Bara en i mängden och ensam - ändå så kändes Stockholm inte större.
Nu är det tillåtet att hata mig själv. För att jag inte skrivit på evigheter.
Det är en av de få saker som får mig att må bra - att skriva av mig.
Att stava ner orden för hand - det kan hjälpa mig om jag t.ex. glömt ett särskilt (och enkelt) ord.
T.ex. som idag så glömde jag (och Linda) hur ordet kommunicera skulle stavas till. Jag skrev ner det och då ploppade ordet fram på soffan där jag skrev dit ordet med fingret, och ingen penna fanns tillhands.
Att skriva ur mig - det älskar jag, eftersom det får mig att må som en nyfödd baby. Även om man skriker, gråter, skrattar, tittar runt omkring samtidigt så är det bara så skönt att få skriva ur sig och komma till verkligheten. upptäcka och berätta.
Tack den som uppfann papper och penna!
Har upptäckt en massa hos mig själv dessa månader i Stockholm.
Bl.a. att jag ogillar och ha "grejer" (såsom tallrikar, bestick, glas och kastruller) i diskhon. Det för ju bara med en massa spill på mina byxor och vattenpölar på golvet. Kanske drar jag till kranen för hårt att vattnet forsar rakt fram... Men!
Och att jag bara älskar "min gamla" tacos, men ännu mer nu när jag tillagt några grejer till... Min gamla innehåller: Tortillabröd, köttfärs med tacokrydda, isbergssallad, majs, gurka, tomat, gul lök, riven ost, creme fracihe och salsa pineapple. De nya tillsatser är fetaost samt advokado - rena himmelriket!
Hm, några mer kommer jag inte på nu men det kommer en hel gul paket med nya saker hos mig som jag upptäckt de senaste månader snart................................
Ja, helgen den 10-12 febuari var jag hemma i Stockholm - alldeles ensam. Det låter så ensamt men det var skönt och äntligen få vara ensam. Och göra saker på egen hand, det gillar jag och det är en av de bästa egenskaper hos mig tycker jag, det får mig att känna mig hel. Jag är med mig själv hela dagarna och då dyker det upp tankar och "samtal" därinne i huvudet.
Jag kan t.ex. tänka nåt absurt om en ful klänning i Åhléns och då är man överens om att gå därifrån den fula klänningen. Det är att känna sig själv och det är alltid nåt det.
Det är en av de få saker som får mig att må bra - att skriva av mig.
Att stava ner orden för hand - det kan hjälpa mig om jag t.ex. glömt ett särskilt (och enkelt) ord.
T.ex. som idag så glömde jag (och Linda) hur ordet kommunicera skulle stavas till. Jag skrev ner det och då ploppade ordet fram på soffan där jag skrev dit ordet med fingret, och ingen penna fanns tillhands.
Att skriva ur mig - det älskar jag, eftersom det får mig att må som en nyfödd baby. Även om man skriker, gråter, skrattar, tittar runt omkring samtidigt så är det bara så skönt att få skriva ur sig och komma till verkligheten. upptäcka och berätta.
Tack den som uppfann papper och penna!
Har upptäckt en massa hos mig själv dessa månader i Stockholm.
Bl.a. att jag ogillar och ha "grejer" (såsom tallrikar, bestick, glas och kastruller) i diskhon. Det för ju bara med en massa spill på mina byxor och vattenpölar på golvet. Kanske drar jag till kranen för hårt att vattnet forsar rakt fram... Men!
Och att jag bara älskar "min gamla" tacos, men ännu mer nu när jag tillagt några grejer till... Min gamla innehåller: Tortillabröd, köttfärs med tacokrydda, isbergssallad, majs, gurka, tomat, gul lök, riven ost, creme fracihe och salsa pineapple. De nya tillsatser är fetaost samt advokado - rena himmelriket!
Hm, några mer kommer jag inte på nu men det kommer en hel gul paket med nya saker hos mig som jag upptäckt de senaste månader snart................................
