Fick huvudrollen i filmen ”Färden bland främlingar”.

Yes! Fick huvudrollen..! äntligen.

Det är inte varje dag man får en huvudroll, eller ens en roll, i en film.

Alltså, den filmen är inte så efterfrågad och inte så speciellt populärt men kan i alla fall berätta detaljerna i filmen… Du lär aldrig få se filmen ändå så.
Det börjar med att…

Huvudfiguren ser tåget komma och kliver på vagn nummer 14, på väg hem till Stockholm, där hon nu bott ett tag. Från pojkvännen i Örebro.
Väl inne i vagnen sökte hon efter sin sittplats nummer 77, som sägs vara en handikappsplats (det var den enda som var ledig om man ville ha nummerplats på biljetten). Tåget var fullt, men snart fick en kort tjej snällt flytta på sig eftersom det var just det numret som även stod på tågbiljetten. Huvudpersonen satte ner sig och började direkt blända i Aftonbladet som hon fick av pojkvännen precis innan hon gav sig av. Nyheter och nyheter, åter nyheter. Även nöje och allt annat. Klockan blev 20.08 och tåget började rulla iväg…
Sedan fick det bli sudoku, vilket hon tyckte väldigt mycket om, och hon löste 2 rutor innan hon ville spara resten tills nästa resa någonstans.

På hennes biljett stod det att hon skulle åka raka vägen till Bålsta, och sen byta till pendeltåg till Kallhäll där hon bor. Det var kortare och enklare än att åka ändå in till Stockholm city och sen byta till pendeltåg mot Bålsta, där hon går av i Kallhäll. Dessutom var det billigare.

Klockan blev 21.34 och då skulle hon av i Bålsta, hon hämtade väskorna och gick av. Hon hoppades att hon skulle hinna med det tidigare pendeltåget, så skulle hon vara hemma ännu tidigare…
Men hon missade precis pendeltåget mot Västerhaninge, som nu rullade iväg. Det stod 21.41 på skärmen, där då pendeltåget skulle iväg. Nästa pendeltåg, mot Nynäshamn, skulle komma klockan 22.11.
Äh, det var bara att sitta ner och vänta på nästa och följa precis det som det stod på biljetten. Nja, det satt 2 fjortisar och en man på den svarta bänken, såväl, hon fick stå. Kanske lika bra efter att bara ha suttit, på nummer 77 hela vägen, för att nu kunna stå.

Det var inte värst så många människor, förutom fjortisarna och mannen, men snart kom det in en kvinna med en ljusblå dunjacka. Hon skulle nog också med pendeltåget, tänkte huvudpersonen. Sen var det inget mer med det.
Rastlösheten steg. Det brukade det göra när hon fick sitta och vänta, medan hon inget kan göra, och speciellt när hon bara ville vara hemma.

Lite längre fram kom det en tjej, i ungefär samma ålder som huvudpersonen, in i stationen och hon verkade vara trött. Hon skulle givetvis också med samma pendeltåg som henne och kvinnan med den ljusblåa dunjackan, tänkte huvudpersonen.
Mannen, som satt på bänken, steg sig upp och gick fram till fönsterrutan och såg ut längs pendeltåget. Där det stod och väntade tills klockan skulle slå 22.11.
Huvudpersonen passade då och satte ner sig på den svarta bänken, tillsammans med fjortisarna som då pratade i telefon.
Samt kom det en väktare in med en schäferhund, som hade en munkorg av svart skinn. Något stämde inte. De gick ut längs på perrongen vid pendeltåget, som om de sökte efter något.
Rastlösheten försvann när hennes ögon fick söka sig runt samt följa väktaren och hunden som blev mindre och mindre för varje steg de tog.

Hennes ögon tröttnade, och hon steg sig upp från bänken och började gå mot pendeltåget, för att kunna sitta sig ner och börja närma sig hem med hjälp av pendeltåget. Hem ljuva hem.
Alla dörrar intill pendeltåget var stängda, förutom en, där satt den trötta tjejen redan. Huvudfiguren steg in och satte sig tvärtemot henne, medan kvinnan med den ljusblåa dunjackan hade följt efter och satte ner sig mittemot.

Minuterna gick… Klockan blev 22.11. och pendeltåget rullade inte än. De kunde inget göra, bara vänta.
Klockan blev 22.20. och fortfarande hände det inget… den trötta tjejen sträckte lite på ryggen och gäspade.
De tre fick ögonkontakt då och då, med fundersamma ögon och ögonbryn, och alla tre tänkte nog på samma sak. Hem ljuva hem.

Klockan blev 22.32 och ännu hände det inget. Nu började ögonen vandra runt omkring och fundersamma tankar dyka upp i hjärnan.
Plötsligt kom det en man som pratade och sa
”Det är stopp här. Pendeltåget kan inte åka vidare, så…”
läste huvudpersonen via läpparna på mannen innan han vände huvudet till de andra två resenärerna.

