Mobilen får mig att hänga med i utvärlden - annars vore jag ovetande.
Ännu ett sms igår natt.
Anade aldrig att jag skulle bli så glad. Läste smset om igen och om igen.
Glömde mobilen på väg till jobbet men leendet drogs upp under dagen idag då jag tänkte på smset.
Finns inga ord som beskriver hur glad jag är - till och med skriver jag enbart om det ikväll. Så glad är jag.
Tänker på er tre!
Sköt om er!
Saknar er.
Tack för mig - glad och så sköntrött. godnatt, gott folk. och tack till alla mobiler i världen för att ni finns.
Anade aldrig att jag skulle bli så glad. Läste smset om igen och om igen.
Glömde mobilen på väg till jobbet men leendet drogs upp under dagen idag då jag tänkte på smset.
Finns inga ord som beskriver hur glad jag är - till och med skriver jag enbart om det ikväll. Så glad är jag.
Tänker på er tre!
Sköt om er!
Saknar er.
Tack för mig - glad och så sköntrött. godnatt, gott folk. och tack till alla mobiler i världen för att ni finns.
Ett sms som kan betyda så mycket.
Oh och hej!
Har haft en bra dag, faktiskt. Inte för att jag inte ofta har det - jag har ofta bra dagar. Men idag har det varit ganska speciellt men samtidigt inte så speciellt ändå.
Försov mig.
Cyklade till Annalysen.
Jobbade fram till fem.
Cyklade till stan.
Träffade Sellingen.
Satte mig på spinningscykeln.
Vätskan, så kallad svett, blev till flod.
Cyklade åter hem.
Mobilen blinkade grönt.
Ett sms från Babe.
Saknar henne. Så väldigt mycket.
Mitt liv skulle inte se ut som det gör idag om hon inte fanns.
Hon borde nog ta och tacka sina föräldrar, vetja. hoho.
Saknar dig!
Tack för mig - Babe tackar nog för sig också, hon. godnatt, gott folk därute.Ta chansen medan den verkar.
Har haft en bra dag, faktiskt. Inte för att jag inte ofta har det - jag har ofta bra dagar. Men idag har det varit ganska speciellt men samtidigt inte så speciellt ändå.
Försov mig.
Cyklade till Annalysen.
Jobbade fram till fem.
Cyklade till stan.
Träffade Sellingen.
Satte mig på spinningscykeln.
Vätskan, så kallad svett, blev till flod.
Cyklade åter hem.
Mobilen blinkade grönt.
Ett sms från Babe.
Saknar henne. Så väldigt mycket.
Mitt liv skulle inte se ut som det gör idag om hon inte fanns.
Hon borde nog ta och tacka sina föräldrar, vetja. hoho.
Saknar dig!
Tack för mig - Babe tackar nog för sig också, hon. godnatt, gott folk därute.Ta chansen medan den verkar.
En gul sliten nalle som alltid lyste upp det gråa skåpet.
"Nej?! Det är ju Victor!? Eller är det han, verkligen?"
Så tänkte jag när Babe skickade ett MMS idag då jag passade Oscar.
Så sant var det han, min kära morfar. Victor Andersson.
Babe hade alltså hittat honom i en urklippt artikel, i en tidning som hennes gammelmorfar hade klippt ut för åratal år sen. Vilket sammanträffande, Dalarna kanske inte är så stort som man tror.
Han dog 1998 och det var första gången jag såg en död människa - minnesbilden har fastnat kvar och det består av hans smala och blekvita ansikte, annars var han rund och hade alltid färg i ansiktet. Först bestämde jag mig att det inte var han som låg där, för mina ögon såg inte den Victor jag kände. Men sen såg jag hans enorma öron, då förstod jag att det verkligen var han trots allt. Hans öron glömmer man bara inte - de var enorma!
Jag togs ofta till hans knä av hans starka händer och sen kliade han mig tills jag kvävdes av skratt. Kommer också ihåg den blåa gungstolen som han (och mormor) hade i köket, som jag ofta gungade i medan släkten drev runt omkring i deras hus, vilket var stort och fylld med gömställen. Samt deras leksak-skåp av färgen grå, skåpet var tråkig tyckte jag men den var alltid full med överraskningar.