Ja, helgen den 10-12 febuari var jag hemma i Stockholm - alldeles ensam. Det låter så ensamt men det var skönt och äntligen få vara ensam. Och göra saker på egen hand, det gillar jag och det är en av de bästa egenskaper hos mig tycker jag, det får mig att känna mig hel. Jag är med mig själv hela dagarna och då dyker det upp tankar och "samtal" därinne i huvudet.
Jag kan t.ex. tänka nåt absurt om en ful klänning i Åhléns och då är man överens om att gå därifrån den fula klänningen. Det är att känna sig själv och det är alltid nåt det.
Det blev matjakt på willys och skobyte på skopunkten (den här gången blev det ett par fina bruna klackar) på fredagen efter jobbet, sen på lördagen fick det bli city (hade längtat) och man gick där bland folk man inte ens kände - rena himmelriket. Och söndagen var det en lugn söndag (som vanligt) men det ovanliga var att jag var ensam. Då kom jag på att lägenheten behövdes städas och fixas till lite. Då var det fullt upp med dammsugaren och den gottdoftade trasan.
Sen satte jag mig ner och njöt av min söta soffa och lite gott. Jag behövde det - och tänker absolut göra det flera gånger och förbli ensamvarg då och då.
På tal om skor! Mina svarta spetsiga platta skor har gått sönder, de är helt utslagna efter all fester osv... Men grät aldrig, utan stack till skopunkten med Lagergren och köpte ett par svarta klackar. Några dagar därefter blev skorna inte så fina i mina ögon så jag gick och bytte ut dem till brunt av samma modell - vackra blev de och fortfarande är de det. En av mina svarta vinterstövlar hade även gått sönder, alltså dragkedjan, så jag fick gå och lämna in den på lagning. Nu har jag återfått den lagad mot 220:- och sen använt åter dem.
Allvarligt, det finns nästan inget bättre än skor - även om de mest gått emot mig med att vägra hålla i sig utan att gå sönder.
Hm, det blir nog lite blandat här men...
Helgen den 16-19 febuari åkte man åter till Örebro igen. För att träffa Tomas och familjen. Och Sarah, helt oväntat...
För det första måste jag säga tack till Sarah för att Du "räddade" mig ur Karlslunds läskliga ödemark och tröstade mig med att bara finnas där och lyssna - det behövde jag just då. Samt måste jag tacka Dig för det samtalet vi hade i bilen precis utanför Lagergrens balkong i Rosta. Du är en bra vän, och jag kommer alltid veta vart Du finns för Du finns alltid just där (du vet var).
Ja, helgen var iallafall en bra helg i Örebro. Träffade Tomas, vilket var jättemysigt och hade längtat efter hans lockiga hår och hela honom. Fick dessutom återse Oscars häftiga personlighet och Oscar själv i egen hög person och även Jonkers och mamma.
Rosen som Lagergren fick på tisdagen (den 14 febuari) via posten från mig blev ju jättefint och texten var exakt som jag ville det skulle stavas ner, så tack Interflora AB!
Den här veckan har det varit en bra vecka och det kommer fortsätta så, det vet jag. En av orsakerna är att Linda är med mig på jobbet, det är uppskattande att ha med sig någon där som kan ens eget språk och en bra sällskap är hon. Och från eftermiddagarna efter jobbet fram till natten blir det prat, skratt, och en massa "det är sent, vi sover nu. Nu." och sen vaknar man på morgarna då det istället blir en massa "oh, va trött man är. Så otroligt trött.".
En del matlagning tillsammans, det har varit skitkul att experimentera korvstroganoff:en och dessutom tillsätta tacos:n med några extra grejer i.
Resten av veckan kommer att bli en super vecka, Linda! Resten blir 9-12 på jobbet imorgon och sen lite shoppning imorgon i Mörby centrum, eventuellt även i city, och sen lite disk och så. Senare på kvällen kommer ju Babe.
Och på fredag blir det 9-12 på jobbet och sen får man säga adjö åt henne då hon åker till Falun, nåväl man får hoppas att man träffas snart igen!
Nej, nu får det räcka för ikväll (eller ska man istället säga inatt?) och jag ska försöka skriva igen snart. Men lovar inget. hoho.
Vihörs igen!