De två steg upp och skulle av pendeltåget, då följde huvudpersonen med och sen vände kvinnan med den ljusblåa dunjackan och sa i någon stil med ”så typiskt” och log.
Huvudfiguren tog då upp mobilen och skrev
”Jag är döv. Men såg att han sa att det var stopp, blir det buss istället?”.
Kvinnan läste texten och nickade, de tre gick vidare tillbaka mot stationen, medan den trötta tjejen fick en uppfattning och en förklaring av kvinnan om att huvudpersonen var döv.
Väl inne i stationen så fick alla, det var de tre och en lång mörkhårig man, och cirka 4 stycken människor som stod där, en lapp med rubriken Bålsta taxi. Och så telefonnumret dit till företaget.

Kvinnan informerade killen, som var biljettexpeditör inne i stationen, att huvudpersonen var döv. Och så var det framme med papper och penna.
”Ni får ringa till taxi, numret dit står på lappen du fick, och vi ersätter kostnaden” stavade killen till på pappret och huvudfiguren frågade
”Okej, men varför blev det inställt?”
”En ´olycka`” skrev killen.

”Kan du hjälpa mig och ringa en taxi åt mig? Tack.” knappade huvudfiguren ner på mobilen och riktade den till kvinnan med den ljusblåa dunjackan. Hon log och nickade.
Snart ringde kvinnan till taxi, medan huvudfiguren hade sin adress nedskrivet i mobilen och hade den vänt mot kvinnan medan hon pratade i telefonen.
-         Vad heter du? Frågade kvinnan då medan hon höll i telefonen.
”Julia” svarade huvudfiguren via mobilskärmen.
Kvinnan nickade återigen.
Plötsligt kom den långe och mörkhårige mannen och ville säga något, medan kvinnan höll på med telefonen. Men när kvinnan var klar så föreslog mannen att de kunde åka tillsammans, de fyra.

Snart kom det en taxi och då packade de in väskorna.
Den långe mannen fick sitta fram medan de tre andra i baksätet. Huvudfiguren, tydligen Julia, skrev ”Tack för att du ringde” på mobilen och visade texten för kvinnan.
Hon nickade och log.
”Jag är ensam med 3 främlingar, inklusive taxichauffören, i en taxibil… faktiskt.” tänkte huvudfiguren en gång men sköt bort tanken.

Först steg den trötta tjejen av och betalade en viss summa. Sen fick hon med sig ett kvitto.
”Hur mycket kostar det på ett ungefär ändå till Kallhäll? Eftersom jag har begränsat med pengar med mig just nu, bara 190 kronor, så?” frågade huvudpersonen, Julia, kvinnan det via sin mobil.
”Taxichauffören räknar ut det när jag stiger av vid Kungsängen.” svarade kvinnan till svar.
En längre bit fram steg båda kvinnan och mannen av.

Innan kvinnan hade gått av så gav hon ett par hundra sedlar i huvudfigurens händer och nickade.
Hon bara satt där och kom på tanken ”det kostar 200 kronor för mig att nå hem till Kallhäll och hon betalar frivilligt allt...”.
”Tack så mycket!” skrev hon då snabbt i mobilen som tack, hon log och gick iväg med väskorna sina.
Senare ensam i taxibilen kom huvudpersonen Julia på hur hon ska kunna betala tillbaka dessa 200 till den kvinnan med ljusblå dunjackan? Hur..?

Taxichauffören lämnade över henne och väskorna precis utanför sin dörr och sen fick hon även kvittot.
Huvudfiguren Julia var hemma först klockan 23.18. Hem ljuva hem.

Berättelsen är baserad på en sann historia.

Okej, okej. Det var ingen film och varken någon huvudroll, men det hände faktiskt mig och det kändes faktiskt som om jag var med i en film. Sådär skumt med 3 andra främlingar (samt taxichauffören) som jag blir tvungen och lära känna för att rädda mig själv undan ”monstret” i filmen… (även om det var tiden som var monstret i ”min film”).
Ofattbart. När man ens vågade tänka tanken ”skönt och vara hemma lite tidigare än vanligt” så fick man den totala motsatsen.

Och den där kvinnan med den ljusblå dunjackan, vet knappt hennes namn eller efternamn. Minns bara hur hon såg ut.
Även jag är osäker på färgen på hennes dunjacka, men troligen var den ljusblå.
Allt det där vet jag, bara det.
Jag skulle kunna ha betalat med mina 190 kronor och sen fått en tia. Men icke sa Nicke.

Hm, vi kan alltså säga såhär; jag hade åtminstone huvudrollen i min händelse. Det är ju sant, det. Men oavsett det, tänk dig, att det finns så snälla människor därute. Tack och lov för det!
Däremot får man se om jag ens vågar beställa en sådan tågbiljett igen som tyder på att man ska åka raka vägen till Bålsta och sen byta där till pendeltåg till Kallhäll… Vi får allt se.

Men en sak är säker, jag tänker göra något åt saken.
Kvinnan i den ljusblå dunjackan ska få tillbaka sina 200 kronor och kanske ska man ta hjälp av tidningen Stockholm City. Få se – försöka ska jag i alla fall.

Tack!


Tack för mig – Du har huvudrollen i ditt liv, tänk på det Du och ta vara på det. God natt.


Kommentarer
Postat av: Ärtan

Hej gumman! Känns som det är en bra film eller bok..:)
Ja typiskt när man tänkt att man kunna vara hemma tidigare så blev det annat.. suck! har hänt mej några gånger..:( Men skönt att du kom hem till sist! :) kramar


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback