Känns som en dröm men det är min verklighet
Tyvärr är det så.
Fortfarande kan jag knappt fatta det men samtidigt har jag insett att det är verkligheten, ofrivilligt. Man blir tvungen att inse och acceptera det till slut, oavsett vem det handlar om.
Ca klockan 18.50 var jag och Romeo inne och tränade smått, myste lite tillsammans, då det ringde på dörren. Jag log och trodde först det var Daypon som kommit hem från jobbet och därmed mathandlandet. Jag sa "sitt, stanna" och Romeo gjorde det som han skulle. "Han har blivit en duktig hund" tänkte jag då, minns jag. Bara jag visste att därefter skulle det inte bli detsamma igen. Bara jag visste..! Jävla skit.
Det var en man och en kvinna, de sa något och jag sa "jag hör inte" då - hämtade papper och penna. "Har ni någon katt?" skrev mannen. Jag nickade och sa "tre stycken. Vit, randig och svart/vit".
"Jag tror att jag har krockat med någon av dina katter. Jag är verkligen ledsen" skrev mannen ner snabbt på lappen. Jag tror att jag inte hade hunnit ikapp verkligenheten ännu just då.
"Vi går och kollar" skrev jag, lämnade Romeo hemma (det är jag väldigt glad för idag) med att säga "vänta" och ge honom grisörat. Han låg snällt och tuggade på det.
Vi gick... Jag tog mannens mobil och frågade "sprang katten iväg därefter?" och han skakade på huvudet och skrev "jag är ledsen jag hann inte bromsa för katten". Hans ansikte var sorgsen. Jag hade inte ännu hunnit ikapp verkligheten.
Jag såg en katt på vägen några meter framför oss. En bil kom och körde med hjulen mellan katten.
Jag såg då hur rött det var, överallt, och det var en mörk katt. Inte Luke åtminstone som var vit.
Jag såg att katten bara låg där, svansen var iallafall svart. Jag hoppades, förlåt, då att det var grannens katt, sen tänkte jag på Lucy.
Sen såg jag slutligen att det var bara min Leon. Just Leon som låg där blodig. Han andades med tungan ute. Ja, han levde fortfarande när jag kom fram. Jag såg inte ens bilarna som körde fram på vägen emot mig, jag såg bara Leon och gick fram till honom. Mannen stoppade bilarna. Jag lyfte upp honom från vägen och lade ner honom på gräset på sidan av vägen. Då hade verkligheten fångat mig rejält och jag ropade Leon ett par gånger, dessa gångerna skakade hans ögon åt sidorna, som om han hörde sitt namn. Men om det var så vet jag inte. Hans ögon var stora och stirriga men han levde och andades.
Jag tänkte, just då, att han förtjänar att dö, och det nu. Alltså slippa lida mer som han gjorde. Jag ropade "vad gör vi nu?" Mannen svarade med mobilen "Kvinnan åkte för att hämta sin man som kan göra slut på hans lidande, om du vill det" - jag tyckte det tog en evighet innan kvinnans man kom fram. Han frågade "ska jag eller ska vi åka till veterinären". Jag såg igen på Leon som låg där, han levde fortfarande. Han hade förlorat, av min gissning, hälften av sitt blod och låg där och andades med tungan framme. Blodet forsade ut ur hans öron och ur hans rosa nos med den svarta fläcken, tungan var alldeles röd av blod. Det droppade blod överallt runt ansiktet utom på hans randiga kropp. Fläcken på nosen syntes dock inte efter all blod. Han hade dödskramper ett par gånger då jag klappade honom, jag klappade honom i en evighet innan kvinnans man kom.
"Gör det nu." sa jag till mannen och han nickade sorgsen. Jag hann knappt säga hejdå innan han tog Leon bakom sin bil medan jag stod ryggen emot dem. Mannen stod emellan. Jag bara väntade med egna blodiga händer... Kände mig så hjälplös. Jag kunde inte göra någonting alls, utan bara vänta.
Efter en kort stund kom kvinnans man fram och nickade "kan jag få komma in och tvätta av mig?" och jag nickade med rinnande tårar. Kunde knappt sluta gråta.
Daypon hade precis kommit hem, körde förbi oss på vägen, och sa "du skojar" när jag sa "Leon är död" när vi väl kommit in i trädgården.
Vi gick upp, jag och kvinnans man, och tvättade av oss. Romeo hade tydligen skött sig bra.
Vi gick ut. "Tack för att du kom och sa det" skrev jag till mannen, han skrev "jag är verkligen ledsen för att jag körde på din katt" och sen skrev jag "Tack" till kvinnans man och han nickade, gick sedan till sin bil vid nästa avfart.
Jag kunde knappt sluta gråta... Väntade på min familj som skulle komma den kvällen. De kom tio minuter därefter. Tack och lov att de kom den dagen annars skulle jag ha gråtit veckor ut.
Sen hämtade Daypon Leons kropp och begravde den. Romeo vägrade komma i närheten när jag skulle visa vart Leon låg, Romeo följde med max 2-3 meter och inte mer innan han reste ragg och blev rädd.
Luke sprang rädd in under altanen när jag och Romeo kom efter ha visat Daypon. Han hade nog sett en del
(jag och Romeo gick en kort runda med Leon och Luke efter oss, sen stannade de precis vid avfarten via vägen när jag och Romeo gick hemåt). Leon som alltid varit som en beskyddande pappa för Luke - alltid de två som stod varandra mest tätt.
På luncherna, middagarna, stunderna där det var tyst och ingen hade något att säga så tänkte jag nätt och jämnt på Leon. Gick och grät varje gång jag tänkte på honom.
Nätterna var värst, då precis jag låtit Romeo somna så gråter jag tills jag går ut till hans grav och brister i gråt så att det säkert hörs långt bort på flera mil.
Överallt finns det något som påminner om honom. Katternas speciella gråa vattenskål (rundformad och onåbar om de skulle stoppa ner tassen) för Leon älskade vatten och skulle alltid välta vattenskålar, hans pälsstrån här och där och hans sovställe uppe i allrummet (i Sandins fåtölj)... Nu saknar jag hans upphittiga påhitt att välta vattenskålar/blomvaser med vatten i, hans pratande jamande så fort man ropar hans namn, att han hoppar upp på bordet, hans enorma högar i kattlådan, kattsand överallt på golvet efter honom och hans dominantet. Han kommer aldrig mera jaga Fia (Steffys hund) över trädgården, han kommer aldrig mer jama när jag ropar hans namn, hans sätt att visa upp sig i fönstret när han vill in, grannens katt kunde aldrig komma och gå som denne ville när Leon fanns i närheten - hans trädgård var bara hans, och Luke och Lucys, på Leons villkor förstås.
Nu har Luke tagit över reviret och sköter det rätt bra. Precis på samma sätt som Leon gjort, även jamandet när man ropar "Luke". Det gjorde han aldrig förut.
Nu blir det aldrig mera promenader med alla katterna efter mig och Daypon (och Romeo) som det alltid varit förut. Nu är det en hel annan stämning härhemma. När jag tänker efter så är det faktiskt märkligt att någon kan lämna så mycket efter sig. Och att man märker detta i efterhand när man först förlorat någon. J-vla skit.
Nu har blodfläcken iallafall runnit bort från vägen efter all regn och jag har iallafalll accepterat min verklighet. Jag börjar minnas honom som han var när han levde och det gör mycket lättare för mig att gå vidare.
Luke, Lucy och Leon.
Tack för mig - och min bisarra verklighet.
Fortfarande kan jag knappt fatta det men samtidigt har jag insett att det är verkligheten, ofrivilligt. Man blir tvungen att inse och acceptera det till slut, oavsett vem det handlar om.
Ca klockan 18.50 var jag och Romeo inne och tränade smått, myste lite tillsammans, då det ringde på dörren. Jag log och trodde först det var Daypon som kommit hem från jobbet och därmed mathandlandet. Jag sa "sitt, stanna" och Romeo gjorde det som han skulle. "Han har blivit en duktig hund" tänkte jag då, minns jag. Bara jag visste att därefter skulle det inte bli detsamma igen. Bara jag visste..! Jävla skit.
Det var en man och en kvinna, de sa något och jag sa "jag hör inte" då - hämtade papper och penna. "Har ni någon katt?" skrev mannen. Jag nickade och sa "tre stycken. Vit, randig och svart/vit".
"Jag tror att jag har krockat med någon av dina katter. Jag är verkligen ledsen" skrev mannen ner snabbt på lappen. Jag tror att jag inte hade hunnit ikapp verkligenheten ännu just då.
"Vi går och kollar" skrev jag, lämnade Romeo hemma (det är jag väldigt glad för idag) med att säga "vänta" och ge honom grisörat. Han låg snällt och tuggade på det.
Vi gick... Jag tog mannens mobil och frågade "sprang katten iväg därefter?" och han skakade på huvudet och skrev "jag är ledsen jag hann inte bromsa för katten". Hans ansikte var sorgsen. Jag hade inte ännu hunnit ikapp verkligheten.
Jag såg en katt på vägen några meter framför oss. En bil kom och körde med hjulen mellan katten.
Jag såg då hur rött det var, överallt, och det var en mörk katt. Inte Luke åtminstone som var vit.
Jag såg att katten bara låg där, svansen var iallafall svart. Jag hoppades, förlåt, då att det var grannens katt, sen tänkte jag på Lucy.
Sen såg jag slutligen att det var bara min Leon. Just Leon som låg där blodig. Han andades med tungan ute. Ja, han levde fortfarande när jag kom fram. Jag såg inte ens bilarna som körde fram på vägen emot mig, jag såg bara Leon och gick fram till honom. Mannen stoppade bilarna. Jag lyfte upp honom från vägen och lade ner honom på gräset på sidan av vägen. Då hade verkligheten fångat mig rejält och jag ropade Leon ett par gånger, dessa gångerna skakade hans ögon åt sidorna, som om han hörde sitt namn. Men om det var så vet jag inte. Hans ögon var stora och stirriga men han levde och andades.
Jag tänkte, just då, att han förtjänar att dö, och det nu. Alltså slippa lida mer som han gjorde. Jag ropade "vad gör vi nu?" Mannen svarade med mobilen "Kvinnan åkte för att hämta sin man som kan göra slut på hans lidande, om du vill det" - jag tyckte det tog en evighet innan kvinnans man kom fram. Han frågade "ska jag eller ska vi åka till veterinären". Jag såg igen på Leon som låg där, han levde fortfarande. Han hade förlorat, av min gissning, hälften av sitt blod och låg där och andades med tungan framme. Blodet forsade ut ur hans öron och ur hans rosa nos med den svarta fläcken, tungan var alldeles röd av blod. Det droppade blod överallt runt ansiktet utom på hans randiga kropp. Fläcken på nosen syntes dock inte efter all blod. Han hade dödskramper ett par gånger då jag klappade honom, jag klappade honom i en evighet innan kvinnans man kom.
"Gör det nu." sa jag till mannen och han nickade sorgsen. Jag hann knappt säga hejdå innan han tog Leon bakom sin bil medan jag stod ryggen emot dem. Mannen stod emellan. Jag bara väntade med egna blodiga händer... Kände mig så hjälplös. Jag kunde inte göra någonting alls, utan bara vänta.
Efter en kort stund kom kvinnans man fram och nickade "kan jag få komma in och tvätta av mig?" och jag nickade med rinnande tårar. Kunde knappt sluta gråta.
Daypon hade precis kommit hem, körde förbi oss på vägen, och sa "du skojar" när jag sa "Leon är död" när vi väl kommit in i trädgården.
Vi gick upp, jag och kvinnans man, och tvättade av oss. Romeo hade tydligen skött sig bra.
Vi gick ut. "Tack för att du kom och sa det" skrev jag till mannen, han skrev "jag är verkligen ledsen för att jag körde på din katt" och sen skrev jag "Tack" till kvinnans man och han nickade, gick sedan till sin bil vid nästa avfart.
Jag kunde knappt sluta gråta... Väntade på min familj som skulle komma den kvällen. De kom tio minuter därefter. Tack och lov att de kom den dagen annars skulle jag ha gråtit veckor ut.
Sen hämtade Daypon Leons kropp och begravde den. Romeo vägrade komma i närheten när jag skulle visa vart Leon låg, Romeo följde med max 2-3 meter och inte mer innan han reste ragg och blev rädd.
Luke sprang rädd in under altanen när jag och Romeo kom efter ha visat Daypon. Han hade nog sett en del
(jag och Romeo gick en kort runda med Leon och Luke efter oss, sen stannade de precis vid avfarten via vägen när jag och Romeo gick hemåt). Leon som alltid varit som en beskyddande pappa för Luke - alltid de två som stod varandra mest tätt.
På luncherna, middagarna, stunderna där det var tyst och ingen hade något att säga så tänkte jag nätt och jämnt på Leon. Gick och grät varje gång jag tänkte på honom.
Nätterna var värst, då precis jag låtit Romeo somna så gråter jag tills jag går ut till hans grav och brister i gråt så att det säkert hörs långt bort på flera mil.
Överallt finns det något som påminner om honom. Katternas speciella gråa vattenskål (rundformad och onåbar om de skulle stoppa ner tassen) för Leon älskade vatten och skulle alltid välta vattenskålar, hans pälsstrån här och där och hans sovställe uppe i allrummet (i Sandins fåtölj)... Nu saknar jag hans upphittiga påhitt att välta vattenskålar/blomvaser med vatten i, hans pratande jamande så fort man ropar hans namn, att han hoppar upp på bordet, hans enorma högar i kattlådan, kattsand överallt på golvet efter honom och hans dominantet. Han kommer aldrig mera jaga Fia (Steffys hund) över trädgården, han kommer aldrig mer jama när jag ropar hans namn, hans sätt att visa upp sig i fönstret när han vill in, grannens katt kunde aldrig komma och gå som denne ville när Leon fanns i närheten - hans trädgård var bara hans, och Luke och Lucys, på Leons villkor förstås.
Nu har Luke tagit över reviret och sköter det rätt bra. Precis på samma sätt som Leon gjort, även jamandet när man ropar "Luke". Det gjorde han aldrig förut.
Nu blir det aldrig mera promenader med alla katterna efter mig och Daypon (och Romeo) som det alltid varit förut. Nu är det en hel annan stämning härhemma. När jag tänker efter så är det faktiskt märkligt att någon kan lämna så mycket efter sig. Och att man märker detta i efterhand när man först förlorat någon. J-vla skit.