Tack för mig - och godnatt alla därute. Och förstås alla därinne. Även de i sina sängar eller samt på gator. Sköt om Er.
Sen satte jag mig ner och njöt av min söta soffa och lite gott. Jag behövde det - och tänker absolut göra det flera gånger och förbli ensamvarg då och då.
På tal om skor! Mina svarta spetsiga platta skor har gått sönder, de är helt utslagna efter all fester osv... Men grät aldrig, utan stack till skopunkten med Lagergren och köpte ett par svarta klackar. Några dagar därefter blev skorna inte så fina i mina ögon så jag gick och bytte ut dem till brunt av samma modell - vackra blev de och fortfarande är de det. En av mina svarta vinterstövlar hade även gått sönder, alltså dragkedjan, så jag fick gå och lämna in den på lagning. Nu har jag återfått den lagad mot 220:- och sen använt åter dem.
Allvarligt, det finns nästan inget bättre än skor - även om de mest gått emot mig med att vägra hålla i sig utan att gå sönder.
Hm, det blir nog lite blandat här men...
Helgen den 16-19 febuari åkte man åter till Örebro igen. För att träffa Tomas och familjen. Och Sarah, helt oväntat...
För det första måste jag säga tack till Sarah för att Du "räddade" mig ur Karlslunds läskliga ödemark och tröstade mig med att bara finnas där och lyssna - det behövde jag just då. Samt måste jag tacka Dig för det samtalet vi hade i bilen precis utanför Lagergrens balkong i Rosta. Du är en bra vän, och jag kommer alltid veta vart Du finns för Du finns alltid just där (du vet var).
Ja, helgen var iallafall en bra helg i Örebro. Träffade Tomas, vilket var jättemysigt och hade längtat efter hans lockiga hår och hela honom. Fick dessutom återse Oscars häftiga personlighet och Oscar själv i egen hög person och även Jonkers och mamma.
Rosen som Lagergren fick på tisdagen (den 14 febuari) via posten från mig blev ju jättefint och texten var exakt som jag ville det skulle stavas ner, så tack Interflora AB!
Den här veckan har det varit en bra vecka och det kommer fortsätta så, det vet jag. En av orsakerna är att Linda är med mig på jobbet, det är uppskattande att ha med sig någon där som kan ens eget språk och en bra sällskap är hon. Och från eftermiddagarna efter jobbet fram till natten blir det prat, skratt, och en massa "det är sent, vi sover nu. Nu." och sen vaknar man på morgarna då det istället blir en massa "oh, va trött man är. Så otroligt trött.".
En del matlagning tillsammans, det har varit skitkul att experimentera korvstroganoff:en och dessutom tillsätta tacos:n med några extra grejer i.
Resten av veckan kommer att bli en super vecka, Linda! Resten blir 9-12 på jobbet imorgon och sen lite shoppning imorgon i Mörby centrum, eventuellt även i city, och sen lite disk och så. Senare på kvällen kommer ju Babe.
Och på fredag blir det 9-12 på jobbet och sen får man säga adjö åt henne då hon åker till Falun, nåväl man får hoppas att man träffas snart igen!
Nej, nu får det räcka för ikväll (eller ska man istället säga inatt?) och jag ska försöka skriva igen snart. Men lovar inget. hoho.
Vihörs igen!
Tack för mig - och godnatt alla därute. Och förstås alla därinne. Även de i sina sängar eller samt på gator. Sköt om Er.
Döden.
Vasa?! Varför väljer jag att skriva om just det en vanlig torsdagkväll, kommer jag på mig när jag stavar ner "döden" som rubrik i min blogg... Hm.
Det kan man alltid undra - men det är så sorgliga bloggar nu för tiden som man råkar hamna och fastna i.
Så man tänkte följa med i skaran och skriva lite om "mörka" saker - istället för det ljuva livet, som ofta har mörka sidor bakom sig. Eller hur..?