När mormor senare dog, efter morfar, rusade jag till den gråa skåpet och tog med mig en sliten gul nalle - som alltid lyste upp när man öppnade skåpet. Även bestick tog jag - en massa skedar för det mesta. En vacker hörnskåp av trä, det tog jag också. Några ljusstakar och mora-klockor av trä som morfar själv gjorde.
Men inte så mycket mer. Det räckte för mig iallafall. Fortfarade har jag kvar de sakerna, det är allt jag kan göra - spara dem och bevara minnen som jag har kvar. Men naturligtvis undrar jag ibland vad han gör och var han är någonstans. Egentligen.
Som sagt passade jag Oscar idag, vilket gick inte så lyckat (som är ovanligt). Nja, vet inte om man kan kalla det "inte så lyckat". Han strejkade mot mig i minst en halv timme för att han ville köpa glass före maten. Det vägrade jag att göra - vilket gjorde så att vi båda blev förbannade på varandra.
Men till sist gick vi till lekparken, utan att han hade ätit något som protest och ingen glass blev det heller som protest från min sida. Gissa hur hungrig han blev när vi kom hem igen. Sen målade vi stenarna som vi tog på vägen hem, i färgerna som han hade valt - rött, grönt och svart.
Oscar är en underbar pojke!
Då var en vecka avslutad på Annalysen, tre veckor återstår som jag ser fram emot. Trivs som fisken i vattnet där! Även om jag alltid har vetat vad jag vill göra, så har jag aldrig varit så bergsäker på det som idag; att jag vill bli djursjuksköterska. Eventuellt veterinär, om jag ens har betyg som är tillräckliga.
Har sett en del opererationer, mer än på Albano då jag var mest på vårdavdelningen, och opererationerna är inte särskilt trevliga att se på MEN varför jag ändå tycker om att titta är för att det är så fascinerade att ens människor kan rädda liv genom att ta sig in i ens kropp. Operationer av bl.a. magsäckar, livmoder, analsäckar, tumörer, frakturer och en massa mer är helt fascinerade att se! Och att djuret sen återhämtar sig och blir frisk igen - det är bara för otroligt. När man ser dessa livsorgan då veterinären "öppnar" djuret - levern, tarmarna, blodkärlen, all hud och dess lager och miljontals fler organ - hur i helvetet kan ens kropp vara så anpassad? Allt fungerar som det ska. Alla organ har sina "uppgifter" och sitter på plats som perfekta gentlemän. Vem har bestämt dessa platser och hur kan de fungera som de ska utan några instruktörer-lappar? Öh.
En dag när jag skulle hem, och skulle sätta på mig mina favorit vita Scorett-loafers då märkte jag att ena strumpan var borta... Det låg en hund i omklänningsrummet, som tillhör till en av personalen. Den tittade upp på mig och viftade på svansen - då förstod jag. Hunden hade ätit upp strumpan!
Kom fram till att hunden inte behövdes opererades eller liknande eftersom strumpan var tunt och lätt kunde komma ut från den "andra" hålet. HOHO.
Köpte nya strumpor nästa dag.
Nej, nu ska man nog kila och somna inför en ny dag med Oscar. Man vet aldrig vad som kommer, vilket jag tycker om när jag och Oscar är tillsammans. Han är ett lekfullt, livligt och klyftigt barn.
Tack för mig - godnatt och dröm vackra drömmar.
Så tänkte jag när Babe skickade ett MMS idag då jag passade Oscar.
Så sant var det han, min kära morfar. Victor Andersson.
Babe hade alltså hittat honom i en urklippt artikel, i en tidning som hennes gammelmorfar hade klippt ut för åratal år sen. Vilket sammanträffande, Dalarna kanske inte är så stort som man tror.
