här, kanske ska man nu kallas för journalisten..?
Tack för mig - det ordnar sig. Allting sker tills det stannar vid en brunaktig tegelvägg i sällskap med en ordningsman.
Något fick mig och skriva här - jag kom till det röda huset idag och träffade pappa. Vilket gjorde mig väldigt glad. Opus lena päls fick man även klufsa i lite, förstås!
Först ska jag avslöja lite om vad jag gjort under dessa veckor, efter det dära stora "uppgörelsen". hoho.
Ja, till och att börja med åkte jag till Örebro med det första bästa tåget. hamnade i Tomas lägenhet tills han kom hem och chockerade nästan ihjäl sig av att jag ens var där. Han kunde inte liksom tro det, men till slut ansåg han troligen att han hade nypit sig i armen för mycket...
Veckan gick och jag levde gott (som arbetslös) i Örebro. Tankar och funderingar dansade runt omkring mig, och jag lät dem fortsätta...
Träffade Tomas, familjen (det var väldigt givande att se Oscar igen) och kompisarna igen. Finns inget bättre!
Några dagar hade gått efter den måndagen, och det kändes fortfarande rätt (och ännu fortfarande gör det). Jag var ärlig mot mig själv den där gången, och då kom jag på att det kanske var första gången jag ens var det - ärlig mot mig själv. Däremot har jag alltid varit ärlig mot andra (utom vitlögner och måsten-lögner) men varför inte mot mig själv? Det är ju minst lika viktigt att vara det..?!
Sen åkte man åter tillbaka till Stockholm med Babe. Då var det en stockholm-ig vecka bl.a. två dagar med Akervall (det blev bio och en massa snack och sen en resa till Örebro dagen efter), skojiga nätter med Babe, lite snokande med Babe det också (märkte då en del angående lägenheten samt ett viss paradis i källaren som jag inte ens fick känna på, en röd plastförpackning under en madrass och bland annat, oh fyskäms) samt så existerade min allra egna ego. hm.
Sen var det också fotboll SM i Örebro, vilket var väldigt kul och kul och åter kul att träffa alla igen! Som jag inte ens träffat på evigheter. Grattis båda lagen Närke dif och Surd!
Packade ner alla mina söta saker (och kläder, som absolut måste nämnas) i lådor, kassar, plastpåsar och väskor. De fyllde hela vardagsrummet - lovely!
Igår kom Münür och Tobias till Stockholm och det var snack och skratt natten lång (sov runt klockan halv tre).
Idag fick mina söta saker iallafall följa med på en resa från Stockholm till Gagnef-->Borlänge-->Örebro först klockan halv tolv på dagen. Matbordet, sängarna och min mikro fick man lämna hos pappa. Väl i Borlänge åt vi middag hos Babes päron och sen var det raka vägen till Örebro för oss tre (Babe stannade kvar i det heliga Dalecarlia).
Blev lite kaos med "små" problem med lastbilen, först var det bromsoljan, sen kylvätskan och sen värmen i bilen (ändrade varenda minut från varmt till kallt och tvärtom) men så himla kul! En resa värd att minnas.
Till sist var man åter hemma i Örebro igen - tack och lov. Med mina saker i Tomas söta lägenhet. Det har blivit väldigt grönt här... Snart kommer nog apor springande hit på sina fyra händer till fötter. hm.
Säg inte grattis nu, tycker det låter så märkligt... Sambos - vad grattar man för? Även om det blir lite champagne imorgon för oss när Tomas kommer hem igen från sitt träningsläger. Nja, kanske inte champagne men något gott! Eventuellt med Mallie och Freddy, då får man minsann se samt smaka på något gott. Annars så duger Tomas som ensamsällskap till mig iallafall.
Imorgon vet jag inget om - och vill inget veta. Tar dagen som den kommer, blir bäst så i längden.
Vet bara att det blir ett jobb hos djurkliniken i Örebro i höst - vilket jag längtar efter. Har nog inte förstått innan hur beroende jag är av djurens existens. hoho.
Förresten, har inte lyckats fånga (och döda) det än.
Tankarna och funderingarna dansar fortfarande... Vi får se när det är slut på musiken - och när de väl slutar dansa.