Man ser människor på tunnelbanan som läser Stockholm City, folk som lutar sig fram mot andra och viskar i ens öra, snackar och skrattar, tittar ut genom fönstret där hus och allt annat passerar förbi, ryser till när ett annat tåg rusar snabbt förbi så att tunnelbanan skakar, de som tittar på sin valp i koppel bredvid sig, löser sudokun eller korsordet eller både och... Det mest intressanta är de som tittar ut genom fönstret. Ofta märker jag sådana människor, av någon anledning, och börja undra vad de exakt tänker på.
Men man kan ju inte bara gå fram sådär och fråga "Vad tänker du på?" för det är ens privat sak.
En gång satte jag mig mitt emot en pojke som tittade genom fönstret då jag precis hann med pendeltåget på morgonen till jobbet, och började undra vad han tänkte på... Kanske har han problem i skolan, har en alkoholist till mamma eller pappa eller både och, är förälskad i någon flicka, drömmer om en X-box, en ny cykel än sin gamla röda, längtan efter att få komma fram till skolan...
Plötsligt såg jag att han såg på mig, och då log han lite grann. Och det gjorde även jag.
Sen vände vi åt fönstret, båda två, och tänkte på ens privata saker. Även om jag fortsatte och undrade vad han själv tänkte på.
När jag har långa resor framför mig så brukar jag tröttna ut hjärnan med att tänka på saker, ibland blir det på speciellt vissa saker, ibland inget speciellt, men ibland kan det bli funderingar om döden.
Döden - det låter så absurt. Inget kul men så viktigt eftersom ingen kommer undan det där.
Under hela min uppväxt har jag undrat vart man kommer efter döden och det har jag ännu inte fått svar på. Tror inte heller att jag ens kommer få svaret, för det finns nog inget exakt svar... Inte förrän man själv upplever det.
Självmord. Det är något alla viskar om men ingen talar stort om det. Det är för skamligt att tala om det eller vad man nu ska säga om det... Men ofta har jag undrat varför man vill tänka tanken - att vilja ta sitt eget liv. Hm, det är nog inget man själv väljer att tänka på men det dyker upp oavsett om man vill eller inte.
Det var Någon som utförde det pga ekonomiska problem, även om man kan få hjälp från annat håll - det finns en massa hjälp som man inte ser själv när ordet "självmord" dyker upp i tankarna. Det fastnar helt i en.
Mord. Det är något som alla tystnar om men media (bl.a. tidningar, TV och radio) pratar väldigt mycket om det. Dessutom finns det sådana serier om mord, som t.ex. CSI på femman.
Ibland undrar man hur man ens kan tänka tanken att döda någon, att mörda det, som t.ex. mordet av utrikesministern Anna Lindh.
"Död - motsatsen till levande" står det när jag letar "död" på altavista.com.
Och ett intressant sak är NDE (= när man först och främst varit nära att dö (eller egentligen varit död, men återkommit till livet) om det verkligt stämmer...
Själv vill man kunna göra precis allt innan man inte är i livet längre men det går inte att göra precis allt. Så jag ska istället göra mycket, så mycket jag hinner med, innan jag går bort.
Skulle tacka ja till ett liv i evighet om jag fick. Men samtidigt så går ju alla bort till sist, och då har man ingen kvar längre. Varför är det så egentligen? För att andra "själar" eller kroppar (eller vad det nu kan vara) ska också få chansen till att leva? Och vad innebär det att leva? Vad innebär det att dö? Skulle man kunna "bota" döden i framtiden (det tror jag inte) och varför finns VI?
Tror inte på något som Gud eller liknande men det finns något därute som vi aldrig kommer att förstå (vi använder ju bara 10-15% av själva hjärnan som är ett påstående som allmänt sägelser) tror jag. Men än så länge jag inte sett Det så tror jag på Mig själv och mina tankar. Som uttrycket säger "tänker jag alltså finns jag", något i den stilen.
Och en annan sak, som jag helst inte pratar om, finns det något som jag brukar kalla för "min spegelvända värld" och det är då jag "inte är mig själv". Deppig, nere, negativ, irriterad, ledsen är man då och gråter för det minsta, utan någon anledning. Och det då jag inte ens har röda veckan, men det är ett bra tag sen jag klev in i den världen. Vilket är skönt! Det var mycket sådant i tonårsåldern men kan dyka upp ibland. Fast det syns inte så mycket då jag kommer ut i allmänheten, det räcker med att bara prata
mindre och bara finnas där, även om man då bara vill spricka och skrika.