Nu har blodfläcken iallafall runnit bort från vägen efter all regn och jag har iallafalll accepterat min verklighet. Jag börjar minnas honom som han var när han levde och det gör mycket lättare för mig att gå vidare.
Luke, Lucy och Leon.
Tack för mig - och min bisarra verklighet.
R.I.P. Leon * 20 maj 2008 - 6 juli 2010
Rest In Peace, Leon.
Kommer aldrig glömma dig! Orkar inte berätta hur det gick till. En dag så berättar jag men inte idag.
Jag vet iallafall vart han finns, han finns alltid nära och dit kan jag gå när jag vill. Kan se honom genom mitt fönster via allrummet på övervåningen. Tack och lov.
Kommer aldrig glömma dig!
Återkommer.
Tack för mig - och för Leon. För alltid.
Kommer aldrig glömma dig! Orkar inte berätta hur det gick till. En dag så berättar jag men inte idag.
Jag vet iallafall vart han finns, han finns alltid nära och dit kan jag gå när jag vill. Kan se honom genom mitt fönster via allrummet på övervåningen. Tack och lov.
Kommer aldrig glömma dig!
Återkommer.
Tack för mig - och för Leon. För alltid.
Här har ni adressen, kära folk!
Glömde visst lägga upp adressen på hundbloggen, tänkte att det inte var så farligt men nu lägger jag upp adressen här också så ni slipper gå runt och leta efter adressen. Hoho.
romeoochjag.blogg.se
Där kan ni lita på att jag är mest nu för tiden.
Varsågoda!
Tack för mig - och för Romeo
romeoochjag.blogg.se
Där kan ni lita på att jag är mest nu för tiden.
Varsågoda!
Tack för mig - och för Romeo
Hundblogg!
Nu har jag skaffat mig en hundblogg och är mest där numera men skriver då och då här iaf om det dyker upp nåt kul i mitt hundliv. Hoho.
Vises där, folket!
Tack för mig - och för Romeo
Vises där, folket!
Tack för mig - och för Romeo
JA, på landet, så helvetes heller!
Jävla skit!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Nu är jag bara så förbannad. Min cykel (OBSERVERA: stod ute vid vägen PÅ LANDET. Ja, P-Å L-A-N-D-E-T) och vad såg jag när jag letade efter den nu ikväll.... Ja, en j-vla mark med enbart gräs och skog därbakom bredvid en hästhage... Kunde hästar prata så helvetes heller!
PÅ LANDET! Och jag parkerade där endast för 15 timmar sen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SÅ förbannad har jag inte varit på veckor... J-vla skit!
TACK LÄSARE för att ni lyssnar på min ilska.... Jag ska fan fixa det här! Få tillbaka min cykel eller få en ny - även om jag är utan försäkring just IDAG. Synsk tjuv eller vad!?!
Men åh, snälla nån, P Å L A N D E T........................................................
Säg mig om du varit med om något värre ang din cykel... och någon j-vla synsk tjuv ksk? Det finns väl tjuvar överallt antar jag.
Kanske ska man gå och bli hemlös så har man inget som tjuvar kan stjäla, så himla skönt! HA för dem!
Tack för mig - och j-vla tjuven, han/hon ska få!
Nu är jag bara så förbannad. Min cykel (OBSERVERA: stod ute vid vägen PÅ LANDET. Ja, P-Å L-A-N-D-E-T) och vad såg jag när jag letade efter den nu ikväll.... Ja, en j-vla mark med enbart gräs och skog därbakom bredvid en hästhage... Kunde hästar prata så helvetes heller!
PÅ LANDET! Och jag parkerade där endast för 15 timmar sen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
SÅ förbannad har jag inte varit på veckor... J-vla skit!
TACK LÄSARE för att ni lyssnar på min ilska.... Jag ska fan fixa det här! Få tillbaka min cykel eller få en ny - även om jag är utan försäkring just IDAG. Synsk tjuv eller vad!?!
Men åh, snälla nån, P Å L A N D E T........................................................
Säg mig om du varit med om något värre ang din cykel... och någon j-vla synsk tjuv ksk? Det finns väl tjuvar överallt antar jag.
Kanske ska man gå och bli hemlös så har man inget som tjuvar kan stjäla, så himla skönt! HA för dem!
Tack för mig - och j-vla tjuven, han/hon ska få!
Befinner mig i rätta jag igen
Nej nej, har inte varit med om depression eller gått vilse i skogen eller liknande. Har bara gått 6 veckor fast i en halskrage och jag hade nästan glömt att jag hade en omgivning runt mig, koncentrerade mig mest på att bli frisk igen och nu kan jag äntligen skrika rakt ut att jag lever ett normalt liv igen!
För exakt en vecka sen så satt jag mittemot min ortopedläkare med den eviga halskragen på. Han sa att röntgenbilderna såg fina ut och kotorna rör sig som de skall och då försökte han vifta glatt med händerna genom att försöka visa att jag fick ta bort halskragen, jag förstod det först när teckensspråktolken tolkade det han sa. Herregud, va jag log och tog bort sjalen först och sen den eviga halskragen. Jag fick vrida på huvudet åt sidorna, men kunde inte mera än... öh, typ 10 % åt både hållen, i vanliga fall skulle man kunna vrida på 100 % om man får säga så. Men det spelade ingen roll för mig när mina halskotor kämpade. Jag var jag igen!
Lämnade kvar kragen på läkarens bord, ville inte ha med mig hem den. Ett oväntat besök igen, nej tack.
Jag är inte helt frisk än egentligen men har fått tillåtelse att få jobba igen men inte på samma sätt som jag alltid gjort, nu blir det däremot helt andra uppgifter på jobbet - ska bli kul även om jag hellre allra mest vill återvända till det gamla på jobbet men jag SKA återvända en dag. Kanske om tre månader, om halskotan återfått rörelsefriheten igen så får jag återkomma till mitt arbetslag igen. Så det där är det enda jag koncentrerar på just nu men glömmer inte omgivningen iallafall. Det tar ca 3 månader tills jag är helt återställd igen, enligt läkaren. Så det ser jag fram emot nu.
Halskotorna är fortfarande lite stela men jag kan iallafall vrida huvudet 80% nu men det gör ont om jag försöker mer än så. Det innebär lite träning fortfarande men det spelar fortfarande ingen roll, nu orkar jag så mycket mer och är glad för det jag har kvar. En fungerande nacksystem, som jag säkert sagt flera gånger nu.
Mamma berättade, för ca två veckor sen, i skräck att det var en ishockeyspelare som blivit förlamad från bröstet och nedåt pga en olycka mitt i en match. Det var samma halskota, den sjätte, som jag... Det blir ju bara mer och mer som man förstår att man hade en väldig stor tur i oturen. Jag kan åtminstone gå och slipper rullstol och det slipper han inte - det är liksom två exakta samma öde men med olika tur.
Och jag kör bil igen, finns inget bättre! Men hjärtat krymper upp i halsgropen när jag närmar mig lastbilar. Det ska jag övervinna, men just nu hinner jag inte. Har en massa annat som har väntat i 6 hela veckor. Hoho.
Nu bifogar jag (äntligen, gott folks?) med en bild på den eviga halskragen som jag inte behöver längre idag.
Och huset, som flera har velat se... EN bild börjar jag med idag, övriga kommer sen. Det kommer bli före och efterbilder så småningom när vi genomför renoveringar men trots vissa öh-tapeter så trivs jag och Daypon jättebra och... jag tror faktiskt att det kan bli något otroligt mysigt hus (om det ens kan bli mysigare?!) som man kan leva resten av livet i - möjligen, men vi får se. Man skall inte ta saker för givna. Men mitt växthus tar jag med mig OM jag inte bor kvar här resten av livet. Bestämt.
Tack för mig - och för den eviga halskragen.
För exakt en vecka sen så satt jag mittemot min ortopedläkare med den eviga halskragen på. Han sa att röntgenbilderna såg fina ut och kotorna rör sig som de skall och då försökte han vifta glatt med händerna genom att försöka visa att jag fick ta bort halskragen, jag förstod det först när teckensspråktolken tolkade det han sa. Herregud, va jag log och tog bort sjalen först och sen den eviga halskragen. Jag fick vrida på huvudet åt sidorna, men kunde inte mera än... öh, typ 10 % åt både hållen, i vanliga fall skulle man kunna vrida på 100 % om man får säga så. Men det spelade ingen roll för mig när mina halskotor kämpade. Jag var jag igen!
Lämnade kvar kragen på läkarens bord, ville inte ha med mig hem den. Ett oväntat besök igen, nej tack.
Jag är inte helt frisk än egentligen men har fått tillåtelse att få jobba igen men inte på samma sätt som jag alltid gjort, nu blir det däremot helt andra uppgifter på jobbet - ska bli kul även om jag hellre allra mest vill återvända till det gamla på jobbet men jag SKA återvända en dag. Kanske om tre månader, om halskotan återfått rörelsefriheten igen så får jag återkomma till mitt arbetslag igen. Så det där är det enda jag koncentrerar på just nu men glömmer inte omgivningen iallafall. Det tar ca 3 månader tills jag är helt återställd igen, enligt läkaren. Så det ser jag fram emot nu.
Halskotorna är fortfarande lite stela men jag kan iallafall vrida huvudet 80% nu men det gör ont om jag försöker mer än så. Det innebär lite träning fortfarande men det spelar fortfarande ingen roll, nu orkar jag så mycket mer och är glad för det jag har kvar. En fungerande nacksystem, som jag säkert sagt flera gånger nu.
Mamma berättade, för ca två veckor sen, i skräck att det var en ishockeyspelare som blivit förlamad från bröstet och nedåt pga en olycka mitt i en match. Det var samma halskota, den sjätte, som jag... Det blir ju bara mer och mer som man förstår att man hade en väldig stor tur i oturen. Jag kan åtminstone gå och slipper rullstol och det slipper han inte - det är liksom två exakta samma öde men med olika tur.
Och jag kör bil igen, finns inget bättre! Men hjärtat krymper upp i halsgropen när jag närmar mig lastbilar. Det ska jag övervinna, men just nu hinner jag inte. Har en massa annat som har väntat i 6 hela veckor. Hoho.
Nu bifogar jag (äntligen, gott folks?) med en bild på den eviga halskragen som jag inte behöver längre idag.
Och huset, som flera har velat se... EN bild börjar jag med idag, övriga kommer sen. Det kommer bli före och efterbilder så småningom när vi genomför renoveringar men trots vissa öh-tapeter så trivs jag och Daypon jättebra och... jag tror faktiskt att det kan bli något otroligt mysigt hus (om det ens kan bli mysigare?!) som man kan leva resten av livet i - möjligen, men vi får se. Man skall inte ta saker för givna. Men mitt växthus tar jag med mig OM jag inte bor kvar här resten av livet. Bestämt.
Tack för mig - och för den eviga halskragen.
Vant mig vid livet med halskragen
Nu blev det ytterligare 4 veckor med halskragen iallafall. Jag hoppas att skadan läkt helt senast den 5 april och att jag inte får några bestående men i livet. Det återstår att se.
Trodde nästan inte det men längtar efter att få jobba igen! Väntar spänt på nästa brev på datumet då nacken skall röntgas igen.
Jag tror att det här var ödet på något sätt. Jag är mycket mera tacksam för livet idag och för allting som jag har; familj, vänner, underbar pojkvän, fungerande nacksystem, kroppens viktigaste sinnen, värktabletter och ett drömhus. Nu känns det som att jag varit bortskämd ett tag och nu ska jag istället glädja mig åt det jag har, utom min lilla bil. Den är borta för alltid men i efterhand har jag förstått, på riktigt, att en bil är material medan ett liv är en känsla.
I början tänkte jag att jag aldrig skulle klara 6 veckor med en halskrage men nu vet jag att jag aldrig skulle klara att ligga utan rörlighet i en sjukhussäng.
Tack folks för alla sms, blombuketter, biobiljett och en tempur-kudde! Alltid uppskattat vissa dagar när man tycker synd om sig själv.
Någon dag ska jag ta tag i biobiljetten, gå till närmaste biograf med en kudde och se till att få sitta längst bak med en vägg bakom mig. Sådana tankar har jag aldrig haft förut, och idag har jag helt andra tankar/idéer om hur jag ska anpassa mig och få det mest möjliga sättet att ha det bekvämt runt omkring mig.
En fungerande nacksystem är mycket värd och det förstår man när man klär på sig/klär av sig, shampooerar håret, åker förbi något intressant, ligger bekvämt i soffan, hänger med i stora grupper med folk som tecknar, kör bil, går över gatan och får pussar på halsen. Allt detta kan jag inte göra på mitt vanliga sätt som jag brukar, fastän det brukar gå bra när jag väl hittat tekniken även om man skrattar åt det ibland, inte för att det är kul utan för att det ser kul ut.
Numera har jag alltid en sjal runtom halskragen, även hemma, för att det blir en å av svett i halskragen så att man nästan kan fiska upp fiskar här. Och att bära en halskrage är inte riktigt jag.
Det blir naturligtvis tusentals veckor hos en sjukgymnast sen när jag är mer eller mindre frisk igen, det ser jag faktiskt fram emot och att något har förändrats under tiden jag varit och fortfarande är sjuk. Värmen har kommit till Sverige!
Ta vara på er och livet!
hos Tomey för en vecka och 3 dagar sen.
Tack för mig - och för mitt andra fungerande sätt att skriva.
Trodde nästan inte det men längtar efter att få jobba igen! Väntar spänt på nästa brev på datumet då nacken skall röntgas igen.
Jag tror att det här var ödet på något sätt. Jag är mycket mera tacksam för livet idag och för allting som jag har; familj, vänner, underbar pojkvän, fungerande nacksystem, kroppens viktigaste sinnen, värktabletter och ett drömhus. Nu känns det som att jag varit bortskämd ett tag och nu ska jag istället glädja mig åt det jag har, utom min lilla bil. Den är borta för alltid men i efterhand har jag förstått, på riktigt, att en bil är material medan ett liv är en känsla.
I början tänkte jag att jag aldrig skulle klara 6 veckor med en halskrage men nu vet jag att jag aldrig skulle klara att ligga utan rörlighet i en sjukhussäng.
Tack folks för alla sms, blombuketter, biobiljett och en tempur-kudde! Alltid uppskattat vissa dagar när man tycker synd om sig själv.
Någon dag ska jag ta tag i biobiljetten, gå till närmaste biograf med en kudde och se till att få sitta längst bak med en vägg bakom mig. Sådana tankar har jag aldrig haft förut, och idag har jag helt andra tankar/idéer om hur jag ska anpassa mig och få det mest möjliga sättet att ha det bekvämt runt omkring mig.
