Ludi

Är det här ödet..?
Har sagt upp mig från jobbet idag.
Så trött på allt.

Alltså, i flera månader har jag funderat, tänkt, oroat och därmed blivit trött på allt. Och det är något som bekymrar mig, när jag somnar och vaknar, och vet inte ens själv vad det är. Arbetskollegorna har även märkt att jag inte "är mig själv" de sista månaderna.
Pratade med pappa i fredags då jag kom till hans röda hus, vid matbordet (det blev falukorv, som vanligt) och han visade att han stod vid min sida, oavsett vad jag gör. Men han hoppades på att jag skulle stå ut en månad, det var trots allt bara en månad kvar.
Känns så otroligt skönt att ha någon vid ens sida.

Pratade sen med mamma, i telefon, och berättade allt. Hon föreslog då att det kunde ha varit bl.a.; studenten, flytten, nytt jobb, förhållandet som blev allvar med Tomas (han är min första) som jag tagit åt mig under ett år och som har oroat mig så länge. Det kan vara det, men samtidigt så finns det något där som bekymrar mig ändå, det känner jag.
Men ska fan fånga det och sen döda det. Oavsett vad det nu är. Så att man slipper oroa sig - för något man inte ens vet nåt om.

Idag när jag väl missade bussen med en oroad mage, så fick jag nog, och åkte till jobbet med nästa buss och pratade med Caroline. Där bestämde vi, båda två, att jag skulle få sluta idag. Och åka hem, koppla av och sen ta itu med det. Samt ta igen det här med jobbet. Jag vet att det kommer att ordna sig.

Sa hejdå till alla arbetskollegor som just jobbade där; Åsa, Carro och Carina
(samt Caroline, personalsansvarige);
"Det kommer ordna sig för dig. Det vet jag."
"Lycka till och hoppas att du hittar din plats i livet. Du är så skitbra på det du gör."
"Nej, va synd. Du har varit jätteduktig!"
"Kommer att sakna dig väldigt mycket!"
"Kom och hälsa på snart."
¨De lovade dessutom att hälsa de andra från mig, som inte jobbade där just då. Kommer att sakna dem så enormt mycket...

Har bara en månad kvar av min praktik, så det ska jag utföra när jag väl mår bättre igen.
Vet inte ens om jag vill börja plugga igen till höst, tycker att det är så kort tid kvar. Och livet kan ge så mycket innan universitet, så jag tror att jag väntar med att ansöka till nästa vår.
När jag väl mår bättre igen så får Caroline ringa till djurkliniken i Örebro och ge referenser så att jag kommer in för en månads praktik sen. När jag känner för det.

Är väldigt förvånad själv, det är inte så ofta jag "ger upp" så lätt men har insett att det är bäst så. Att man är ärlig mot sig själv. Man kommer längst med det i längden. Jag har för lätt att ta åt mig för mycket, eftersom jag vill så väldigt mycket, men samtidigt måste man ta det som det kommer. Om man ska nå någonstans.

Känns skönt, så jag ska hem och koppla av. Sen fånga det och döda det, vad det nu än är.
Gud, så himla trött på alla röda stadsbussar och tunnelbana, pendeltågen. Därför ska jag packa redan ikväll och sen ta något tåg där det står "Örebro" på. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen. Inte så många som vet att jag kommer hem ikväll (allra minst att jag sagt upp mig) men ibland måste man bara dyka upp, livet blir lite mera speciellt och överraskande då. hoho.
Och ta det som livet ger. Varenda dag.
Ska nog ta och åka pulka, det också. Eventuellt med Oscar, samt med Tomas. Vill vill vill.

Man stannar nog i Örebro i en vecka, och sen återkommer man hem till Stockholm igen och börjar packa inför hemkomsten igen. Finns inget annat att säga än att jag kommer att sakna Stockholm. Ändå från topp till tå.
Sen får man se fram emot betyget som man får hemskickat (till Tomas söta adress) från Caroline. Om hur jag utfört min jobb där hos dem. Men det är en sak som jag vet, att det kommer bli ett otroligt bra betyg. Det sa hon.

Så j-vla trött på den här bloggen också. Så ska ta en paus - från allt.
Lovar att höra av mig så fort det händer något kul.
Så vihörs, kära trogna läsare och alla främlingar!





Tack för mig - vises!