Det var en gång då jag hade det som värst, jag hade verkligen klivit in i det spegelvända världen totalt, då jag skrev det där:
Vill bara skrika.
Rakt ut så att alla hör.
Och blir döva.
Det är så skit.
Alla blir så fula i mina ögon.
Alla och allt.
Och jag vet inte varför den världen finns.
Nej, nu får det räcka. Så mycket tråkigheter, men ibland behövs det, för då värdesätter man livet ännu mer - när man blivit glad igen. För det gör jag, varje gång.
Man får väl acceptera att döden alltid kommer att finnas där igenom livet och sen ta en. En efter en. Så är det.
Man får njuta av livet så länge det varar. Ta och ge - livet ut, så får du något gott med dig.
Tack för mig - gonatt folket! sov gott och dröm söta drömmar. om dina fina värld.
Det kan man alltid undra - men det är så sorgliga bloggar nu för tiden som man råkar hamna och fastna i.
Så man tänkte följa med i skaran och skriva lite om "mörka" saker - istället för det ljuva livet, som ofta har mörka sidor bakom sig. Eller hur..?
Man ser människor på tunnelbanan som läser Stockholm City, folk som lutar sig fram mot andra och viskar i ens öra, snackar och skrattar, tittar ut genom fönstret där hus och allt annat passerar förbi, ryser till när ett annat tåg rusar snabbt förbi så att tunnelbanan skakar, de som tittar på sin valp i koppel bredvid sig, löser sudokun eller korsordet eller både och... Det mest intressanta är de som tittar ut genom fönstret. Ofta märker jag sådana människor, av någon anledning, och börja undra vad de exakt tänker på.
Men man kan ju inte bara gå fram sådär och fråga "Vad tänker du på?" för det är ens privat sak.
En gång satte jag mig mitt emot en pojke som tittade genom fönstret då jag precis hann med pendeltåget på morgonen till jobbet, och började undra vad han tänkte på... Kanske har han problem i skolan, har en alkoholist till mamma eller pappa eller både och, är förälskad i någon flicka, drömmer om en X-box, en ny cykel än sin gamla röda, längtan efter att få komma fram till skolan...
Plötsligt såg jag att han såg på mig, och då log han lite grann. Och det gjorde även jag.
Sen vände vi åt fönstret, båda två, och tänkte på ens privata saker. Även om jag fortsatte och undrade vad han själv tänkte på.
När jag har långa resor framför mig så brukar jag tröttna ut hjärnan med att tänka på saker, ibland blir det på speciellt vissa saker, ibland inget speciellt, men ibland kan det bli funderingar om döden.
Döden - det låter så absurt. Inget kul men så viktigt eftersom ingen kommer undan det där.
Under hela min uppväxt har jag undrat vart man kommer efter döden och det har jag ännu inte fått svar på. Tror inte heller att jag ens kommer få svaret, för det finns nog inget exakt svar... Inte förrän man själv upplever det.
Självmord. Det är något alla viskar om men ingen talar stort om det. Det är för skamligt att tala om det eller vad man nu ska säga om det... Men ofta har jag undrat varför man vill tänka tanken - att vilja ta sitt eget liv. Hm, det är nog inget man själv väljer att tänka på men det dyker upp oavsett om man vill eller inte.
Det var Någon som utförde det pga ekonomiska problem, även om man kan få hjälp från annat håll - det finns en massa hjälp som man inte ser själv när ordet "självmord" dyker upp i tankarna. Det fastnar helt i en.
Mord. Det är något som alla tystnar om men media (bl.a. tidningar, TV och radio) pratar väldigt mycket om det. Dessutom finns det sådana serier om mord, som t.ex. CSI på femman.
Ibland undrar man hur man ens kan tänka tanken att döda någon, att mörda det, som t.ex. mordet av utrikesministern Anna Lindh.
"Död - motsatsen till levande" står det när jag letar "död" på altavista.com.