En fungerande nacksystem är mycket värd och det förstår man när man klär på sig/klär av sig, shampooerar håret, åker förbi något intressant, ligger bekvämt i soffan, hänger med i stora grupper med folk som tecknar, kör bil, går över gatan och får pussar på halsen. Allt detta kan jag inte göra på mitt vanliga sätt som jag brukar, fastän det brukar gå bra när jag väl hittat tekniken även om man skrattar åt det ibland, inte för att det är kul utan för att det ser kul ut.
Numera har jag alltid en sjal runtom halskragen, även hemma, för att det blir en å av svett i halskragen så att man nästan kan fiska upp fiskar här. Och att bära en halskrage är inte riktigt jag.
Det blir naturligtvis tusentals veckor hos en sjukgymnast sen när jag är mer eller mindre frisk igen, det ser jag faktiskt fram emot och att något har förändrats under tiden jag varit och fortfarande är sjuk. Värmen har kommit till Sverige!
Ta vara på er och livet!
hos Tomey för en vecka och 3 dagar sen.Tack för mig - och för mitt andra fungerande sätt att skriva.
En andra chans finns
Här sitter man hemma igen efter alla sjukhusbesök under de senaste dagarna. Man trodde att man skulle bara bli undersökt för magont men nej, kom hem med en halskrage. Så typiskt.
Jag lämnade över Daypon till hans jobb och var på väg hem i hastigheten 70 km/h...
Vill helst inte återminnas det här men någon gång måste man och jag väljer att göra det nu, lika exakt som jag beskrev det för polisen.
Jag och min lilla bil, eller alltså vår bil men känns som att den bara var min egen för jag använde den mest. Det svider när jag tänker på hur den såg ut när jag steg ur bilen efter att 70 km/h blev 0 km/h. Det jag ångrar mest är att jag inte bytte körfil men är tacksam för att jag lever.
Jag körde i 3:e filen av 4. Det var en liten, liten rund-sväng på vägen, precis innan 4 körfilarna skulle bli 3. Jag minns endast att jag körde där jag skulle med en lastbil bredvid till vänster om mig och sen efter några svarta sekunder upptäckte jag att jag åkte baklängdes med bilen, något var fruktansvärt fel. Bilen gled över 2 andra körfilerna, inklusive förbi lastbilens körfil. Då såg jag att en annan personbil kom i rusande fart mot mig från höger sida, den körde i den 1:a körfilen och körde in i min bils högra sida. Min lilla bil missade precis staketet som skilde åt möttande trafiken och gled då framåt på sidan åt vänster framåt på den 1:a körfilen. Stötte mot staketet.
Sen stannade jag. Jag förstod att det hade blivit en total kaos, det blev flera stoppljus på bilarna och det blev fler och fler. Jag steg ur och det första jag såg var mannen som steg ur lastbilen, som stod på 4:e körfilen med starka röda stoppljus och så blinkande varningsblinkers... Han sa något och jag upprepade att jag inte hörde. Han gjorde två tummen upp med en frågevis min, nästan sorglig min. Jag visade två tummen upp, jag kände mig okej trots allt. Jag kunde åtminstone gå och tänka. En annan man gick fram, jag såg att hans bils kofångare (stödet längst ner framme på bilen) hade gått av. Jag vågade nästan inte titta på min lilla bil, jag såg reporna vid förarsätet, där jag satt. Där lastbilen måste ha stött till...
Tummen upp från oss alla tre, vi mådde bra och inga skador hade uppstått. Lastbilen-mannen ringde dessa tre siffrorna 112 - jag var tvungen och fråga "vad hände" och jag läste då på läpparna och dessa uttryckte "jag såg dig inte".
Då förstod jag att min lilla bil hade varit så liten att han inte såg den, sen kom jag på att min bil bara stod utan blinkers så jag gick in och satte på dem. Mobilen låg under förarsätet, men plånboken var spårlöst borta... Bara en massa glassplitter. Då såg jag att högra fönsterrutan i baksätet var totalförstörd. Jag gick runt, jag måste bara se...
Det var en jättebuckla som gick inåt bilen och hade totalförstört dörren och trykt in plåten helt vid sidan om baksäten - det var rena röran därbak. Bägge dörrarna vid högra sidan gick inte att öppna, däremot var det inga problem att öppna dörrarna på vänstra sidan om bilen.
"Jag har krockat men jag mår bra. Nu väntar vi på polisen osv, jag hör av mig. Puss puss" smsade jag till Daypon då. Sen tänkte jag på jobbet men jag började först 8.30 så jag skulle ha tid att fixa till röran först.
Lastbilschaförren visade mig en halv regeringsskylt med bokstäverna "ANR" och frågade "din?" och jag nickade. Den hade flugit i luften och snart såg jag att det var framskylten. Bakskylten hade klarat sig.
Så småningom fick hjärnan ihop allt om vad som hände, även om jag inte pratade med männen om vad de såg och gjorde under dessa svarta sekunderna.
Jag befann mig i en snurrande bil och fördes baklängdes men det är jag djupt tacksam för nu idag, för om bilen skulle ha åkt fram så skulle denne som körde personbilen köra rakt in i mitt dörr, där jag satt. Och flera bekymmer med nacken för då hade min kofångare stött vid staketet därfram.
Alltså, jag kom fram till att jag körde i 3:e filen, lastbilen i 2:e och personbilen i 1:e (4:e filen hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller). Jag och personbilen körde rakt fram som vi skulle, lastbilen däremot ville byta fil, från fil 2 till 3, och gjorde det utan att ha sett mig, på så sätt stötte lastbilens hårda plåt mot min lilla bil och min lilla bil klarade inte trycket och därför lutade åt vänster framför lastbilen och snurrade (vet inte hur många varv men tror mest på endast en halv varv) tills jag åkte baklängdes förbi 2:e filen och lastbilen och fram till den 1:e filen där personbilen hann köra rakt in i min högra bakdörr och därefter gled min lilla bil rakt fram åt sidan på 1:e filen tills bakre kofångaren stötte på staketet några gånger, sen stannade vi. Så var det även om jag inte minns dessa svarta sekunderna och detaljerna.
Två ambulanser, en trafikskadestödsperson och tre polisbilar kom. Minns inte vem som pratade med mig först men iallafall i oordning så frågade en av ambulansmännen om jag ville följa med till sjukhus men jag sa nej, jag mådde bra och kunde gå. Det var inget fel med mig. Trafikskadestödpersonen frågade hur jag mådde och om det var nåt jag ville säga eller berätta, jag sa att jag mådde bra men var lite skakad men att det var ingen fara med mig. Denne sa då att denne skulle smsa mig några timmar senare och se hur jag mådde, mitt mobilnummer gavs bort. Denne erbjöd sig att leta efter min plånbok. Polisen frågade vad som hände, jag berättade precis vad jag mindes och min teori av vad som hände. Han frågade då om jag såg att lastbilen blinkade när denne skulle byta fil men det visste jag inget om, körde ju rakt fram och sen kom ju dessa svarta sekunderna så.
Först pladdrade jag en massa, vilken körfil det var och vem som körde men polismannen var lugn och frågade om igen och igen. Jag var rejält chockad insåg jag då men blev snabbt lugn igen när jag fick samla mig. Tittade då och då på min lilla bil medan jag pratade med polisen. Den såg fin ut och strålade på vänstra sidan utom reporna som blinkade blank-orange utifrån alla blinkers från bilarna runt om.
Trafikstödspersonen gav mig min plånbok, den satt på golvet i baksätet och hade då flugit ut från myntfickan i framsätet.
Sen när jag väl märkte att bägringsmännen kommit så rullade bilarna iväg utom min, andra personbilen och polisbilarna. Lastbilen flyttades från 4:e filen till 1:e för att minska köerna. Vi allihopa stod på 1:e filen.
Sen sa en av bägringsmännen att min bil skulle till verkstaden och jag hade frågat polisen flera gånger om hur det skulle gå med min lilla bil - vet inte var allas svar.
Jag skulle vilja så gärna behålla kvar den, den var en jättebra bil och startade i alla väder. Den skyddade jättebra också, tyckte en av bägringsmännen. Men det viktigaste var jag. Att jag ens fortfarande levde.
Polisen tog fram alkoholtesterna, jag såg inte vilka som fick det - om det bara var lastbilschaffören eller även den som körde personbilen. Jag fick inte det, och polisen frågade "ska jag ringa någon? Någon anhörig?" och jag svarade "mamma" och hade precis fått ett sms av henne med "Grattis på namnsdagen! Hoppas du får en glad dag. Vi ses på fredag klockan åtta som vanligt. Johan ev med. Kram". Jag och polismannen steg in i polisbilen och polisen ringde henne.
Sen därefter hade jag ingen aning om min omgivning, jag bara slutade bry mig om dessa och fokuserade mig på att jag skulle ha med mig alla saker ut ur bilen.
Till slut var det bara jag, polisen, bägringsmannen och så min lilla bil kvar som jag märkte. Om jag nu minns rätt eller så var det att mina ögon bara ville se dem då.
Polisen gav mig en papperspåse, det första jag tänkte var att den var enorm stor som dessa stora svarta plastsäckar... Sakerna (som bl.a. GPS, brev, mynt, bilvätskor och tom tankdunk) tömde säcken mer än vad jag trodde. De som satt i bakluckan hade krupit ihop till en vänster hög.
Jag glömde däremot kvar bägge parkeringstillståndet för jobbet och därhemma (ska hämta på verkstaden när jag har tid och ork).
Jag började förstå att jag ens levde var därefter när jag fick ett sms av trafikskadestödspersonen om hur jag mådde.
Sen såg jag nyhetsrapporterna av tidningarna på internet om de som hade dödats i trafikolyckor, vissa från samma dag. Sen hittade jag min egen... På GöteborgPosten. "Inga personskador" stod det.
Dessutom var det en "hur säker är din bil" på Folksam-sidan som visade att min lilla bil av märket Hyundai och årsmodell 95 var "bra och säker bil" med en grön prick. Däremot var det kanske inte så att min lilla bil var så liten att lastbilen inte såg mig, det kan ha berott på färgen, silvermetallic, det är de som mest råkar ut för olyckor - gäller även för gråa och svarta bilar.
Säkrast var de gula bilarna, även vita men inte på vintrarna.
Nu orkar jag inte tänka på den dan mera.
Tisdag: jag mår utmärkt. Körde volvon och hämtade Daypon, körde inte om andra lastbilar.
Onsdag: jag får värk i nacken, rygg och axlarna. Åkte in på akuten Mölndal, såg dubbelt och röntgades men inga skador sa de. På natten får jag otroliga värkar i högra buken (nedre delen av magen) och åker in med ambulans till akuten Östra sjukhuset, en massa blodprover och urinprov, får dropp och en massa smärtstillande. Sover över där ensam utan Daypon som fick gå hemåt.
Torsdag: Akuten Mölndal hade märkt nåt med mina röntgenbilder och ville återkalla mig, Östra sjukhuset struntade i min buk och röntgade min nacke och det var troligen en spricka i 6:e nackkotan. Fick åka med sjuktransport tillbaka till akuten Mölndal, där en ortoped-läkare kollade alla reflexer och känsel. Min nerver och leder fungerade som den skulle. Hemma igen på kvällen med en krage och väntade på provsvar tills nästa morgon om det säkert var en spricka eller inte.
Fredag: Akuten Mölndal ville återkalla mig för nya röntgen bilder. Det var en liten, liten spricka i 6:e halskotan. En annan ortoped-läkare kollade alla mina reflexer och känsel. Min kropp fungerade som den skulle. En otrolig tur. "Du får ha kvar halskragen i två veckor. Kan kanske bli 6 veckor".
De sa att smärtan i buken kunde ha varit ett tryck från bilbältet.
Så till slut sitter jag hemma med en halskrage. Ska ha kvar den i två veckor, kan bli ytterligare 4 veckor om sprickan inte läkts riktigt efter dessa två veckor. Nästa röntgen-bilder blir på Sahlgrenska sjukhuset - snart vet alla sjukhusen i Göteborg vem jag är. Tjejen från olyckan med den lilla bilen inklusive den dära lilla sprickan.
Jag kommer att bli tokig, ska svika mig själv och börja äta godis igen - måste ju unna mig något som Johojoxos sa. Får avsluta godisätandet igen när allt det här är över.
Och nu är mamma här idag också, skönt att ha någon nära som känner en så väl och älskar dig, David, du som har varit vid min sida hela tiden. Tack alla andra för ert sms och stöd, det betyder mycket!
Herregud. Ska passa på och packa lite under veckorna... Passa på när nerverna och lederna väl funkar.
Är nog mera tacksam nu idag för andra chansen som jag fick till att leva. Mitt gamla motto "Lev livet innan det lever utan dig".
julafton 2009
Tack för mig - en erfarenhet rikare men dock en annan rädsla för lastbilar.
Jag lämnade över Daypon till hans jobb och var på väg hem i hastigheten 70 km/h...
Vill helst inte återminnas det här men någon gång måste man och jag väljer att göra det nu, lika exakt som jag beskrev det för polisen.
Jag och min lilla bil, eller alltså vår bil men känns som att den bara var min egen för jag använde den mest. Det svider när jag tänker på hur den såg ut när jag steg ur bilen efter att 70 km/h blev 0 km/h. Det jag ångrar mest är att jag inte bytte körfil men är tacksam för att jag lever.
Jag körde i 3:e filen av 4. Det var en liten, liten rund-sväng på vägen, precis innan 4 körfilarna skulle bli 3. Jag minns endast att jag körde där jag skulle med en lastbil bredvid till vänster om mig och sen efter några svarta sekunder upptäckte jag att jag åkte baklängdes med bilen, något var fruktansvärt fel. Bilen gled över 2 andra körfilerna, inklusive förbi lastbilens körfil. Då såg jag att en annan personbil kom i rusande fart mot mig från höger sida, den körde i den 1:a körfilen och körde in i min bils högra sida. Min lilla bil missade precis staketet som skilde åt möttande trafiken och gled då framåt på sidan åt vänster framåt på den 1:a körfilen. Stötte mot staketet.
