Ludi

Yes! Jag tog studenten. faktiskt.
Och det händer endast en gång - i livet. Kan iallafall säga att det var en av mina bästa dagar, att ha gått dessa fjorton år och sen bara kunna gå ut i friheten. Så ofattbart.


_{Jag i rosa och vitt. Med Paula i handen - en speciell känsla.}


Det var någon som skickade ett sms dagen efter och det löd "Grattis till friheten". Och min frihet just idag (exakt 226 dagar sen dess) är att jag håller på att nå målet. När jag väl gått ut SLU i Skara då känns det nog som att jag verkligen klivit in i friheten. På riktigt alltså.
Nu har jag ett jobb att tänka på, som jag inte skall slarva med, och dit måste jag varje dag (utom när jag har ledigt) - men en del av friheten är att jag får träffa patienterna. Och det är de som gör så att man får en viss känsla (tycka om den) att man liksom är Någon. Oavsett om man är ful, handikappade, har dyslexi, synfel eller även sitter i rullstol så tycker djuret om en.
Varför kan människor inte vara likadana "blinda" för att ge och få? Det enda djuret behöver är kärlek (ja ja, mat, vatten och syre också förstås).

Tillbaka till den speciella dagen, min var otrolig men på tanke vad som hände därefter. Alldeles pank blev man och pengar flög runt i huvudet varenda dag (visst hade jag mina sparpengar men) och man blev en fall för Alfa-kassan. Som de flesta andra arbetslösa. Men därefter 2 veckor fick jag komma in på Albano så jag hade tur. Där fick jag åter friheten som jag hade när jag gick ut studenten.
Och nu, när man kommit in i arbetslivet, förstår man hur de andra hade det när de sagt "spara pengar innan du går ut gymnasiet!" och "arbetslivet är fyfan", osv.

Nej nej, nu till den speciella dagen...
Jag gick nerför trappan med min vita mössa och med Paula i handen. En sån otrolig känsla.
Fick en ros i ögat när någon försökte få den över huvudet på mig. Övriga trodde jag grät. Men jo, det var sorgligt att lämna klassen men samtidigt så befriande så därför grät jag inte.
Har faktiskt haft en jätte super klass. Som jag diggar på många olika sätt. Men såklart har det funnits de som jag inte gillar så värst mycket men det var bara att stå ut, ärligt talat.
Och jag gick ut till sist iallafall. Det var ett sammanträffande på ett sätt, eftersom jag var så skoltrött och ville bara ut och räknade dagar ändå fram till den speciella dagen...


_{Min lärarinna o jag.    Oscar i väntan.  Famijen i väntan (utom Tomas som tog bilden).}


Sen fick man åka runt med kärran, som man faktiskt fixade på torsdagen, dagen innan, och vinka åt alla deltagare i den enorma skara och dessutom åt de som var publik. Örebro city var fullt av vita mössor och människor. Och hundar.
Skrik, musik, skratt och leenden spred ut i hela stan och flaxade händer i luften syntes mycket väl.


_{Far, (marsan), emma.     Mor i väntan.           Karin o jag i kärran.  Några förbipasserande...}


Oh, sen var man hemma igen, på min lilla student-mottagning som jag innan protesterade mot på sätt och vis men gick med på det till slut när jag och mamma kom väl överens.
Blommor, mest rosor, gosedjur och presenter fyllde hela matbordet och en "massa" folk i min lilla etta (sakna lägenheten). Men som tur var, på nåt sätt, att mina övriga mostrar och morbröder, och alla kusiner  på mammas sida inte kunde komma pga att min andra kusin Klara (som är 2 år yngre än mig) även tog studenten den dagen.
Och sen var det även tur att min farbror (och hans familj) och faster inte heller kunna komma pga min tredje kusin Nina även tog studenten den dagen. För annars skulle tårtan och förrätten, även mitt leende inte räcka till åt alla... Hoho.

Dagen efter var man attans trött, efter en del festande (fast man drog hemåt istället för stadsparken), men väldigt nöjd. Och stolt. Synd bara att det är över.


_{Flaggan har sett allt.   Trött "student-tagare".}


Ni som inte tagit er genom den speciella dagen ännu, se fram emot det så klarar ni genom dessa skolår..! Man klarar allt när man har något mål att sträva mot. Det lovar jag. Därför har jag alltid ett mål och sen ett krav på mig själv - att jag faktiskt skall nå dit.
Hm, nu får vi se vad för mål jag hittar på när jag väl gått ut SLU i Skara. Oh.




Tack för mig - en "student-tagare" och tack till alla speciella människor med speciella mål i livet.