Och ett intressant sak är NDE (= när man först och främst varit nära att dö (eller egentligen varit död, men återkommit till livet) om det verkligt stämmer...
Själv vill man kunna göra precis allt innan man inte är i livet längre men det går inte att göra precis allt. Så jag ska istället göra mycket, så mycket jag hinner med, innan jag går bort.
Skulle tacka ja till ett liv i evighet om jag fick. Men samtidigt så går ju alla bort till sist, och då har man ingen kvar längre. Varför är det så egentligen? För att andra "själar" eller kroppar (eller vad det nu kan vara) ska också få chansen till att leva? Och vad innebär det att leva? Vad innebär det att dö? Skulle man kunna "bota" döden i framtiden (det tror jag inte) och varför finns VI?
Tror inte på något som Gud eller liknande men det finns något därute som vi aldrig kommer att förstå (vi använder ju bara 10-15% av själva hjärnan som är ett påstående som allmänt sägelser) tror jag. Men än så länge jag inte sett Det så tror jag på Mig själv och mina tankar. Som uttrycket säger "tänker jag alltså finns jag", något i den stilen.
Och en annan sak, som jag helst inte pratar om, finns det något som jag brukar kalla för "min spegelvända värld" och det är då jag "inte är mig själv". Deppig, nere, negativ, irriterad, ledsen är man då och gråter för det minsta, utan någon anledning. Och det då jag inte ens har röda veckan, men det är ett bra tag sen jag klev in i den världen. Vilket är skönt! Det var mycket sådant i tonårsåldern men kan dyka upp ibland. Fast det syns inte så mycket då jag kommer ut i allmänheten, det räcker med att bara prata
mindre och bara finnas där, även om man då bara vill spricka och skrika.
Det var en gång då jag hade det som värst, jag hade verkligen klivit in i det spegelvända världen totalt, då jag skrev det där:
Vill bara skrika.
Rakt ut så att alla hör.
Och blir döva.
Det är så skit.
Alla blir så fula i mina ögon.
Alla och allt.
Och jag vet inte varför den världen finns.
Nej, nu får det räcka. Så mycket tråkigheter, men ibland behövs det, för då värdesätter man livet ännu mer - när man blivit glad igen. För det gör jag, varje gång.
Man får väl acceptera att döden alltid kommer att finnas där igenom livet och sen ta en. En efter en. Så är det.
Man får njuta av livet så länge det varar. Ta och ge - livet ut, så får du något gott med dig.
Tack för mig - gonatt folket! sov gott och dröm söta drömmar. om dina fina värld.
Lagergren.
Hur ska man uttala sig utan att offra någon annans identitet..?
Han har sagt att han inte vill offra sig själv med att berätta (för mycket) om sig själv; vad man gör, hur man mår, osv. Offra hela sin identitet. Via internet - till alla i världen.
Jag skulle däremot allra vilja offra hans hela identitet och berätta (för hela världen) om hur underbar han är. Men ska försöka att inte göra det.
För det första måste jag tacka, för tusan, mig och Helena för att vi är så tröga med att ordna upp saker ibland. På så sätt har det lett till att jag och Han då träffades, alltså var det så att jag och Helena överraskade Kricar då killarna (Han, Kricar dessutom Riccan) softade hemma hos Honom. Osäker på om det var första gången då vi snackade men något sådant iallafall.
Sen har det mest varit videosamtal, sms och även besök (det kunde faktiskt vara från 20.00 ändå till klockan 07.00 på morgonen). En massa snack, om allt mellan himmel och jord, var det. Det var något som fick mig att berätta saker för honom och han för mig. Det bara rullade på, liksom.
Vi blev bra vänner efter ett kort tag. Det tog sen ungefär 7 månader innan det hände nåt mer, så att man klippte isär vänskapsbandet ock knöt ihop den till något annat band. Så känns det; att vi fortfarande kan prata om allt och samtidigt är det mer än så.
Någon gång på jobbet i förra veckan, tog jag upp köttfärssåsen med pastan ur matlådan, och efter några tuggor kunde jag inte sluta le...