Sen stannade jag. Jag förstod att det hade blivit en total kaos, det blev flera stoppljus på bilarna och det blev fler och fler. Jag steg ur och det första jag såg var mannen som steg ur lastbilen, som stod på 4:e körfilen med starka röda stoppljus och så blinkande varningsblinkers... Han sa något och jag upprepade att jag inte hörde. Han gjorde två tummen upp med en frågevis min, nästan sorglig min. Jag visade två tummen upp, jag kände mig okej trots allt. Jag kunde åtminstone gå och tänka. En annan man gick fram, jag såg att hans bils kofångare (stödet längst ner framme på bilen) hade gått av. Jag vågade nästan inte titta på min lilla bil, jag såg reporna vid förarsätet, där jag satt. Där lastbilen måste ha stött till...
Tummen upp från oss alla tre, vi mådde bra och inga skador hade uppstått. Lastbilen-mannen ringde dessa tre siffrorna 112 - jag var tvungen och fråga "vad hände" och jag läste då på läpparna och dessa uttryckte "jag såg dig inte".
Då förstod jag att min lilla bil hade varit så liten att han inte såg den, sen kom jag på att min bil bara stod utan blinkers så jag gick in och satte på dem. Mobilen låg under förarsätet, men plånboken var spårlöst borta... Bara en massa glassplitter. Då såg jag att högra fönsterrutan i baksätet var totalförstörd. Jag gick runt, jag måste bara se...
Det var en jättebuckla som gick inåt bilen och hade totalförstört dörren och trykt in plåten helt vid sidan om baksäten - det var rena röran därbak. Bägge dörrarna vid högra sidan gick inte att öppna, däremot var det inga problem att öppna dörrarna på vänstra sidan om bilen.
"Jag har krockat men jag mår bra. Nu väntar vi på polisen osv, jag hör av mig. Puss puss" smsade jag till Daypon då. Sen tänkte jag på jobbet men jag började först 8.30 så jag skulle ha tid att fixa till röran först.
Lastbilschaförren visade mig en halv regeringsskylt med bokstäverna "ANR" och frågade "din?" och jag nickade. Den hade flugit i luften och snart såg jag att det var framskylten. Bakskylten hade klarat sig.
Så småningom fick hjärnan ihop allt om vad som hände, även om jag inte pratade med männen om vad de såg och gjorde under dessa svarta sekunderna.
Jag befann mig i en snurrande bil och fördes baklängdes men det är jag djupt tacksam för nu idag, för om bilen skulle ha åkt fram så skulle denne som körde personbilen köra rakt in i mitt dörr, där jag satt. Och flera bekymmer med nacken för då hade min kofångare stött vid staketet därfram.
Alltså, jag kom fram till att jag körde i 3:e filen, lastbilen i 2:e och personbilen i 1:e (4:e filen hade jag ingen aning om, brydde mig inte heller). Jag och personbilen körde rakt fram som vi skulle, lastbilen däremot ville byta fil, från fil 2 till 3, och gjorde det utan att ha sett mig, på så sätt stötte lastbilens hårda plåt mot min lilla bil och min lilla bil klarade inte trycket och därför lutade åt vänster framför lastbilen och snurrade (vet inte hur många varv men tror mest på endast en halv varv) tills jag åkte baklängdes förbi 2:e filen och lastbilen och fram till den 1:e filen där personbilen hann köra rakt in i min högra bakdörr och därefter gled min lilla bil rakt fram åt sidan på 1:e filen tills bakre kofångaren stötte på staketet några gånger, sen stannade vi. Så var det även om jag inte minns dessa svarta sekunderna och detaljerna.
Två ambulanser, en trafikskadestödsperson och tre polisbilar kom. Minns inte vem som pratade med mig först men iallafall i oordning så frågade en av ambulansmännen om jag ville följa med till sjukhus men jag sa nej, jag mådde bra och kunde gå. Det var inget fel med mig. Trafikskadestödpersonen frågade hur jag mådde och om det var nåt jag ville säga eller berätta, jag sa att jag mådde bra men var lite skakad men att det var ingen fara med mig. Denne sa då att denne skulle smsa mig några timmar senare och se hur jag mådde, mitt mobilnummer gavs bort. Denne erbjöd sig att leta efter min plånbok. Polisen frågade vad som hände, jag berättade precis vad jag mindes och min teori av vad som hände. Han frågade då om jag såg att lastbilen blinkade när denne skulle byta fil men det visste jag inget om, körde ju rakt fram och sen kom ju dessa svarta sekunderna så.
Först pladdrade jag en massa, vilken körfil det var och vem som körde men polismannen var lugn och frågade om igen och igen. Jag var rejält chockad insåg jag då men blev snabbt lugn igen när jag fick samla mig. Tittade då och då på min lilla bil medan jag pratade med polisen. Den såg fin ut och strålade på vänstra sidan utom reporna som blinkade blank-orange utifrån alla blinkers från bilarna runt om.
Trafikstödspersonen gav mig min plånbok, den satt på golvet i baksätet och hade då flugit ut från myntfickan i framsätet.
Sen när jag väl märkte att bägringsmännen kommit så rullade bilarna iväg utom min, andra personbilen och polisbilarna. Lastbilen flyttades från 4:e filen till 1:e för att minska köerna. Vi allihopa stod på 1:e filen.
Sen sa en av bägringsmännen att min bil skulle till verkstaden och jag hade frågat polisen flera gånger om hur det skulle gå med min lilla bil - vet inte var allas svar.
Jag skulle vilja så gärna behålla kvar den, den var en jättebra bil och startade i alla väder. Den skyddade jättebra också, tyckte en av bägringsmännen. Men det viktigaste var jag. Att jag ens fortfarande levde.
Polisen tog fram alkoholtesterna, jag såg inte vilka som fick det - om det bara var lastbilschaffören eller även den som körde personbilen. Jag fick inte det, och polisen frågade "ska jag ringa någon? Någon anhörig?" och jag svarade "mamma" och hade precis fått ett sms av henne med "Grattis på namnsdagen! Hoppas du får en glad dag. Vi ses på fredag klockan åtta som vanligt. Johan ev med. Kram". Jag och polismannen steg in i polisbilen och polisen ringde henne.
Sen därefter hade jag ingen aning om min omgivning, jag bara slutade bry mig om dessa och fokuserade mig på att jag skulle ha med mig alla saker ut ur bilen.
Till slut var det bara jag, polisen, bägringsmannen och så min lilla bil kvar som jag märkte. Om jag nu minns rätt eller så var det att mina ögon bara ville se dem då.
Polisen gav mig en papperspåse, det första jag tänkte var att den var enorm stor som dessa stora svarta plastsäckar... Sakerna (som bl.a. GPS, brev, mynt, bilvätskor och tom tankdunk) tömde säcken mer än vad jag trodde. De som satt i bakluckan hade krupit ihop till en vänster hög.
Jag glömde däremot kvar bägge parkeringstillståndet för jobbet och därhemma (ska hämta på verkstaden när jag har tid och ork).
Jag började förstå att jag ens levde var därefter när jag fick ett sms av trafikskadestödspersonen om hur jag mådde.
Sen såg jag nyhetsrapporterna av tidningarna på internet om de som hade dödats i trafikolyckor, vissa från samma dag. Sen hittade jag min egen... På GöteborgPosten. "Inga personskador" stod det.
Dessutom var det en "hur säker är din bil" på Folksam-sidan som visade att min lilla bil av märket Hyundai och årsmodell 95 var "bra och säker bil" med en grön prick. Däremot var det kanske inte så att min lilla bil var så liten att lastbilen inte såg mig, det kan ha berott på färgen, silvermetallic, det är de som mest råkar ut för olyckor - gäller även för gråa och svarta bilar.
Säkrast var de gula bilarna, även vita men inte på vintrarna.
Nu orkar jag inte tänka på den dan mera.
Tisdag: jag mår utmärkt. Körde volvon och hämtade Daypon, körde inte om andra lastbilar.
Onsdag: jag får värk i nacken, rygg och axlarna. Åkte in på akuten Mölndal, såg dubbelt och röntgades men inga skador sa de. På natten får jag otroliga värkar i högra buken (nedre delen av magen) och åker in med ambulans till akuten Östra sjukhuset, en massa blodprover och urinprov, får dropp och en massa smärtstillande. Sover över där ensam utan Daypon som fick gå hemåt.
Torsdag: Akuten Mölndal hade märkt nåt med mina röntgenbilder och ville återkalla mig, Östra sjukhuset struntade i min buk och röntgade min nacke och det var troligen en spricka i 6:e nackkotan. Fick åka med sjuktransport tillbaka till akuten Mölndal, där en ortoped-läkare kollade alla reflexer och känsel. Min nerver och leder fungerade som den skulle. Hemma igen på kvällen med en krage och väntade på provsvar tills nästa morgon om det säkert var en spricka eller inte.
Fredag: Akuten Mölndal ville återkalla mig för nya röntgen bilder. Det var en liten, liten spricka i 6:e halskotan. En annan ortoped-läkare kollade alla mina reflexer och känsel. Min kropp fungerade som den skulle. En otrolig tur. "Du får ha kvar halskragen i två veckor. Kan kanske bli 6 veckor".
De sa att smärtan i buken kunde ha varit ett tryck från bilbältet.
Så till slut sitter jag hemma med en halskrage. Ska ha kvar den i två veckor, kan bli ytterligare 4 veckor om sprickan inte läkts riktigt efter dessa två veckor. Nästa röntgen-bilder blir på Sahlgrenska sjukhuset - snart vet alla sjukhusen i Göteborg vem jag är. Tjejen från olyckan med den lilla bilen inklusive den dära lilla sprickan.
Jag kommer att bli tokig, ska svika mig själv och börja äta godis igen - måste ju unna mig något som Johojoxos sa. Får avsluta godisätandet igen när allt det här är över.
Och nu är mamma här idag också, skönt att ha någon nära som känner en så väl och älskar dig, David, du som har varit vid min sida hela tiden. Tack alla andra för ert sms och stöd, det betyder mycket!
Herregud. Ska passa på och packa lite under veckorna... Passa på när nerverna och lederna väl funkar.
Är nog mera tacksam nu idag för andra chansen som jag fick till att leva. Mitt gamla motto "Lev livet innan det lever utan dig".
julafton 2009Tack för mig - en erfarenhet rikare men dock en annan rädsla för lastbilar.
Fick bara lust och sätta in det här ikväll
P.S. Om du inte nu förstod det här så är det såhär...
"Mer än 1,5 miljoner minkar står i kö för ny bostad. Djurens Rätt, EU:s experter, Jordbruksverket och Sveriges veterinärer är alla eniga om att den bostad minken har idag inte ens uppfyller miniminivån för hur en dräglig mink-bostad ska se ut. Hyresvärdarna (pälsfarmarna) visar tyvärr inga tecken på att vilja hjälpa minkarna. Så nu är det upp till oss. Skriv ut våra nya bostadsbytes-lappar. Sätt upp dem i trappuppgångar, anslagstavlor och på alla andra ställen där du tycker att de passar!" D.S.
Jag och Daypon (även Leon, Luke och Lucy) som ska bosatta oss i en (dröm)villa i mars kan lika gärna bjuda hem minkarna på en fika och eventuellt hyra ut bostad med hjälp av vår lilla gäststuga - så fan heller för den här världen.
Såg på programmet Djurräddarna på Nya Zeeland nu för 23 min sen, men vafan.... Har bara lust att ta tag i och strypa jättehårt om halsen på vissa människor i den här världen *stryphänder*
Tack för mig - med strypfärdiga mördarhänder.
Våran Egypten-vecka
Här kommer det bilder från veckan då vi var i Egypten - en härlig semester med osägbara ord!
29 december-5 januari.
150 m från hotellet - blått och hav
Egypten är ett smutsigt land, det låg skräp överallt - på gator, på hustak, bredvid vägarna, i luften och till och med i öknen där människorna var. Renaste platsen var vid stranden, på hotellet och vid restauranger.
Vi köpte bl.a. scarfer samt solglasögon till ökencross-utflykten, här testar Daypon sin scarf kvällen innan efter instruktioner av försäljaren...
Daypon före och efter
Jag
Minuter före olyckan
Vi åkte tillsammans på en sådan cross, rakt ut i öknen bland bergen, det sista jag mindes var att jag tittade rakt fram på ett berg medan Daypon körde - nästa sekunden var vi på marken med crossen över oss. Crossen låg ovanpå Daypon medan däcken rusade i full fart vid sidan om min systemkameraväska så att det blev svarta streck-märken. Systemkameran klarade sig utmärkt och utan blåmärken.
Jag kom undan med ett blåmärke på vänstra knät och små blåmärken på armen. Daypon fick däremot stora djupa skärsår på både knän och armbågen så att det blödde ändå ner till skon, rivsår på ena armen och stoooort blåmärke på sidan av låret samt yrsel efteråt.
När man väl såg efter vart vi körde så tittade en stor spetsig sten ut ur sanden... Turen i oturen var att vi hade hjälmar. Men nu mår vi bra båda två.
En härlig upplevelse!
Kvällarna bestod av en extra tröja, goda drinkar och mysiga ställen inne på hotellet samt till sist men inte minst god mat - även om vi bara åt pizzor och pasta med tomatsås!
Utflykten med båt, snorkling, vackra fiskar, bad och sol!
Vi råkade på ett finskt par vid middagen som hotellet ordnade, ett stort bord med nummer 333 bland flera hundratals bord - vi satte ner oss mittemot dem och det visade sig att tjejen var teckensspråkstolk! Därefter blev det en del snack osv, och så hamnade vi på samma utflykt den dan av en slump - en tolk anländer obeställd, vilken service! Det ni, Fritidsresor. Hoho.
Vi åt middag tillsammans alla fyra innan jag och Daypon drog hemåt till Sverige och bestämde dessutom att de kommer hit till Sverige någon gång i vår och sen drar vi upp till Finland i slutet av sommar.
På väg hem, eller alltså tillbaka till hotellet. En otrolig upplevelse att simma bland levande vilda fiskar och koreller... Vill göra om det igen! Synd däremot att Daypon inte klarade mer än femton minuter pga skärsåren inte tålde saltvattnet. Hm.
Nyårsbilderna finns i Daypons mobil så det tar vi nästa gång, när vet jag inte. Innan nästa år hoppas jag, hoho.
Snorklingsbilderna som togs med vattenkameran behåller vi oss för oss själva, det sägs att man inte ska publicera precis allt - speciellt de vackraste bilderna.
Ett tillfälle då Daypon krånglade med systemkameran och det retade upp till skratt...
Hoppas ni också har haft en härlig semester!
Imorgon jobbar man igen - ska bli roligt att komma tillbaka tillsammans med vinterjackan.
Tack för mig - och för Daypon.