- Folk som kommenterade min näst sista blogg (bloggen innan den här). Tack! Och ja, jag vet att det här ordnar sig. Det gör det, alltid. På något sätt.
- Tack killar för hjälpen idag! Hoppas att ölen smakade! (och nåväl, hoppas att Barcelona vann, även om jag inte bryr mig). hoho.
- Tack Babe för allt. Precis a-l-l-t-i-n-g. Älskar dig.
- Saknar dig, pappa! Vises till påsk.
- Sakna er på Albano, kommer och hälsar på i sommar!
- Hej Örebro. Nu är jag tillbaka igen.
- Personen därute, om du läser det här, kanske ska man nu kallas för journalisten..?
Tack för mig - det ordnar sig. Allting sker tills det stannar vid en brunaktig tegelvägg i sällskap med en ordningsman.
Ödet?
Är det här ödet..?
Har sagt upp mig från jobbet idag.
Så trött på allt.
Alltså, i flera månader har jag funderat, tänkt, oroat och därmed blivit trött på allt. Och det är något som bekymrar mig, när jag somnar och vaknar, och vet inte ens själv vad det är. Arbetskollegorna har även märkt att jag inte "är mig själv" de sista månaderna.
Pratade med pappa i fredags då jag kom till hans röda hus, vid matbordet (det blev falukorv, som vanligt) och han visade att han stod vid min sida, oavsett vad jag gör. Men han hoppades på att jag skulle stå ut en månad, det var trots allt bara en månad kvar.
Känns så otroligt skönt att ha någon vid ens sida.
Pratade sen med mamma, i telefon, och berättade allt. Hon föreslog då att det kunde ha varit bl.a.; studenten, flytten, nytt jobb, förhållandet som blev allvar med Tomas (han är min första) som jag tagit åt mig under ett år och som har oroat mig så länge. Det kan vara det, men samtidigt så finns det något där som bekymrar mig ändå, det känner jag.
Men ska fan fånga det och sen döda det. Oavsett vad det nu är. Så att man slipper oroa sig - för något man inte ens vet nåt om.
Idag när jag väl missade bussen med en oroad mage, så fick jag nog, och åkte till jobbet med nästa buss och pratade med Caroline. Där bestämde vi, båda två, att jag skulle få sluta idag. Och åka hem, koppla av och sen ta itu med det. Samt ta igen det här med jobbet. Jag vet att det kommer att ordna sig.
Sa hejdå till alla arbetskollegor som just jobbade där; Åsa, Carro och Carina
(samt Caroline, personalsansvarige);
"Det kommer ordna sig för dig. Det vet jag."
"Lycka till och hoppas att du hittar din plats i livet. Du är så skitbra på det du gör."
"Nej, va synd. Du har varit jätteduktig!"
"Kommer att sakna dig väldigt mycket!"
"Kom och hälsa på snart."
¨De lovade dessutom att hälsa de andra från mig, som inte jobbade där just då. Kommer att sakna dem så enormt mycket...
Har bara en månad kvar av min praktik, så det ska jag utföra när jag väl mår bättre igen.
Vet inte ens om jag vill börja plugga igen till höst, tycker att det är så kort tid kvar. Och livet kan ge så mycket innan universitet, så jag tror att jag väntar med att ansöka till nästa vår.
När jag väl mår bättre igen så får Caroline ringa till djurkliniken i Örebro och ge referenser så att jag kommer in för en månads praktik sen. När jag känner för det.
Är väldigt förvånad själv, det är inte så ofta jag "ger upp" så lätt men har insett att det är bäst så. Att man är ärlig mot sig själv. Man kommer längst med det i längden. Jag har för lätt att ta åt mig för mycket, eftersom jag vill så väldigt mycket, men samtidigt måste man ta det som det kommer. Om man ska nå någonstans.
Känns skönt, så jag ska hem och koppla av. Sen fånga det och döda det, vad det nu än är.
Gud, så himla trött på alla röda stadsbussar och tunnelbana, pendeltågen. Därför ska jag packa redan ikväll och sen ta något tåg där det står "Örebro" på. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen. Inte så många som vet att jag kommer hem ikväll (allra minst att jag sagt upp mig) men ibland måste man bara dyka upp, livet blir lite mera speciellt och överraskande då. hoho.
Och ta det som livet ger. Varenda dag.