Han dog 1998 och det var första gången jag såg en död människa - minnesbilden har fastnat kvar och det består av hans smala och blekvita ansikte, annars var han rund och hade alltid färg i ansiktet. Först bestämde jag mig att det inte var han som låg där, för mina ögon såg inte den Victor jag kände. Men sen såg jag hans enorma öron, då förstod jag att det verkligen var han trots allt. Hans öron glömmer man bara inte - de var enorma!
Jag togs ofta till hans knä av hans starka händer och sen kliade han mig tills jag kvävdes av skratt. Kommer också ihåg den blåa gungstolen som han (och mormor) hade i köket, som jag ofta gungade i medan släkten drev runt omkring i deras hus, vilket var stort och fylld med gömställen. Samt deras leksak-skåp av färgen grå, skåpet var tråkig tyckte jag men den var alltid full med överraskningar.
När mormor senare dog, efter morfar, rusade jag till den gråa skåpet och tog med mig en sliten gul nalle - som alltid lyste upp när man öppnade skåpet. Även bestick tog jag - en massa skedar för det mesta. En vacker hörnskåp av trä, det tog jag också. Några ljusstakar och mora-klockor av trä som morfar själv gjorde.
Men inte så mycket mer. Det räckte för mig iallafall. Fortfarade har jag kvar de sakerna, det är allt jag kan göra - spara dem och bevara minnen som jag har kvar. Men naturligtvis undrar jag ibland vad han gör och var han är någonstans. Egentligen.
Som sagt passade jag Oscar idag, vilket gick inte så lyckat (som är ovanligt). Nja, vet inte om man kan kalla det "inte så lyckat". Han strejkade mot mig i minst en halv timme för att han ville köpa glass före maten. Det vägrade jag att göra - vilket gjorde så att vi båda blev förbannade på varandra.
Men till sist gick vi till lekparken, utan att han hade ätit något som protest och ingen glass blev det heller som protest från min sida. Gissa hur hungrig han blev när vi kom hem igen. Sen målade vi stenarna som vi tog på vägen hem, i färgerna som han hade valt - rött, grönt och svart.
Oscar är en underbar pojke!
Då var en vecka avslutad på Annalysen, tre veckor återstår som jag ser fram emot. Trivs som fisken i vattnet där! Även om jag alltid har vetat vad jag vill göra, så har jag aldrig varit så bergsäker på det som idag; att jag vill bli djursjuksköterska. Eventuellt veterinär, om jag ens har betyg som är tillräckliga.
Har sett en del opererationer, mer än på Albano då jag var mest på vårdavdelningen, och opererationerna är inte särskilt trevliga att se på MEN varför jag ändå tycker om att titta är för att det är så fascinerade att ens människor kan rädda liv genom att ta sig in i ens kropp. Operationer av bl.a. magsäckar, livmoder, analsäckar, tumörer, frakturer och en massa mer är helt fascinerade att se! Och att djuret sen återhämtar sig och blir frisk igen - det är bara för otroligt. När man ser dessa livsorgan då veterinären "öppnar" djuret - levern, tarmarna, blodkärlen, all hud och dess lager och miljontals fler organ - hur i helvetet kan ens kropp vara så anpassad? Allt fungerar som det ska. Alla organ har sina "uppgifter" och sitter på plats som perfekta gentlemän. Vem har bestämt dessa platser och hur kan de fungera som de ska utan några instruktörer-lappar? Öh.
En dag när jag skulle hem, och skulle sätta på mig mina favorit vita Scorett-loafers då märkte jag att ena strumpan var borta... Det låg en hund i omklänningsrummet, som tillhör till en av personalen. Den tittade upp på mig och viftade på svansen - då förstod jag. Hunden hade ätit upp strumpan!
Kom fram till att hunden inte behövdes opererades eller liknande eftersom strumpan var tunt och lätt kunde komma ut från den "andra" hålet. HOHO.
Köpte nya strumpor nästa dag.
Nej, nu ska man nog kila och somna inför en ny dag med Oscar. Man vet aldrig vad som kommer, vilket jag tycker om när jag och Oscar är tillsammans. Han är ett lekfullt, livligt och klyftigt barn.
Tack för mig - godnatt och dröm vackra drömmar.