29 december-5 januari.
150 m från hotellet - blått och hav
Egypten är ett smutsigt land, det låg skräp överallt - på gator, på hustak, bredvid vägarna, i luften och till och med i öknen där människorna var. Renaste platsen var vid stranden, på hotellet och vid restauranger.
Vi köpte bl.a. scarfer samt solglasögon till ökencross-utflykten, här testar Daypon sin scarf kvällen innan efter instruktioner av försäljaren...
Daypon före och efter
Jag
Minuter före olyckan
Vi åkte tillsammans på en sådan cross, rakt ut i öknen bland bergen, det sista jag mindes var att jag tittade rakt fram på ett berg medan Daypon körde - nästa sekunden var vi på marken med crossen över oss. Crossen låg ovanpå Daypon medan däcken rusade i full fart vid sidan om min systemkameraväska så att det blev svarta streck-märken. Systemkameran klarade sig utmärkt och utan blåmärken.
Jag kom undan med ett blåmärke på vänstra knät och små blåmärken på armen. Daypon fick däremot stora djupa skärsår på både knän och armbågen så att det blödde ändå ner till skon, rivsår på ena armen och stoooort blåmärke på sidan av låret samt yrsel efteråt.
När man väl såg efter vart vi körde så tittade en stor spetsig sten ut ur sanden... Turen i oturen var att vi hade hjälmar. Men nu mår vi bra båda två.
En härlig upplevelse!
Kvällarna bestod av en extra tröja, goda drinkar och mysiga ställen inne på hotellet samt till sist men inte minst god mat - även om vi bara åt pizzor och pasta med tomatsås!
Utflykten med båt, snorkling, vackra fiskar, bad och sol!
Vi råkade på ett finskt par vid middagen som hotellet ordnade, ett stort bord med nummer 333 bland flera hundratals bord - vi satte ner oss mittemot dem och det visade sig att tjejen var teckensspråkstolk! Därefter blev det en del snack osv, och så hamnade vi på samma utflykt den dan av en slump - en tolk anländer obeställd, vilken service! Det ni, Fritidsresor. Hoho.
Vi åt middag tillsammans alla fyra innan jag och Daypon drog hemåt till Sverige och bestämde dessutom att de kommer hit till Sverige någon gång i vår och sen drar vi upp till Finland i slutet av sommar.
På väg hem, eller alltså tillbaka till hotellet. En otrolig upplevelse att simma bland levande vilda fiskar och koreller... Vill göra om det igen! Synd däremot att Daypon inte klarade mer än femton minuter pga skärsåren inte tålde saltvattnet. Hm.
Nyårsbilderna finns i Daypons mobil så det tar vi nästa gång, när vet jag inte. Innan nästa år hoppas jag, hoho.
Snorklingsbilderna som togs med vattenkameran behåller vi oss för oss själva, det sägs att man inte ska publicera precis allt - speciellt de vackraste bilderna.
Ett tillfälle då Daypon krånglade med systemkameran och det retade upp till skratt...
Hoppas ni också har haft en härlig semester!
Imorgon jobbar man igen - ska bli roligt att komma tillbaka tillsammans med vinterjackan.
Tack för mig - och för Daypon.
småle
Men fan... Nu skriver jag nåt. "Äntligen" tänker många men jag tänker bara "orka". Har tappat lusten att skriva, varför vet jag inte, det har bara blivit så. Lite bloggtorka här liksom, men skitsamma. Nu får jag tänka orka och bara sätta igång!
Hm, vad har hänt senast... min semester då jag skrev här sist. Känns som att semestern var för några veckor sen, och det har faktiskt gått 3 månader sen dess. Har varit både tråkiga och roliga saker som dykt upp runt omkring mig - det blev ingen resa från j-vla Arlanda! Ibland kommer verkligheten ikapp en, jag och Johojoxos fick åka hem. Därefter sa vi "aldrig mera sista minuten-resa, vi bokar INNAN nästa gång". Nu kan man småle (små-le) åt det, man har iallafall en resa bokat till den 29:e december men inte med J utan med Daypon den här gången - det blir mera pussar då. Det fick bli till Egypten, har ni varit där så hotja gärna till om tips och alllllllt annat! Öppen för förslag. Pyramiderna ska vi åka till iallafall.
Det rullar på med bilen som vanligt, nu måste vi dessutom börja söka efter en kombi för det har blivit så att en viss Romeo kommer hit hem till oss i sommar om flera månader. Då behövs en större bil. En Romeo är en hund. Brun som choklad. Fråga inte hur jag vet färgen när den inte ens har fötts ännu. Hoho. Jag vet iallafall inte vilken färg det kommer att vara på bilen, alltid något det.
Ja... Var det något mer... orka.
Bilderna på lägenheten kommer sen.
Juste det! TACK TACK TACK folks, även ni som inte kunde komma, för min systemkamera, har tagit skitfina bilder med den och vilken kontrast och skärpa! Aldrig mer mobilkamera. Några bilder kommer upp här så småningom. TACK allihopa! Ni vet vilka ni är. Och slutligen; tack Sony.
Någon sa "När man säger något stort eller litet eller däremot klagar på något så säger någon annan ´Skriv en bok´" Kanske skulle man göra det? Och sen se om den kommer ut i pocket. Kanske lite svårt när man har bloggtorka...
Men beundrar vissa som skrivit en bok och vissa som aldrig tröttnar på att klaga på precis allting. Hur orkar de? Men nu orkade jag skriva ett inlägg, åtminstone, så det borde inte vara så "orka" att skriva en bok. Men problemet är att man inte vet vad man ska skriva. Barnbok, Vuxenbok, Fantasibok, Verklighetbaseradbok, Faktabok eller t.o.m. Inredningsbok. Det finns ju också en massa bloggar att välja mellan. Några skitar och några favoriter.
Tänk om man fick en bok i knäna (eller huvudet) där det stod ´skriv en bok´ - lite ironiskt....... Nej, nu räcker det. Nog om böcker och nog om orka. Vi får se när jag skriver igen! Vises!
Tack för mig - skriv en bok.
Hm, vad har hänt senast... min semester då jag skrev här sist. Känns som att semestern var för några veckor sen, och det har faktiskt gått 3 månader sen dess. Har varit både tråkiga och roliga saker som dykt upp runt omkring mig - det blev ingen resa från j-vla Arlanda! Ibland kommer verkligheten ikapp en, jag och Johojoxos fick åka hem. Därefter sa vi "aldrig mera sista minuten-resa, vi bokar INNAN nästa gång". Nu kan man småle (små-le) åt det, man har iallafall en resa bokat till den 29:e december men inte med J utan med Daypon den här gången - det blir mera pussar då. Det fick bli till Egypten, har ni varit där så hotja gärna till om tips och alllllllt annat! Öppen för förslag. Pyramiderna ska vi åka till iallafall.
Det rullar på med bilen som vanligt, nu måste vi dessutom börja söka efter en kombi för det har blivit så att en viss Romeo kommer hit hem till oss i sommar om flera månader. Då behövs en större bil. En Romeo är en hund. Brun som choklad. Fråga inte hur jag vet färgen när den inte ens har fötts ännu. Hoho. Jag vet iallafall inte vilken färg det kommer att vara på bilen, alltid något det.
Ja... Var det något mer... orka.
Bilderna på lägenheten kommer sen.
Juste det! TACK TACK TACK folks, även ni som inte kunde komma, för min systemkamera, har tagit skitfina bilder med den och vilken kontrast och skärpa! Aldrig mer mobilkamera. Några bilder kommer upp här så småningom. TACK allihopa! Ni vet vilka ni är. Och slutligen; tack Sony.
Någon sa "När man säger något stort eller litet eller däremot klagar på något så säger någon annan ´Skriv en bok´" Kanske skulle man göra det? Och sen se om den kommer ut i pocket. Kanske lite svårt när man har bloggtorka...
Men beundrar vissa som skrivit en bok och vissa som aldrig tröttnar på att klaga på precis allting. Hur orkar de? Men nu orkade jag skriva ett inlägg, åtminstone, så det borde inte vara så "orka" att skriva en bok. Men problemet är att man inte vet vad man ska skriva. Barnbok, Vuxenbok, Fantasibok, Verklighetbaseradbok, Faktabok eller t.o.m. Inredningsbok. Det finns ju också en massa bloggar att välja mellan. Några skitar och några favoriter.
Tänk om man fick en bok i knäna (eller huvudet) där det stod ´skriv en bok´ - lite ironiskt....... Nej, nu räcker det. Nog om böcker och nog om orka. Vi får se när jag skriver igen! Vises!
Tack för mig - skriv en bok.
FUN FUN
Oh ja. Kände mig skuldsatt. Att jag åtminstone borde uppdatera här innan jag åker imorgon - från Sverige.
Samt inte lova för mycket. Jag sa ju att det skulle komma bilder på lägenheten i förra eller förra förra helgen men det kom inga, beklagar min kära läsare!!!!!! Jag får skylla mig själv - har så fullt upp även om rastlösheten stiger ibland. Inte van att vara ledig... Yes. Man har semester!
På tal om bilderna på lägenheten - jag säger såhär nu att bilderna kommer när de kommer. Alltid något!
Nu var man iallafall ensam hemma, hade räknat med att uppdatera men icke sa nicke. Så skönt o varit ensam hemma ett bra tag, inte så ofta man är det, och börjat inse hur mycket jag verkligen tycker om Daypon och att jag går omkring och glömmer att äta - bara för att han finns där. I tankarna alltså. Inget annat. Älskar dig för mycket, David!
Men! Nu till det mest postiva är att jag får träffa honom igen om... 8 dagar.
Längtar! Men först vill jag iväg från Sverige och göra det jag och Johojoxos ska! Bada och slappa i solen!
Och ja, nu har vi köpt bil. Äntligen... nu har man märkt två bästa sakerna i livet - Bil och Diskmaskin. Diskmaskinen har alltid funnits i mitt liv men bil... Ja, nu kan man nog inte klara sig utan bilen.
Speciellt när SJ.se inte funkar som den ska!
Åkte iväg till centralstationen idag och köpte en sista minuten biljett från automaten när sj.se inte ville visa upp priserna, så irriterade! Men man får tacka bilen för det - den körde snällt rakt fram och tillbaka hem.
Precis likadan fast med 5 dörrar. Verkliga bilen kommer på bild sen.
Åh, nu kan jag knappt bärga mig för att jag ska ÅKA imorgon! Ska bara först ner och hämta tvätten som självklart torkat klart för flera sekunder, minuter, timmar sen. Aldrig mera våt tvätt in i lägenheten. Och aldrig mera 22kvm. Aldrig mera utan bil! Och diskmaskin, förstås.
Men det är ju det vi inte vet vart vi ska åka... Får bestämma oss spontant imorgon i Arlanda. Det hela blir ännu mera spännande då, kanske får vi ett skitigt hotell mitt i landet som stinker eller så får vi ett 5-stjärnigt hotell. Man kan ju alltid drömma. Verkligheten kommer ikapp en till sist - för vår del blir det imorgon.
Nu har jag bestämt mig, jag ska varken ha en STOR födelsedagsfest, nej inte det. Orkar inte med det så jag kidnappar mina tjejer och fixar en middag härhemma med lite vitt och rött vin. Då är ju Sellingen med också som kommit hem från Laos. Välkommen hem. Ännu mera välkommen till Göteborg! Hoho.
Blir härligt att återse mina tjejer igen! Allihopa - bara om de kan komma annars så kidnappar jag dem. Hm.
Sen blir det härliga Öland, ett bra tag sen man var där sist och ska bli kul o återse landet igen - den här gången med bilen! Hoho.
Jaja, får återkomma efter jag anlänt till Sverige. Vises igen! Bilder kommer sen - när de kommer.
Sade till någon att jag skulle uppdatera bloggen - fick "FUN FUN" till svar.
Tack för mig - fun fun.
Samt inte lova för mycket. Jag sa ju att det skulle komma bilder på lägenheten i förra eller förra förra helgen men det kom inga, beklagar min kära läsare!!!!!! Jag får skylla mig själv - har så fullt upp även om rastlösheten stiger ibland. Inte van att vara ledig... Yes. Man har semester!
På tal om bilderna på lägenheten - jag säger såhär nu att bilderna kommer när de kommer. Alltid något!
Nu var man iallafall ensam hemma, hade räknat med att uppdatera men icke sa nicke. Så skönt o varit ensam hemma ett bra tag, inte så ofta man är det, och börjat inse hur mycket jag verkligen tycker om Daypon och att jag går omkring och glömmer att äta - bara för att han finns där. I tankarna alltså. Inget annat. Älskar dig för mycket, David!
Men! Nu till det mest postiva är att jag får träffa honom igen om... 8 dagar.
Längtar! Men först vill jag iväg från Sverige och göra det jag och Johojoxos ska! Bada och slappa i solen!
Och ja, nu har vi köpt bil. Äntligen... nu har man märkt två bästa sakerna i livet - Bil och Diskmaskin. Diskmaskinen har alltid funnits i mitt liv men bil... Ja, nu kan man nog inte klara sig utan bilen.
Speciellt när SJ.se inte funkar som den ska!
Åkte iväg till centralstationen idag och köpte en sista minuten biljett från automaten när sj.se inte ville visa upp priserna, så irriterade! Men man får tacka bilen för det - den körde snällt rakt fram och tillbaka hem.
Precis likadan fast med 5 dörrar. Verkliga bilen kommer på bild sen.Åh, nu kan jag knappt bärga mig för att jag ska ÅKA imorgon! Ska bara först ner och hämta tvätten som självklart torkat klart för flera sekunder, minuter, timmar sen. Aldrig mera våt tvätt in i lägenheten. Och aldrig mera 22kvm. Aldrig mera utan bil! Och diskmaskin, förstås.
Men det är ju det vi inte vet vart vi ska åka... Får bestämma oss spontant imorgon i Arlanda. Det hela blir ännu mera spännande då, kanske får vi ett skitigt hotell mitt i landet som stinker eller så får vi ett 5-stjärnigt hotell. Man kan ju alltid drömma. Verkligheten kommer ikapp en till sist - för vår del blir det imorgon.
Nu har jag bestämt mig, jag ska varken ha en STOR födelsedagsfest, nej inte det. Orkar inte med det så jag kidnappar mina tjejer och fixar en middag härhemma med lite vitt och rött vin. Då är ju Sellingen med också som kommit hem från Laos. Välkommen hem. Ännu mera välkommen till Göteborg! Hoho.