Ska nog ta och åka pulka, det också. Eventuellt med Oscar, samt med Tomas. Vill vill vill.
Man stannar nog i Örebro i en vecka, och sen återkommer man hem till Stockholm igen och börjar packa inför hemkomsten igen. Finns inget annat att säga än att jag kommer att sakna Stockholm. Ändå från topp till tå.
Sen får man se fram emot betyget som man får hemskickat (till Tomas söta adress) från Caroline. Om hur jag utfört min jobb där hos dem. Men det är en sak som jag vet, att det kommer bli ett otroligt bra betyg. Det sa hon.
Så j-vla trött på den här bloggen också. Så ska ta en paus - från allt.
Lovar att höra av mig så fort det händer något kul.
Så vihörs, kära trogna läsare och alla främlingar!
Tack för mig - vises!
Har sagt upp mig från jobbet idag.
Så trött på allt.
Alltså, i flera månader har jag funderat, tänkt, oroat och därmed blivit trött på allt. Och det är något som bekymrar mig, när jag somnar och vaknar, och vet inte ens själv vad det är. Arbetskollegorna har även märkt att jag inte "är mig själv" de sista månaderna.
Pratade med pappa i fredags då jag kom till hans röda hus, vid matbordet (det blev falukorv, som vanligt) och han visade att han stod vid min sida, oavsett vad jag gör. Men han hoppades på att jag skulle stå ut en månad, det var trots allt bara en månad kvar.
Känns så otroligt skönt att ha någon vid ens sida.
Pratade sen med mamma, i telefon, och berättade allt. Hon föreslog då att det kunde ha varit bl.a.; studenten, flytten, nytt jobb, förhållandet som blev allvar med Tomas (han är min första) som jag tagit åt mig under ett år och som har oroat mig så länge. Det kan vara det, men samtidigt så finns det något där som bekymrar mig ändå, det känner jag.
Men ska fan fånga det och sen döda det. Oavsett vad det nu är. Så att man slipper oroa sig - för något man inte ens vet nåt om.
Idag när jag väl missade bussen med en oroad mage, så fick jag nog, och åkte till jobbet med nästa buss och pratade med Caroline. Där bestämde vi, båda två, att jag skulle få sluta idag. Och åka hem, koppla av och sen ta itu med det. Samt ta igen det här med jobbet. Jag vet att det kommer att ordna sig.
Sa hejdå till alla arbetskollegor som just jobbade där; Åsa, Carro och Carina
(samt Caroline, personalsansvarige);
"Det kommer ordna sig för dig. Det vet jag."
"Lycka till och hoppas att du hittar din plats i livet. Du är så skitbra på det du gör."
"Nej, va synd. Du har varit jätteduktig!"
"Kommer att sakna dig väldigt mycket!"
"Kom och hälsa på snart."
¨De lovade dessutom att hälsa de andra från mig, som inte jobbade där just då. Kommer att sakna dem så enormt mycket...
Har bara en månad kvar av min praktik, så det ska jag utföra när jag väl mår bättre igen.
Vet inte ens om jag vill börja plugga igen till höst, tycker att det är så kort tid kvar. Och livet kan ge så mycket innan universitet, så jag tror att jag väntar med att ansöka till nästa vår.
När jag väl mår bättre igen så får Caroline ringa till djurkliniken i Örebro och ge referenser så att jag kommer in för en månads praktik sen. När jag känner för det.
Är väldigt förvånad själv, det är inte så ofta jag "ger upp" så lätt men har insett att det är bäst så. Att man är ärlig mot sig själv. Man kommer längst med det i längden. Jag har för lätt att ta åt mig för mycket, eftersom jag vill så väldigt mycket, men samtidigt måste man ta det som det kommer. Om man ska nå någonstans.
Känns skönt, så jag ska hem och koppla av. Sen fånga det och döda det, vad det nu än är.
Gud, så himla trött på alla röda stadsbussar och tunnelbana, pendeltågen. Därför ska jag packa redan ikväll och sen ta något tåg där det står "Örebro" på. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen. Inte så många som vet att jag kommer hem ikväll (allra minst att jag sagt upp mig) men ibland måste man bara dyka upp, livet blir lite mera speciellt och överraskande då. hoho.