Orsaken var de "stora" bitarna av gul löken som han hade skurit när vi gjorde köttfärssåsen ihop. I vanligt fall brukade jag göra bitarna mindre men just då, i detta ögonblick, tyckte jag att det var den bästa storleken av löken. När tallriken väl var tom så kunde jag sluta le.
En gång hade han gjort iordning en middag med vitt vin hemma hos sig. Det var fantastiskt eftersom man då var fruktansvärt trött efter en resa från Stockholm till Örebro, och efter en lång dag på jobbet. Vinet var inte så himla gott men maten var... mums!
En gång då jag önskade mig sådana mörkbruna nougatbitar som brukar finnas på vinter-marknaden i Örebro, han köpte med dem hem till Stockholm och det var inte bara det. Han hade även bakat "egna" sådana nougatbitar - de smakade inte som de från marknaden men smakade iallafall okej. hoho.
Han är faktiskt mycket bra med barn märkte jag, mer än vad jag hade trott innan... (fyskäms).
Han skriver så bra, att man bara sjunker in i texten. Förutom när det gäller politik och liknande - ligger inte i min intresse direkt.
Knasig kan han plötsligt bli ibland, har dåliga skämt som han själv skrattar åt, men då måste man också skratta, bara för att han är sådär knäpp (även om han tror ibland att jag även skrattar åt hans dåliga skämt, hoho).
Han och hans kamera... blir tokig så snart båda två dyker upp tillsammans. Då är det blixtar överallt, och bilderna består mest av mitt porträtt - som jag inte hur som helst vill lägga upp. Det kan vara "knasiga" miner, trötta miner (speciellt på morgonen, då han vill ta kort), där jag skrattar, osv.............
Tomas tog bilden i smyg (men märkte det i det rätta ögonblicket) på gymnasie-sm fotboll, 2005.
När han blir arg så måste man bara le. Han är bara sådär björn-söt när han blir arg, men han kan faktiskt bli sådär skitförbannad (då menar jag s-k-i-t-f-ö-r-b-a-n-n-a-d) och då går man helst undan. Det är alltid bra att man kan visa hur arg man är, men...
Hans lockiga hår - det lockar. Finns inget mera att säga om håret.
Hela han är bara så björn-söt. När han är trött, arg, sur, glad, ler, rodnar, gråter och skrattar.
Hans skratt, man smittas faktiskt rejält, och då måste man också skratta. Tycker om honom så väldigt mycket!
Öh, det finns faktiskt inte så många bilder på oss tillsammans, även om han sagt att han vill oftare ta bilder på oss två. Det beror nog på min "nej, inte nu" och åter "nej, inte nu" - blir ofta generad för det. Men till mitt försvar måste jag säga; det blir FÖR många bilder annars..! hoho.
Men NÅGRA finns det åtminstone..! Som tur är.
Jag älskar dig.
Det får räcka så.
Fotnot: texten är tillåtet av Tomas Lagergren, den 7 februari 2006.
Övrigt........
# Börjar nästan hata katter nu; coola ner er och förbli lika förnuftiga som hundar... (äter antibiotika igen).
# Tack och lov att du slapp undan det där, pappa! Hejar på Dig.
# Oscar, ja alla andra är dumma. Du och jag är snälla (skrattar). Saknar Dig.
# Saknar alla som jag saknar. Saknar Er.
# Tack för mig.
Godnatti, gott folk!
Han har sagt att han inte vill offra sig själv med att berätta (för mycket) om sig själv; vad man gör, hur man mår, osv. Offra hela sin identitet. Via internet - till alla i världen.
Jag skulle däremot allra vilja offra hans hela identitet och berätta (för hela världen) om hur underbar han är. Men ska försöka att inte göra det.
För det första måste jag tacka, för tusan, mig och Helena för att vi är så tröga med att ordna upp saker ibland. På så sätt har det lett till att jag och Han då träffades, alltså var det så att jag och Helena överraskade Kricar då killarna (Han, Kricar dessutom Riccan) softade hemma hos Honom. Osäker på om det var första gången då vi snackade men något sådant iallafall.