Blir härligt att återse mina tjejer igen! Allihopa - bara om de kan komma annars så kidnappar jag dem. Hm.
Sen blir det härliga Öland, ett bra tag sen man var där sist och ska bli kul o återse landet igen - den här gången med bilen! Hoho.
Jaja, får återkomma efter jag anlänt till Sverige. Vises igen! Bilder kommer sen - när de kommer.
Sade till någon att jag skulle uppdatera bloggen - fick "FUN FUN" till svar.
Tack för mig - fun fun.
Här kommer ett segt inlägg för sega råttor
Men helvete! Precis när jag skulle logga in på blogg.se för att (äntligen) uppdatera ett inlägg... Då såg jag en bild av "Ice age 3". Måste ta och se den, om den kommit ut än?!
Åh, för det första måste jag skrika ut att jag trivs så j-vla bra i Göteborg, lägenheten har jag förälskat mig i... Speciellt nu när fönstren är finputsade, Daypon såg ju hur jag kämpade med köksfönstret i sekunder, minuter, timmar. Det stora i vardagsrummet var lättast, faktiskt.
Nu är det bara ett fönster i vardagsrummet och sovrummet som är kvar. Puh.
Oha, det blir BILDER på lägenheten i helgen för er som har väntat så läääääääänge! Men blir mera bilder sen också när vi tapeteserat/målat om, tänkte lila eller mönstrat i vardagsrummet (fondvägg) och sen något fondvägg i sovrummet. Gardiner också. Blir så j-kla snyggt sen! Även om det är snyggt redan nu... Hoho.
Passar dessutom på att göra lite reklam för mina möbler här som ska säljas... Tillåtet, tror jag?!
http://www.blocket.se/orebro/BILLIGA_mobler_pga_flytt_22313294.htm?ca=8&w=1
Men iallafall, alltid kul och trivas så bra någonstans! Då har jag gjort och valt rätt, som jag tvekade för i början...
Nu när man vet exakt vart man vill vara så har man fantasierat lite... Men bestämt mig för en sak: köpa hund nästa år. Blir antagligen en brun labrador som jag brunnit för i flera år - Gud och mamma vet hur många år!
Jobbet, sen dess jag känt mig hemma där så har jag lärt mig otroligt mycket - är otroligt glad att jag får vara kvar och höra att jag gör ett bra jobb.
En sak måste jag åtminstone skryta för världen - jag har blivit moster igen! En liten pojke har inatt äntligen vågat smyga sig fram, ca en vecka försen. Man får allt hoppas att jag och Daypon får träffa honom *små fingrar, händer och fötter* på söndag, då vi ska hämta mina grejer i Örebro. Sen är man ute ur Örebro för gott, alltså aldrig mer Örebroare om inte om jag ändrar mig, och min fina 52 kvm där överlåts till en Tony.
Ska bli skönt att slippa bära på möbler och flyttlådor på ett bra tag, när man nu hittat hem.
Ett helvetes 22 kvms lägenhet (fattar inte att boendet kan kallas för l-ä-g-e-n-h-e-t) har man iallafall upplevt - med D och två katter...
Någon sa "11 dagar kvar" - och när du har räknat klart så är man ute i ev. Spanien eller Afrika eller åtminstone någonstans därute iallafall. Sol och bad!
Göteborg har gett sol de senaste dagarna, alltid något! Hoppas på samma heta i hela sommaren med några regndagar, efter regn kommer solsken. Alltid. Tänker på och håller av dig, J.
Hm... något mer... Öh.
Jo! Pikmin-spelet har jag överlevt till slutet, nu sover spelet utan vidare. Nu brinner mitt intresse mest för jordgubbar, i kall mjölk...
Dessutom bestämt mig - ingen tatuering för min del. Kan tänka mig hur det smärtar ändå in i huden när jag ser Daypon sköta om sitt frivilligt sår.
Förresten. Mr Bärbara dog igen... Men lever inombords, ska återliva upp honom sen.
Äh. Det var inget mer nu inatt. Tack folks som saknat min blogg, när man minst anar det så dyker det upp frågor om när det ska uppdateras igen. Hm.
Måste ladda upp en favoritbild på Leon.
Tack för mig - och för min sega blogg som är några sega råttors favorit.
Åh, för det första måste jag skrika ut att jag trivs så j-vla bra i Göteborg, lägenheten har jag förälskat mig i... Speciellt nu när fönstren är finputsade, Daypon såg ju hur jag kämpade med köksfönstret i sekunder, minuter, timmar. Det stora i vardagsrummet var lättast, faktiskt.
Nu är det bara ett fönster i vardagsrummet och sovrummet som är kvar. Puh.
Oha, det blir BILDER på lägenheten i helgen för er som har väntat så läääääääänge! Men blir mera bilder sen också när vi tapeteserat/målat om, tänkte lila eller mönstrat i vardagsrummet (fondvägg) och sen något fondvägg i sovrummet. Gardiner också. Blir så j-kla snyggt sen! Även om det är snyggt redan nu... Hoho.
Passar dessutom på att göra lite reklam för mina möbler här som ska säljas... Tillåtet, tror jag?!
http://www.blocket.se/orebro/BILLIGA_mobler_pga_flytt_22313294.htm?ca=8&w=1
Men iallafall, alltid kul och trivas så bra någonstans! Då har jag gjort och valt rätt, som jag tvekade för i början...
Nu när man vet exakt vart man vill vara så har man fantasierat lite... Men bestämt mig för en sak: köpa hund nästa år. Blir antagligen en brun labrador som jag brunnit för i flera år - Gud och mamma vet hur många år!
Jobbet, sen dess jag känt mig hemma där så har jag lärt mig otroligt mycket - är otroligt glad att jag får vara kvar och höra att jag gör ett bra jobb.
En sak måste jag åtminstone skryta för världen - jag har blivit moster igen! En liten pojke har inatt äntligen vågat smyga sig fram, ca en vecka försen. Man får allt hoppas att jag och Daypon får träffa honom *små fingrar, händer och fötter* på söndag, då vi ska hämta mina grejer i Örebro. Sen är man ute ur Örebro för gott, alltså aldrig mer Örebroare om inte om jag ändrar mig, och min fina 52 kvm där överlåts till en Tony.
Ska bli skönt att slippa bära på möbler och flyttlådor på ett bra tag, när man nu hittat hem.
Ett helvetes 22 kvms lägenhet (fattar inte att boendet kan kallas för l-ä-g-e-n-h-e-t) har man iallafall upplevt - med D och två katter...
Någon sa "11 dagar kvar" - och när du har räknat klart så är man ute i ev. Spanien eller Afrika eller åtminstone någonstans därute iallafall. Sol och bad!
Göteborg har gett sol de senaste dagarna, alltid något! Hoppas på samma heta i hela sommaren med några regndagar, efter regn kommer solsken. Alltid. Tänker på och håller av dig, J.
Hm... något mer... Öh.
Jo! Pikmin-spelet har jag överlevt till slutet, nu sover spelet utan vidare. Nu brinner mitt intresse mest för jordgubbar, i kall mjölk...
Dessutom bestämt mig - ingen tatuering för min del. Kan tänka mig hur det smärtar ändå in i huden när jag ser Daypon sköta om sitt frivilligt sår.
Förresten. Mr Bärbara dog igen... Men lever inombords, ska återliva upp honom sen.
Äh. Det var inget mer nu inatt. Tack folks som saknat min blogg, när man minst anar det så dyker det upp frågor om när det ska uppdateras igen. Hm.
Måste ladda upp en favoritbild på Leon.
Tack för mig - och för min sega blogg som är några sega råttors favorit.
En vanlig fredag men samtidigt inte
Herregud, har inte skrivit här på evigheter... Nu gör jag det.
Har haft den dära magsjukan, då menar jag verkligen den dära, för det var inte kul. Det värsta jag varit med om på länge tror jag, spydde hur som helst och grät ibland. "Jag vill dö..." - just då ville jag bara dö. Hade ont överallt och magen var inte alls sams med mig. Nu är den så ganska vänlig igen och vill ta emot vissa rätter, men köttfärs på polarbröd i ugn äter jag nog aldrig mer - fastän det var gott just då. Men som tur hann jag komma hem innan allt kaos - tack Daypon för att du fanns där och ändå inte kunde göra något när jag ville dö.
Däremot var det jättehärligt att träffa familjen igen, dessutom pappa också!
Var på jobbet idag, efter exakt en vecka med all påsk, Örebro och sjukdom. Blev fullt upp med att friskanmäla mig, höra av mig till personal/förälder som sökt efter mig under veckan, att återigen ändra lite i scheman, kolla upp semesterveckorna och ha matte som vanligt - och så stängningen till sist. Så trött var man i bussen hemåt, rätt ovan fortfarande efter ha tappat all kraft men härligt att jobba igen, faktiskt! Men däremot vill man inte jobba imorgon - ja vi har öppet hus i några timmar... Så är det.
På tal om semesterveckor, i juli ska man äntligen åka utomlands igen! Den här gången blir det endast med Johojoxos, ska bli skoj! Vet inte vart vi ska ännu men vi får minsann se... Sol och bad!
Här i Sverige skiner solen hur mycket som helst, blivit lite solbränd i ansiktet idag efter ha varit ute på rasterna, nu kan man äntligen ropa att sommaren är på väg! Ingen kall vit bomull därute nu på ett bra tag... Låter för bra i mina ögon.
Ayia Napa - 04
Även om man ska jobba så blir nog den här helgen jätteperfekt för min del, ikväll har det bara varit favoriten Pikmin, imorgon blir det tjejkväll med Jessica istället för bowling och utgång och på söndag tror jag att jag ägnar min tid åt Daypon och bara ha honom för mig själv - om han inte planerat något annat förstås!
Iallafall, jag har nu fastnat in i beroendefällan av tvspelet Pikmin, ibland blir det ännu roligare utmaningar inne i rutan än i själva livet - just nu lever livet med mig bara som det ska och inget speciellt som händer nu - rätt skönt. Att saker händer i rutan och bortom rutan är det bara som vanligt. Lovely!
Cash... Hoppas det blir några tusen sedlar ikväll. Som jag sa en gång, bara han kommer hem med en bunt sedlar så blir jag väldigt nöjd - kanske blir det Jensen då... Eller iallafall inget polarbröd med köttfärsi ugn. Nej tack.
Förresten, på tal om ugn och lite annat, är så väldigt nöjd med en allra egen ugn och den nya lägenheten är bara så... snygg! Snygga möbler som jag är nöjd med men för lite färg på väggarna kanske men det kommer!
Bilder på lägenheten kommer sen, sen och sen. Dessutom bilder på badkar & balkong, det kommer. Hoho.
Blir alltid ett "aaaah" med dej, syns imorgon!
*krokiga-vampyrtänder*
P.S. Om ni undrade så levde Mr Bärbara upp igen! D.S.
Tack för mig - och min vanliga fredag.
Har haft den dära magsjukan, då menar jag verkligen den dära, för det var inte kul. Det värsta jag varit med om på länge tror jag, spydde hur som helst och grät ibland. "Jag vill dö..." - just då ville jag bara dö. Hade ont överallt och magen var inte alls sams med mig. Nu är den så ganska vänlig igen och vill ta emot vissa rätter, men köttfärs på polarbröd i ugn äter jag nog aldrig mer - fastän det var gott just då. Men som tur hann jag komma hem innan allt kaos - tack Daypon för att du fanns där och ändå inte kunde göra något när jag ville dö.
Däremot var det jättehärligt att träffa familjen igen, dessutom pappa också!
Var på jobbet idag, efter exakt en vecka med all påsk, Örebro och sjukdom. Blev fullt upp med att friskanmäla mig, höra av mig till personal/förälder som sökt efter mig under veckan, att återigen ändra lite i scheman, kolla upp semesterveckorna och ha matte som vanligt - och så stängningen till sist. Så trött var man i bussen hemåt, rätt ovan fortfarande efter ha tappat all kraft men härligt att jobba igen, faktiskt! Men däremot vill man inte jobba imorgon - ja vi har öppet hus i några timmar... Så är det.
På tal om semesterveckor, i juli ska man äntligen åka utomlands igen! Den här gången blir det endast med Johojoxos, ska bli skoj! Vet inte vart vi ska ännu men vi får minsann se... Sol och bad!
Här i Sverige skiner solen hur mycket som helst, blivit lite solbränd i ansiktet idag efter ha varit ute på rasterna, nu kan man äntligen ropa att sommaren är på väg! Ingen kall vit bomull därute nu på ett bra tag... Låter för bra i mina ögon.
Ayia Napa - 04Även om man ska jobba så blir nog den här helgen jätteperfekt för min del, ikväll har det bara varit favoriten Pikmin, imorgon blir det tjejkväll med Jessica istället för bowling och utgång och på söndag tror jag att jag ägnar min tid åt Daypon och bara ha honom för mig själv - om han inte planerat något annat förstås!
Iallafall, jag har nu fastnat in i beroendefällan av tvspelet Pikmin, ibland blir det ännu roligare utmaningar inne i rutan än i själva livet - just nu lever livet med mig bara som det ska och inget speciellt som händer nu - rätt skönt. Att saker händer i rutan och bortom rutan är det bara som vanligt. Lovely!
Cash... Hoppas det blir några tusen sedlar ikväll. Som jag sa en gång, bara han kommer hem med en bunt sedlar så blir jag väldigt nöjd - kanske blir det Jensen då... Eller iallafall inget polarbröd med köttfärsi ugn. Nej tack.
Förresten, på tal om ugn och lite annat, är så väldigt nöjd med en allra egen ugn och den nya lägenheten är bara så... snygg! Snygga möbler som jag är nöjd med men för lite färg på väggarna kanske men det kommer!
Bilder på lägenheten kommer sen, sen och sen. Dessutom bilder på badkar & balkong, det kommer. Hoho.
Blir alltid ett "aaaah" med dej, syns imorgon!
*krokiga-vampyrtänder*
P.S. Om ni undrade så levde Mr Bärbara upp igen! D.S.
Tack för mig - och min vanliga fredag.
Örebro
Här sitter jag vid datorn i Örebro! Det betyder inte att jag har tråkigt, tvärtom. Har bestämt mig för att inte följa med och äta med mamma o hennes systrar på Kineska Muren, som brorsan också stannar hemma för. Istället har jag ett par mystimmar för mig själv, eller med brorsan en stund kanske. Väldigt skönt att slippa stressa, speciellt när man kommit... Kan inte skriva "hem" så jag skriver... Speciellt när man kommit tillbaka igen. Tillbaka låter bättre än hem.