Och ta det som livet ger. Varenda dag.
Ska nog ta och åka pulka, det också. Eventuellt med Oscar, samt med Tomas. Vill vill vill.
Man stannar nog i Örebro i en vecka, och sen återkommer man hem till Stockholm igen och börjar packa inför hemkomsten igen. Finns inget annat att säga än att jag kommer att sakna Stockholm. Ändå från topp till tå.
Sen får man se fram emot betyget som man får hemskickat (till Tomas söta adress) från Caroline. Om hur jag utfört min jobb där hos dem. Men det är en sak som jag vet, att det kommer bli ett otroligt bra betyg. Det sa hon.
Så j-vla trött på den här bloggen också. Så ska ta en paus - från allt.
Lovar att höra av mig så fort det händer något kul.
Så vihörs, kära trogna läsare och alla främlingar!
Tack för mig - vises!
Vem tror du på?
Du vet inte vem jag är.
Du förföljer mig.
Du gör mig arg.
Du bara existerar som ett skämt.
Du dyker upp överallt.
Du är full med mörka blickar.
Du uppfyller din närvaro så bra.
Du har ingen och därför måste fånga uppmärksamheten.
Du får alla med dig om du så vill.
Du kan försvinna om jag så vill.
Du får inte dra åt helvetet för då dras alla med.
Du är någon som man måste ha för annars existerar man inte ens själv.
Du blir någon med någon och man blir någon med dig.
Du är någon som alla någon gång pratar bakom ryggen om.
Du har inget namn.
Du kallas bara för ett ord. Skuggan.
Jag har alltid varit fascinerad över sådana textstycke som visar sig vara något annat än man hade trott innan. Det där texten har jag själv skrivit (alldeles nyligen. hoho).
Hm, har aldrig trott på någon Gud eller liknande. Men tror att det finns något därute, som vi aldrig kommer att förstå, nja kanske så småningom om hundra år... Eller miljoner. Samt biljoner.
Så fort jag ser min egen skugga så hatar jag dess syn; den är bara så mörk och tråkig, lite tjockare i kroppsformen än vad man egentligen är samt med långa smala ben och förföljer en överallt vare sig man vill eller inte.
Men så småningom blir man glad, att det finns någon som är så mycket tråkigare än en själv, speciellt på en söndagskväll. Då man vill inget hellre än att sitta hemma och bilda ett par teve-rutor till ögon.
Däremot så fort jag ser en skugga så vet jag iallafall en sak; vad jag tror på - att jag finns. Och existerar. En skugga är bara en skugga, däremot är man en hel människa med känslor, tankar, energi, hopp och drömmar. Man är gjord av kött och blod - en levande varelse.
Ens egen skugga gör så att man ser sig själv som någon. Någon som man själv kan tro på. Vare sig man vill eller inte.
Mina åsikter bara...
En fågel viskade igår i mitt öra att det faktiskt finns främlingar som gärna kikar in i mitt gula paket, det bevisar också om att jag bara finns bland i mina texter. Någonstans där iallafall.
Ska lyfta min fötter, samt skugga, och börja packa inför resan imorgon till... Gagnef. Där min ego kommer existera längs skidspåret. Sen får du, Vintern, försvinna och låta tösen, Våren, komma fram.
Oh, längtar..!
Här kommer jag, By till håla. Öh. Byhåla.
Tack för mig - godnatt alla trogna läsare och kommande smygande främlingar.
Du förföljer mig.
Du gör mig arg.
Du bara existerar som ett skämt.
Du dyker upp överallt.
Du är full med mörka blickar.
Du uppfyller din närvaro så bra.
Du har ingen och därför måste fånga uppmärksamheten.
Du får alla med dig om du så vill.
Du kan försvinna om jag så vill.
Du får inte dra åt helvetet för då dras alla med.
Du är någon som man måste ha för annars existerar man inte ens själv.
Du blir någon med någon och man blir någon med dig.
Du är någon som alla någon gång pratar bakom ryggen om.
Du har inget namn.
Du kallas bara för ett ord. Skuggan.
Jag har alltid varit fascinerad över sådana textstycke som visar sig vara något annat än man hade trott innan. Det där texten har jag själv skrivit (alldeles nyligen. hoho).