Sen har det mest varit videosamtal, sms och även besök (det kunde faktiskt vara från 20.00 ändå till klockan 07.00 på morgonen). En massa snack, om allt mellan himmel och jord, var det. Det var något som fick mig att berätta saker för honom och han för mig. Det bara rullade på, liksom.
Vi blev bra vänner efter ett kort tag. Det tog sen ungefär 7 månader innan det hände nåt mer, så att man klippte isär vänskapsbandet ock knöt ihop den till något annat band. Så känns det; att vi fortfarande kan prata om allt och samtidigt är det mer än så.
Någon gång på jobbet i förra veckan, tog jag upp köttfärssåsen med pastan ur matlådan, och efter några tuggor kunde jag inte sluta le...
Orsaken var de "stora" bitarna av gul löken som han hade skurit när vi gjorde köttfärssåsen ihop. I vanligt fall brukade jag göra bitarna mindre men just då, i detta ögonblick, tyckte jag att det var den bästa storleken av löken. När tallriken väl var tom så kunde jag sluta le.
En gång hade han gjort iordning en middag med vitt vin hemma hos sig. Det var fantastiskt eftersom man då var fruktansvärt trött efter en resa från Stockholm till Örebro, och efter en lång dag på jobbet. Vinet var inte så himla gott men maten var... mums!
En gång då jag önskade mig sådana mörkbruna nougatbitar som brukar finnas på vinter-marknaden i Örebro, han köpte med dem hem till Stockholm och det var inte bara det. Han hade även bakat "egna" sådana nougatbitar - de smakade inte som de från marknaden men smakade iallafall okej. hoho.
Han är faktiskt mycket bra med barn märkte jag, mer än vad jag hade trott innan... (fyskäms).
Han skriver så bra, att man bara sjunker in i texten. Förutom när det gäller politik och liknande - ligger inte i min intresse direkt.
Knasig kan han plötsligt bli ibland, har dåliga skämt som han själv skrattar åt, men då måste man också skratta, bara för att han är sådär knäpp (även om han tror ibland att jag även skrattar åt hans dåliga skämt, hoho).
Han och hans kamera... blir tokig så snart båda två dyker upp tillsammans. Då är det blixtar överallt, och bilderna består mest av mitt porträtt - som jag inte hur som helst vill lägga upp. Det kan vara "knasiga" miner, trötta miner (speciellt på morgonen, då han vill ta kort), där jag skrattar, osv.............
Tomas tog bilden i smyg (men märkte det i det rätta ögonblicket) på gymnasie-sm fotboll, 2005.
När han blir arg så måste man bara le. Han är bara sådär björn-söt när han blir arg, men han kan faktiskt bli sådär skitförbannad (då menar jag s-k-i-t-f-ö-r-b-a-n-n-a-d) och då går man helst undan. Det är alltid bra att man kan visa hur arg man är, men...
Hans lockiga hår - det lockar. Finns inget mera att säga om håret.
Hela han är bara så björn-söt. När han är trött, arg, sur, glad, ler, rodnar, gråter och skrattar.
Hans skratt, man smittas faktiskt rejält, och då måste man också skratta. Tycker om honom så väldigt mycket!
Öh, det finns faktiskt inte så många bilder på oss tillsammans, även om han sagt att han vill oftare ta bilder på oss två. Det beror nog på min "nej, inte nu" och åter "nej, inte nu" - blir ofta generad för det. Men till mitt försvar måste jag säga; det blir FÖR många bilder annars..! hoho.
Men NÅGRA finns det åtminstone..! Som tur är.
Jag älskar dig.
Det får räcka så.
Fotnot: texten är tillåtet av Tomas Lagergren, den 7 februari 2006.
Övrigt........
# Börjar nästan hata katter nu; coola ner er och förbli lika förnuftiga som hundar... (äter antibiotika igen).
# Tack och lov att du slapp undan det där, pappa! Hejar på Dig.
# Oscar, ja alla andra är dumma. Du och jag är snälla (skrattar). Saknar Dig.
# Saknar alla som jag saknar. Saknar Er.
# Tack för mig.
Godnatti, gott folk!