Självklart känner jag mig hemma här i Örebro men inte lika mycket som jag känner mig hemma i Göteborg. Där finns allt för mig, så att jag nästan inte behöver syre ens. Hoho.
Nyss har man varit och träffat Katrin, så superkul! Hennes söte pojke kom med också, jag hoppas det håller mellan dom, de passar så väldigt bra tillsammans! Det är ett halvt år sen, ungefär, sen jag såg henne. Men hon är densamma fast jag hade anat (förlåt Katrin) att hon skulle ha förändrats lite, åtminstone lite grann... Men icke!
Vises snart igen, när du blir arton så kom till Göteborg, dess krog-portar väntar på dig och ditt id-kort.
Tack för din stund idag, Katrin! Philip också.
Snart, nåja om TVÅ timmar, ska man träffa Johojoxos, alltid lika kul och träffa dej! Ser fram emot det, inte skall magen förstöra vår kväll. Ja, har ont i den högra sidan, så bli inte förvånade om jag senare skriver i bloggen att jag ligger på sjukhus just då och väntar på opereration osv osv... Lite varningar bara *ta i trä*
Ja, just nu funderar man på vad kvällen kommer att bjuda på, flera tallrikar på Kineska Muren med Helena hoppas jag. Med henne istället för mamma och hennes systrar, då blir det lite mera teckenspråkig miljö om man säger så. Hoho.
Vi får väl se vad Helena svarar på det, ang Kineska Muren. Vises snart... Johojoxos!
Och sen måste jagtyvärr tjata lite... TRE veckor kvar, tills vi flyttar! Åh, jag bara längtar ännu mer för varje dag som går... Har ännu inte fixat tärning-konsten än, men ska. Kanske köper man lite färg imorgon annars så gör man det i Göteborg sen. Ska nog måla om vår gamla lägenhet i nästa helg, vitt överallt, så man kan kanske sno lite och måla tärningen med den vita färgen. Då behöver jag bara köpa svart färg till dessa prickar... Kommer bli häftigt, tror jag. Lite missbildad tärning liksom.
Hm. Vad ska man ta upp för nåt mer här... Jo! Min Mr Bärbara ligger i koma. Tyvärr. Hoppas att han lever igen snart... Vissa har försökt i veckor, vi får allt se. Annars blir det en ny Bärbara så småningom, om inte själva Dell kan återuppliva den. Helst vit som den nuvarande... Hoho.
Dessutom mådde min mobil bara sämre och sämre och ville inte samarbeta med mig. Lämnade in den, sen kom den tillbaka efter en vecka med texten "det är skönt att vara hemma igen" och lite smått. Hoppas Mr Bärbara säger detsamma till sist. Hoppas verkligen det.
Fastän jag har redan skaffat mig en ny mobil... Väldigt nöjd med min lila samsung! Men tänker inte skaffa en ny Bärbara så snabbt, nej det du.
Äh, nu ska man iväg och kanske måla lite... Just det! Man har målat en ganska så fin uggla med ungarna på jobbet som man blev väldigt nöjd med. Alltså vi hade ett stort papper och alla fick måla vad man ville, sen bytte man plats efter en stund... Min uggla blev snygg! Sen när vi tröttnat på den så rivs den ner och kastas, då ska man sno en bit, biten på ugglan förstås! Och ev. sätta upp på väggen i den nya lägenheten. David har godkänt bilden via min mobilbild som jag tagit på ugglan på jobbet. Kan sätta upp den här så småningom när jag kommit hem igen. Ja, hem till Göteborg!
Det betyder mycket när jag säger att ens ställe är hemma... Nu vet jag vart jag vill vara. Ännu bättre när man flyttat till en större lägenhet, med både B och B. Förlåt ska inte tjata mera..!
Vi får se vad min målning av mammas färger blir ikväll... Kanske kommer på bild härinne sen.
Tack för mig - Mr Bärbara tvekar om han ska tacka för sig för gott
Självklart känner jag mig hemma här i Örebro men inte lika mycket som jag känner mig hemma i Göteborg. Där finns allt för mig, så att jag nästan inte behöver syre ens. Hoho.
Nyss har man varit och träffat Katrin, så superkul! Hennes söte pojke kom med också, jag hoppas det håller mellan dom, de passar så väldigt bra tillsammans! Det är ett halvt år sen, ungefär, sen jag såg henne. Men hon är densamma fast jag hade anat (förlåt Katrin) att hon skulle ha förändrats lite, åtminstone lite grann... Men icke!
Vises snart igen, när du blir arton så kom till Göteborg, dess krog-portar väntar på dig och ditt id-kort.
Tack för din stund idag, Katrin! Philip också.
Snart, nåja om TVÅ timmar, ska man träffa Johojoxos, alltid lika kul och träffa dej! Ser fram emot det, inte skall magen förstöra vår kväll. Ja, har ont i den högra sidan, så bli inte förvånade om jag senare skriver i bloggen att jag ligger på sjukhus just då och väntar på opereration osv osv... Lite varningar bara *ta i trä*
Ja, just nu funderar man på vad kvällen kommer att bjuda på, flera tallrikar på Kineska Muren med Helena hoppas jag. Med henne istället för mamma och hennes systrar, då blir det lite mera teckenspråkig miljö om man säger så. Hoho.
Vi får väl se vad Helena svarar på det, ang Kineska Muren. Vises snart... Johojoxos!
Och sen måste jag
Hm. Vad ska man ta upp för nåt mer här... Jo! Min Mr Bärbara ligger i koma. Tyvärr. Hoppas att han lever igen snart... Vissa har försökt i veckor, vi får allt se. Annars blir det en ny Bärbara så småningom, om inte själva Dell kan återuppliva den. Helst vit som den nuvarande... Hoho.
Dessutom mådde min mobil bara sämre och sämre och ville inte samarbeta med mig. Lämnade in den, sen kom den tillbaka efter en vecka med texten "det är skönt att vara hemma igen" och lite smått. Hoppas Mr Bärbara säger detsamma till sist. Hoppas verkligen det.
Fastän jag har redan skaffat mig en ny mobil... Väldigt nöjd med min lila samsung! Men tänker inte skaffa en ny Bärbara så snabbt, nej det du.
Äh, nu ska man iväg och kanske måla lite... Just det! Man har målat en ganska så fin uggla med ungarna på jobbet som man blev väldigt nöjd med. Alltså vi hade ett stort papper och alla fick måla vad man ville, sen bytte man plats efter en stund... Min uggla blev snygg! Sen när vi tröttnat på den så rivs den ner och kastas, då ska man sno en bit, biten på ugglan förstås! Och ev. sätta upp på väggen i den nya lägenheten. David har godkänt bilden via min mobilbild som jag tagit på ugglan på jobbet. Kan sätta upp den här så småningom när jag kommit hem igen. Ja, hem till Göteborg!
Det betyder mycket när jag säger att ens ställe är hemma... Nu vet jag vart jag vill vara. Ännu bättre när man flyttat till en större lägenhet, med både B och B. Förlåt ska inte tjata mera..!
Vi får se vad min målning av mammas färger blir ikväll... Kanske kommer på bild härinne sen.
Tack för mig - Mr Bärbara tvekar om han ska tacka för sig för gott
Om 8 dagar kommer Finast
Om exakt åtta dagar kommer hon!
Ska bli så kul... Fan också, kommer bli en helg full av skratt osv osv.
På fredagen då har man After work med jobbet, och då ska Finast få komma med och sen ska man absolut gå på födelsedagsbarnets fest på lördagen, och då är Finast med också. Ska bli väldigt kul!
Vill skicka in en bild på oss, en väldig kul kväll!
Måste ju även tacka henne, annars skulle det nog bli lite svårare för mig och Daypon att... Liksom att förstå varandras brister, eller hur man nu ska säga!? Hoho.
Måste ju också nämna att jag saknar Dej, Katrin! Och det gamla jobbet, bara ibland!
Men vises snart igen, K.
Hehe, måste jag även nämna att jag längtar efter att få flytta... Hm hm.
Nej, nu ska man gå och sussa... Godnatti och sov gott, gott folk!
Tack för mig - Finast tackar nog för sig också. Katrin också!
Ska bli så kul... Fan också, kommer bli en helg full av skratt osv osv.
På fredagen då har man After work med jobbet, och då ska Finast få komma med och sen ska man absolut gå på födelsedagsbarnets fest på lördagen, och då är Finast med också. Ska bli väldigt kul!
Vill skicka in en bild på oss, en väldig kul kväll!
Måste ju även tacka henne, annars skulle det nog bli lite svårare för mig och Daypon att... Liksom att förstå varandras brister, eller hur man nu ska säga!? Hoho.
Måste ju också nämna att jag saknar Dej, Katrin! Och det gamla jobbet, bara ibland!
Men vises snart igen, K.
Hehe, måste jag även nämna att jag längtar efter att få flytta... Hm hm.
Nej, nu ska man gå och sussa... Godnatti och sov gott, gott folk!
Tack för mig - Finast tackar nog för sig också. Katrin också!
Gos, det åskade inatt!
Hej allihopa!
Nu börjar man visst få tillbaka motivationen till bloggen, halleluja eller... Då får bloggen lite av min tid nu för tiden. Vi får se hur det går... Hoho.
Men för det första så måste jag bara skrika att jag längtar så efter att få flytta! Ingen förstår nog hur det känns. Man orkar knappt diska, laga mat, vika kläderna, ja det som egentligen måste göras här i den j-vla ettan. Längtar efter våran nya tvåa, med dessa två B och B. Hm.
Har dessutom redan skrivit ner det mesta som vi ska köpa, naturligtvis från IKEA... Kamprad (rätt stavat för IKEA-mästarens namn?) tjänar verkligen på oss svenskar, han. Även på utländskarna och utländskorna. Hm.
Men iallafall! Dessutom har man redan lagt in planlösningen på Paint och experimerat runt med möblerna som redan står på listan. Har redan bestämt köksmöblerna, soffan, arbetsbordet, sängens placering där... Mycket ordetredan. Den 26 och 27 februari flyttar man, så det ska bli härligt. Seriöst, det kommer bli så in helvetes skönt och få flytta. Ursäkta mig för tjatandet... Då blir det härliga malm-sängen och mina dröm köksstolar. Ursäkta mig!
Jag har en lagom fyrkantig sten härhemma i den j-vla ettan, fick en idé om den nyligen. Ska måla den vit, kritvit alltså så att den nästan lyser om nätterna, och sen måla dit lagom stora svarta prickar - som en tärning. Tror det blir supersnyggt, en sådan konst. Som man sedan har i fönsterbrädan eller i någon hylla där alla ser den. Ursäkta ursäkta mig, nog om lägenheten och dess fantatiska möjligheter. Men bara så att ni vet att jag längtar! Verkligen.
På tal om konsten; att den nästan lyser om nätterna, det lystefaktiskt då och då inatt. Inte jag som vaknade och märkte det men hörde idag på jobbet om det. Jag och några av arbetskollegorna diskuterade då om att det inte kunde ha varit åska då?! Sen var det inget mer om det. Jag själv anade mest om att "nej, de måste ha precis drömt och sen precis vaknat till så blixtade det väl till då". Inget mer än så.
På tal om jobbet, nu vet jag att jag gör ett fantatiskt jobb där jag befinner mig varje dag, förutom när jag är sjuk. Känns härligt att få höra, har nu gjort det bägge igår och idag, att man verkligen gör ett bra jobb. Speciellt när det är som värst, man orkar knappt jobba, bara längtar efter vår och att solen ska titta fram igen. Lite vår-sjuka, pallar inte mera mörker, faktiskt inte! En sak som jag tänkte på idag när jag åkte den sista biten med bussen hem: Hur kan göteborgarna vara så fulla av leenden och glada miner när det är mest regn och mörker i staden... Något måste ju eller alltså gör ju dom glada. Och det ger ju alltid en liten liten smile när man tänker på att man har egentligen allt det man vill ha. Jag alltså, ja jag har faktiskt det bra och är lycklig. Även om det är ganska mycket mörkt ute nu för tiden, men ljuset är på väg!
På spårvagnen innan tankarna vandrade iväg sen i bussen, så satt man med Pernilla och snackade om det och det. Det är ofattbart att jag bott i Göteborg i exakt 7 månader och så mycket har hänt sen dess jag flyttade från Örebro. Undrar vem "som gjorde" så att jag och brorsan blev döva, någon i släkt-trädet måste det ju ha varit, en kusin är döv på ena örat... Sen snackade vi dessutom om vädret, ja det trista mörkret och regnet (blötsnö var det just då) utanför spårvagnens fönster. Då sa hon "Visste du att det faktiskt åskade inatt?!" och jag bara "Gjorde det..?". Sen sprang vi till våran bussar, och det dök upp en liten smile när jag såg henne vinka hejdå genom fönstret i hennes buss när jag satt i min buss - samma bussnummer men åt olika håll.
Sen var det dags att diska, och hjälpa Daypon med att rulla ihop köttfärssbiffar med ost och fetaost när han kom hem sur från mataffären. Åtminstone finns det sura göteborgarna iallafall! Halleluja eller... Hoho. Tack för att Du finns, David!
Vises!
Tack för mig - och min blogg som har uppstått från de döda.
Nu börjar man visst få tillbaka motivationen till bloggen, halleluja eller... Då får bloggen lite av min tid nu för tiden. Vi får se hur det går... Hoho.
Men för det första så måste jag bara skrika att jag längtar så efter att få flytta! Ingen förstår nog hur det känns. Man orkar knappt diska, laga mat, vika kläderna, ja det som egentligen måste göras här i den j-vla ettan. Längtar efter våran nya tvåa, med dessa två B och B. Hm.
Har dessutom redan skrivit ner det mesta som vi ska köpa, naturligtvis från IKEA... Kamprad (rätt stavat för IKEA-mästarens namn?) tjänar verkligen på oss svenskar, han. Även på utländskarna och utländskorna. Hm.
Men iallafall! Dessutom har man redan lagt in planlösningen på Paint och experimerat runt med möblerna som redan står på listan. Har redan bestämt köksmöblerna, soffan, arbetsbordet, sängens placering där... Mycket ordet
Jag har en lagom fyrkantig sten härhemma i den j-vla ettan, fick en idé om den nyligen. Ska måla den vit, kritvit alltså så att den nästan lyser om nätterna, och sen måla dit lagom stora svarta prickar - som en tärning. Tror det blir supersnyggt, en sådan konst. Som man sedan har i fönsterbrädan eller i någon hylla där alla ser den. Ursäkta ursäkta mig, nog om lägenheten och dess fantatiska möjligheter. Men bara så att ni vet att jag längtar! Verkligen.