Hm, har aldrig trott på någon Gud eller liknande. Men tror att det finns något därute, som vi aldrig kommer att förstå, nja kanske så småningom om hundra år... Eller miljoner. Samt biljoner.
Så fort jag ser min egen skugga så hatar jag dess syn; den är bara så mörk och tråkig, lite tjockare i kroppsformen än vad man egentligen är samt med långa smala ben och förföljer en överallt vare sig man vill eller inte.
Men så småningom blir man glad, att det finns någon som är så mycket tråkigare än en själv, speciellt på en söndagskväll. Då man vill inget hellre än att sitta hemma och bilda ett par teve-rutor till ögon.
Däremot så fort jag ser en skugga så vet jag iallafall en sak; vad jag tror på - att jag finns. Och existerar. En skugga är bara en skugga, däremot är man en hel människa med känslor, tankar, energi, hopp och drömmar. Man är gjord av kött och blod - en levande varelse.
Ens egen skugga gör så att man ser sig själv som någon. Någon som man själv kan tro på. Vare sig man vill eller inte.
Mina åsikter bara...
En fågel viskade igår i mitt öra att det faktiskt finns främlingar som gärna kikar in i mitt gula paket, det bevisar också om att jag bara finns bland i mina texter. Någonstans där iallafall.
Ska lyfta min fötter, samt skugga, och börja packa inför resan imorgon till... Gagnef. Där min ego kommer existera längs skidspåret. Sen får du, Vintern, försvinna och låta tösen, Våren, komma fram.
Oh, längtar..!
Här kommer jag, By till håla. Öh. Byhåla.
Tack för mig - godnatt alla trogna läsare och kommande smygande främlingar.
Inte direkt globalt men...
Ryggont. Finns nog nästan inget värre - även om jag inte drabbas av det så ofta. Det kan iallafall jämföras med magont då man har Röda Damen på besök...
Har haft ont i ryggen nu sen i söndags, om jag nu minns rätt dag, eller sen lördags. Varit hemma från jobbet hela veckan - förutom igår.
Igår var man alltså ute (efter flera tveksamma timmar innan dess pga ryggont) och tog några drinkar med Babe, Akervall, Jakob, "Våg"-Magnus och en kille till som jag glömt namnet på.
Hade en trevlig kväll - förutom den onda ryggen! På onsdagen (idag) kände jag att jag borde stanna hemma en dag till så att man "kryar" på sig till imorgon, även om jag var ute... hm hm hm.
Tack för igår och idag, alla ni! Speciellt Babe, Akervall och Jakob. Och ja ja, "Våg"-Magnus också då.
Hm. Helgen har varit en helmysig helg, på fredagen slutade man 12 på jobbet och hade sagt hejdå till Linda då hon for till Falun. Sen mötte man Sarah på cityterminalen då hon hade åkt med buss ändå hit från Örebro - det var väldigt kul och se henne igen! Blev en hel shoppande i city med henne då. Sen en del skratt på en café - på grund av ett par knäppa människor tog upp penna och papper (de vågade aldrig komma fram trots allt).
Sen på lördagen anlände man i Örebro, till Tomas söta lägenhet. Och hans krulliga hår. Sen var det en liten liten födelsedagsfest för mamma hos henne (i efterskott) med en (mycket) liten skala släkt och vänner. Med oss familjen också, förutom pappa. det var kul och återse alla igen! Oscar och hans häftiga personlighet fick man även återse igen!
God mat och tårta. Lite hockey på tv blev det också.
På söndagen körde man Tomas till hans match och hämtade honom igen senare på kvällen, laget som han spelar för hade vunnit matchen den där gången - vilket var kul. hoho.
Hm, sen var det lite mysmys hemma hos mamma, med mat och så. Och lite Oscar-lekar.
Måndagen kom och då åkte man tillbaka hem till Stockholm, medans Tomas åkte med på vägen och gick av i Enköping (sen ändå till Uppsala), och sen var man åter hemma och träffade Babe igen. Det är alltid skoj och få träffa henne igen! Speciellt efter ett bra tag. Blev en del skratt, prat, skvaller och retsamma stunder innan man ägnade sig åt sin skönhetssömn.
Tack Tomas för den skojiga och "knäppa" tågresan mellan Örebro och Enköping. hoho.