På tal om konsten; att den nästan lyser om nätterna, det lyste
På tal om jobbet, nu vet jag att jag gör ett fantatiskt jobb där jag befinner mig varje dag, förutom när jag är sjuk. Känns härligt att få höra, har nu gjort det bägge igår och idag, att man verkligen gör ett bra jobb. Speciellt när det är som värst, man orkar knappt jobba, bara längtar efter vår och att solen ska titta fram igen. Lite vår-sjuka, pallar inte mera mörker, faktiskt inte! En sak som jag tänkte på idag när jag åkte den sista biten med bussen hem: Hur kan göteborgarna vara så fulla av leenden och glada miner när det är mest regn och mörker i staden... Något måste ju eller alltså gör ju dom glada. Och det ger ju alltid en liten liten smile när man tänker på att man har egentligen allt det man vill ha. Jag alltså, ja jag har faktiskt det bra och är lycklig. Även om det är ganska mycket mörkt ute nu för tiden, men ljuset är på väg!
På spårvagnen innan tankarna vandrade iväg sen i bussen, så satt man med Pernilla och snackade om det och det. Det är ofattbart att jag bott i Göteborg i exakt 7 månader och så mycket har hänt sen dess jag flyttade från Örebro. Undrar vem "som gjorde" så att jag och brorsan blev döva, någon i släkt-trädet måste det ju ha varit, en kusin är döv på ena örat... Sen snackade vi dessutom om vädret, ja det trista mörkret och regnet (blötsnö var det just då) utanför spårvagnens fönster. Då sa hon "Visste du att det faktiskt åskade inatt?!" och jag bara "Gjorde det..?". Sen sprang vi till våran bussar, och det dök upp en liten smile när jag såg henne vinka hejdå genom fönstret i hennes buss när jag satt i min buss - samma bussnummer men åt olika håll.
Sen var det dags att diska, och hjälpa Daypon med att rulla ihop köttfärssbiffar med ost och fetaost när han kom hem sur från mataffären. Åtminstone finns det sura göteborgarna iallafall! Halleluja eller... Hoho. Tack för att Du finns, David!
Vises!
Tack för mig - och min blogg som har uppstått från de döda.
Dagens nyhet
Nu tänker jag inte babbla... Ville bara säga att vi hittade nyckeln! David kom tidigt hem från jobbet, så letade vi i tvättkorgarna. Ja, och så typiskt så hittade vi nyckeln i den sista korgen, denna typiska blåa IKEA-korgen. Herregud, så lugn blev jag!
Tack folk som kommenterat iallafall. Hoho.
Förresten, stängningen behövde jag inte ta ansvar för utan Alexandra tog den istället, seriöst vad skulle jag göra utan henne på jobbet?! Då slapp jag åka en timme... (tog kompl. ledigt, om ni undrade).
Tackar och bugar, Nyckelguden fanns väl med oss... Men! Tänker åtminstone hamra upp min smartaste julklapp ändå, tror det får bli i den nya lägenheten. Oh. Nu är det även rekord, 3 nya inlägg här av mig på några få dagar.
Nej, nu är det slut på babbel. Ska njuta av min sista lediga dag, eller nåja två lediga dagar. Ses!
Tack för mig - och för Nyckelguden.
Tack folk som kommenterat iallafall. Hoho.
Förresten, stängningen behövde jag inte ta ansvar för utan Alexandra tog den istället, seriöst vad skulle jag göra utan henne på jobbet?! Då slapp jag åka en timme... (tog kompl. ledigt, om ni undrade).
Tackar och bugar, Nyckelguden fanns väl med oss... Men! Tänker åtminstone hamra upp min smartaste julklapp ändå, tror det får bli i den nya lägenheten. Oh. Nu är det även rekord, 3 nya inlägg här av mig på några få dagar.
Nej, nu är det slut på babbel. Ska njuta av min sista lediga dag, eller nåja två lediga dagar. Ses!
Tack för mig - och för Nyckelguden.
Oturs dag till 110%
Ja, nu var det väl dags att skriva blogg igen... Inte min dag idag.
För det första så steg jag upp kl 6 som vanligt, tog det lugnt och funderade på hur dagen skulle se ut. Lite mys kanske, då man jobbar på fritids hela dagen. MEN!
När det väl var 5 min kvar tills bussen skulle stå utanför tog jag på mig strumporna och... NYCKELN var borta! Så in helvetes heller! Man tänkte på dessa två ställena, tvhyllan och köksbänken men ingen nyckel där.
Då fick man för sig att man hade lagt det i wc, på eller i skåpet, soffbordet, bakom teven och så i hallen. Men ingen nyckel. Så värre in helvetes heller!
Letade överallt, fick Wikens hjälp med att kolla tvättstugan för man hade ju tvättat kvällen innan (hade även kollat innan med Heidars nyckel, alltså en annan granne). Men ingen nyckel där heller, ingen ide att stressa upp sig.
Nu är det bara att ringa fastigheten och be om att få en ny nyckel och sen får man väl hänga upp den smartaste julklappen på väggen som jag fick i jul av syrran E... (hon kommer skratta ihjäl sig när hon får höra det här). Och sen har man även köpt en till Daypon, han får väl den under veckan.
Ja. Dessutom var det bara att meddela jobbet om vad som hade hänt.
Man ska iallafall dra dit till jobbet för stängning sen när Daypon har kommit hem, så man kan fan låna hans nyckel istället. Nu har vi en enda nyckel till lägenheten, hoppas att Nyckelguden är med oss.
Ursäkta mig men är så irriterad, hur kan en nyckel försvinna sådär. Men tack och lov att jag inte har arbetsnycklarna tillsammans med hemnyckeln... Tack för det. Lite tur har man iallafall.
Suck.
Hoppas Du får en bättre dag än vad jag haft!
Tack för mig - och för nyckeln som ligger ingenstans.
För det första så steg jag upp kl 6 som vanligt, tog det lugnt och funderade på hur dagen skulle se ut. Lite mys kanske, då man jobbar på fritids hela dagen. MEN!
När det väl var 5 min kvar tills bussen skulle stå utanför tog jag på mig strumporna och... NYCKELN var borta! Så in helvetes heller! Man tänkte på dessa två ställena, tvhyllan och köksbänken men ingen nyckel där.
Då fick man för sig att man hade lagt det i wc, på eller i skåpet, soffbordet, bakom teven och så i hallen. Men ingen nyckel. Så värre in helvetes heller!
Letade överallt, fick Wikens hjälp med att kolla tvättstugan för man hade ju tvättat kvällen innan (hade även kollat innan med Heidars nyckel, alltså en annan granne). Men ingen nyckel där heller, ingen ide att stressa upp sig.
Nu är det bara att ringa fastigheten och be om att få en ny nyckel och sen får man väl hänga upp den smartaste julklappen på väggen som jag fick i jul av syrran E... (hon kommer skratta ihjäl sig när hon får höra det här). Och sen har man även köpt en till Daypon, han får väl den under veckan.
Ja. Dessutom var det bara att meddela jobbet om vad som hade hänt.
Man ska iallafall dra dit till jobbet för stängning sen när Daypon har kommit hem, så man kan fan låna hans nyckel istället. Nu har vi en enda nyckel till lägenheten, hoppas att Nyckelguden är med oss.
Ursäkta mig men är så irriterad, hur kan en nyckel försvinna sådär. Men tack och lov att jag inte har arbetsnycklarna tillsammans med hemnyckeln... Tack för det. Lite tur har man iallafall.
Suck.
Hoppas Du får en bättre dag än vad jag haft!
Tack för mig - och för nyckeln som ligger ingenstans.
Året som gått
Aha, här var man igen. Har inte skrivit nåt på evigheter - sist var ju den 24:e oktober. Fyskäms på mig! Vi får se om det nya året ger mig lite mera motivation att skriva här.
Nu när jag undrar varför motivationen inte har varit på topp, alltså motivationen till att skriva blogg, så kommer jag på några grejer som hänt under de sista månaderna av året 2008. Inte så konstigt att man då inte hinner skriva så mycket kanske, hm.
För det första så har man ju flyttat - igen! Här här gången till en annan stad. Nej nej, har inte ändrat mig, inte Stockholm igen. Utan Göteborg. Och har trivts sen dess, människorna här måste man ju få uppleva. Inte som i Stockholm, inte som i Örebro, inte som i Skåne. Varje stad har ju sitt specialitet, och Göteborg har något extra! Kom hit så får ni se... Hoho.
Och sen ska man ju flytta igen, nej inte Örebro eller Stockholm nu heller, utan inom Göteborg. Härligt ska det bli! Om ni är duktiga på att lista ut summan av antalet kvadratmeter och lycka så kan ni nog lista ut hur glad man blir när man flyttar ur en 22kvm:s lägenhet till hela 64kvm... Och den här gången med dessa två nödvändigheterna B och B som jag sällan haft. Juste det, badkar och balkong. Längtar. Mera om det kommer sen!
Ha is i magen - ta det till er om något känns hopplöst. Det sade pappa, och plötsligt fick vi en lägenhet. Ni väljer ju själva om ni äter några isbitar eller...
Nu har man ju även haft två veckors semester, inte utomlands nej men hemma i Sverige - ute i det vita täcket och samtidigt inne i glödheta värmen och det duger jättebra! Har länge behövt det, nu har man liksom tagit igen krafterna och återfått energin. Känns jättebra!
Sen har man ju varit i Örebro också, känner mig hemma men har inte saknat staden på så sätt som jag trott innan. Göteborg kommer nog förbli min hemstad nu, även om några protesterar. Hoho.
Jaja, nu ska man sammanfatta året som gått:
Januari
Klev in på Birgittaskolan för andra gången - den här gången som anställd.
Februari
Blev kär.
Mars
Kärlekens månad. Tack för att du finns!
April
Till tandläkare. Blev 42 hål. April, april, din dumma sill. Noll hål.
Maj
Helen fick en liten söt pojke.
Juni
Midsommar i Tjörn. En succe som alltid.
Juli
Flyttade ut ur Örebro till Göteborg. Hejdå.
Augusti
Klev in på Kannebäckskolan för första gången - det skulle bli mitt nya jobb.
Ny katt.
September
Fick äntligen träffa Paula efter... en evighet.
Brottades med en vagel (kunde inte styra ögat åt det håll jag ville).
Oktober
Drog till Örebro för första gången sen jag flyttade därifrån.
November
Kände mig äntligen hemma på jobbet - för första gången.
December
3:e Vi fick lägenheten! 18:e Försov mig, 350 kr flög bort, endast 5 min sen till jobbet. 21:e Örebro. 22:e Gagnef. 27:e Göteborg (ett plus: en timma med Finast). 28:e 9 månader med Daypon.
En näst sista sak, jag fick inte ens fira nyår med mina Tjejer, men jag vet vart Ni finns. Tack för att ni finns och förgyller mitt liv!
En sista sak måste jag ju få nämna, det är min rättighet, grattis till er som ska bli 6, önskar er all lycka och att allt går bra! Kommer på besök när det väl är dags.
Tack för mig - och året som gått. Ses!
Nu när jag undrar varför motivationen inte har varit på topp, alltså motivationen till att skriva blogg, så kommer jag på några grejer som hänt under de sista månaderna av året 2008. Inte så konstigt att man då inte hinner skriva så mycket kanske, hm.
För det första så har man ju flyttat - igen! Här här gången till en annan stad. Nej nej, har inte ändrat mig, inte Stockholm igen. Utan Göteborg. Och har trivts sen dess, människorna här måste man ju få uppleva. Inte som i Stockholm, inte som i Örebro, inte som i Skåne. Varje stad har ju sitt specialitet, och Göteborg har något extra! Kom hit så får ni se... Hoho.
Och sen ska man ju flytta igen, nej inte Örebro eller Stockholm nu heller, utan inom Göteborg. Härligt ska det bli! Om ni är duktiga på att lista ut summan av antalet kvadratmeter och lycka så kan ni nog lista ut hur glad man blir när man flyttar ur en 22kvm:s lägenhet till hela 64kvm... Och den här gången med dessa två nödvändigheterna B och B som jag sällan haft. Juste det, badkar och balkong. Längtar. Mera om det kommer sen!
Ha is i magen - ta det till er om något känns hopplöst. Det sade pappa, och plötsligt fick vi en lägenhet. Ni väljer ju själva om ni äter några isbitar eller...
Nu har man ju även haft två veckors semester, inte utomlands nej men hemma i Sverige - ute i det vita täcket och samtidigt inne i glödheta värmen och det duger jättebra! Har länge behövt det, nu har man liksom tagit igen krafterna och återfått energin. Känns jättebra!
Sen har man ju varit i Örebro också, känner mig hemma men har inte saknat staden på så sätt som jag trott innan. Göteborg kommer nog förbli min hemstad nu, även om några protesterar. Hoho.
Jaja, nu ska man sammanfatta året som gått:
Januari
Klev in på Birgittaskolan för andra gången - den här gången som anställd.
Februari
Blev kär.
Mars
Kärlekens månad. Tack för att du finns!
April
Till tandläkare. Blev 42 hål. April, april, din dumma sill. Noll hål.
Maj
Helen fick en liten söt pojke.
Juni
Midsommar i Tjörn. En succe som alltid.
Juli
Flyttade ut ur Örebro till Göteborg. Hejdå.
Augusti
Klev in på Kannebäckskolan för första gången - det skulle bli mitt nya jobb.
Ny katt.
September
Fick äntligen träffa Paula efter... en evighet.
Brottades med en vagel (kunde inte styra ögat åt det håll jag ville).
Oktober
Drog till Örebro för första gången sen jag flyttade därifrån.
November
Kände mig äntligen hemma på jobbet - för första gången.
December
3:e Vi fick lägenheten! 18:e Försov mig, 350 kr flög bort, endast 5 min sen till jobbet. 21:e Örebro. 22:e Gagnef. 27:e Göteborg (ett plus: en timma med Finast). 28:e 9 månader med Daypon.
En näst sista sak, jag fick inte ens fira nyår med mina Tjejer, men jag vet vart Ni finns. Tack för att ni finns och förgyller mitt liv!
En sista sak måste jag ju få nämna, det är min rättighet, grattis till er som ska bli 6, önskar er all lycka och att allt går bra! Kommer på besök när det väl är dags.
Tack för mig - och året som gått. Ses!