Nu till helgen blir det raka vägen till Gagnef... Gud, vad man längtar. Pappa och Roland hämtar upp mig i Djurås på fredageftermiddagen och sen ska jag äntligen få återse pappas röda hus igen. Och mitt (fula men efterlängtande) sovrum däruppe. Äntligen... Åka skidor får man även göra igen. Det finns något jag vet - att det kommer bli en fantastisk helg. Med all lugn och ro man bara kan få.
Nej, nu får det räcka för stunden. Har däremot inte hänt något speciellt under veckan... Förutom kvällen från igår. Hm.
Lite tråkigt måste man ha ibland - annars så blir livet inte så otroligt speciellt.
¤ Gårdagens uppfattning av mig: "Ljuvliga Julia".
¤ Dagens mening: "Alkohol löser ingenting och det gör inte mjölk heller."
Tack för mig - Godnatti, gott folk! När ni väl sover.
Har haft ont i ryggen nu sen i söndags, om jag nu minns rätt dag, eller sen lördags. Varit hemma från jobbet hela veckan - förutom igår.
Igår var man alltså ute (efter flera tveksamma timmar innan dess pga ryggont) och tog några drinkar med Babe, Akervall, Jakob, "Våg"-Magnus och en kille till som jag glömt namnet på.
Hade en trevlig kväll - förutom den onda ryggen! På onsdagen (idag) kände jag att jag borde stanna hemma en dag till så att man "kryar" på sig till imorgon, även om jag var ute... hm hm hm.
Tack för igår och idag, alla ni! Speciellt Babe, Akervall och Jakob. Och ja ja, "Våg"-Magnus också då.
Hm. Helgen har varit en helmysig helg, på fredagen slutade man 12 på jobbet och hade sagt hejdå till Linda då hon for till Falun. Sen mötte man Sarah på cityterminalen då hon hade åkt med buss ändå hit från Örebro - det var väldigt kul och se henne igen! Blev en hel shoppande i city med henne då. Sen en del skratt på en café - på grund av ett par knäppa människor tog upp penna och papper (de vågade aldrig komma fram trots allt).
Sen på lördagen anlände man i Örebro, till Tomas söta lägenhet. Och hans krulliga hår. Sen var det en liten liten födelsedagsfest för mamma hos henne (i efterskott) med en (mycket) liten skala släkt och vänner. Med oss familjen också, förutom pappa. det var kul och återse alla igen! Oscar och hans häftiga personlighet fick man även återse igen!
God mat och tårta. Lite hockey på tv blev det också.
På söndagen körde man Tomas till hans match och hämtade honom igen senare på kvällen, laget som han spelar för hade vunnit matchen den där gången - vilket var kul. hoho.
Hm, sen var det lite mysmys hemma hos mamma, med mat och så. Och lite Oscar-lekar.
Måndagen kom och då åkte man tillbaka hem till Stockholm, medans Tomas åkte med på vägen och gick av i Enköping (sen ändå till Uppsala), och sen var man åter hemma och träffade Babe igen. Det är alltid skoj och få träffa henne igen! Speciellt efter ett bra tag. Blev en del skratt, prat, skvaller och retsamma stunder innan man ägnade sig åt sin skönhetssömn.
Tack Tomas för den skojiga och "knäppa" tågresan mellan Örebro och Enköping. hoho.
Nu till helgen blir det raka vägen till Gagnef... Gud, vad man längtar. Pappa och Roland hämtar upp mig i Djurås på fredageftermiddagen och sen ska jag äntligen få återse pappas röda hus igen. Och mitt (fula men efterlängtande) sovrum däruppe. Äntligen... Åka skidor får man även göra igen. Det finns något jag vet - att det kommer bli en fantastisk helg. Med all lugn och ro man bara kan få.
Nej, nu får det räcka för stunden. Har däremot inte hänt något speciellt under veckan... Förutom kvällen från igår. Hm.
Lite tråkigt måste man ha ibland - annars så blir livet inte så otroligt speciellt.
¤ Gårdagens uppfattning av mig: "Ljuvliga Julia".
¤ Dagens mening: "Alkohol löser ingenting och det gör inte mjölk heller."
Tack för mig - Godnatti, gott folk! När ni väl sover.