Befinner mig i rätta jag igen
Nej nej, har inte varit med om depression eller gått vilse i skogen eller liknande. Har bara gått 6 veckor fast i en halskrage och jag hade nästan glömt att jag hade en omgivning runt mig, koncentrerade mig mest på att bli frisk igen och nu kan jag äntligen skrika rakt ut att jag lever ett normalt liv igen!
För exakt en vecka sen så satt jag mittemot min ortopedläkare med den eviga halskragen på. Han sa att röntgenbilderna såg fina ut och kotorna rör sig som de skall och då försökte han vifta glatt med händerna genom att försöka visa att jag fick ta bort halskragen, jag förstod det först när teckensspråktolken tolkade det han sa. Herregud, va jag log och tog bort sjalen först och sen den eviga halskragen. Jag fick vrida på huvudet åt sidorna, men kunde inte mera än... öh, typ 10 % åt både hållen, i vanliga fall skulle man kunna vrida på 100 % om man får säga så. Men det spelade ingen roll för mig när mina halskotor kämpade. Jag var jag igen!
Lämnade kvar kragen på läkarens bord, ville inte ha med mig hem den. Ett oväntat besök igen, nej tack.
Jag är inte helt frisk än egentligen men har fått tillåtelse att få jobba igen men inte på samma sätt som jag alltid gjort, nu blir det däremot helt andra uppgifter på jobbet - ska bli kul även om jag hellre allra mest vill återvända till det gamla på jobbet men jag SKA återvända en dag. Kanske om tre månader, om halskotan återfått rörelsefriheten igen så får jag återkomma till mitt arbetslag igen. Så det där är det enda jag koncentrerar på just nu men glömmer inte omgivningen iallafall. Det tar ca 3 månader tills jag är helt återställd igen, enligt läkaren. Så det ser jag fram emot nu.
Halskotorna är fortfarande lite stela men jag kan iallafall vrida huvudet 80% nu men det gör ont om jag försöker mer än så. Det innebär lite träning fortfarande men det spelar fortfarande ingen roll, nu orkar jag så mycket mer och är glad för det jag har kvar. En fungerande nacksystem, som jag säkert sagt flera gånger nu.
Mamma berättade, för ca två veckor sen, i skräck att det var en ishockeyspelare som blivit förlamad från bröstet och nedåt pga en olycka mitt i en match. Det var samma halskota, den sjätte, som jag... Det blir ju bara mer och mer som man förstår att man hade en väldig stor tur i oturen. Jag kan åtminstone gå och slipper rullstol och det slipper han inte - det är liksom två exakta samma öde men med olika tur.
Och jag kör bil igen, finns inget bättre! Men hjärtat krymper upp i halsgropen när jag närmar mig lastbilar. Det ska jag övervinna, men just nu hinner jag inte. Har en massa annat som har väntat i 6 hela veckor. Hoho.
Nu bifogar jag (äntligen, gott folks?) med en bild på den eviga halskragen som jag inte behöver längre idag.
Och huset, som flera har velat se... EN bild börjar jag med idag, övriga kommer sen. Det kommer bli före och efterbilder så småningom när vi genomför renoveringar men trots vissa öh-tapeter så trivs jag och Daypon jättebra och... jag tror faktiskt att det kan bli något otroligt mysigt hus (om det ens kan bli mysigare?!) som man kan leva resten av livet i - möjligen, men vi får se. Man skall inte ta saker för givna. Men mitt växthus tar jag med mig OM jag inte bor kvar här resten av livet. Bestämt.
Tack för mig - och för den eviga halskragen.
För exakt en vecka sen så satt jag mittemot min ortopedläkare med den eviga halskragen på. Han sa att röntgenbilderna såg fina ut och kotorna rör sig som de skall och då försökte han vifta glatt med händerna genom att försöka visa att jag fick ta bort halskragen, jag förstod det först när teckensspråktolken tolkade det han sa. Herregud, va jag log och tog bort sjalen först och sen den eviga halskragen. Jag fick vrida på huvudet åt sidorna, men kunde inte mera än... öh, typ 10 % åt både hållen, i vanliga fall skulle man kunna vrida på 100 % om man får säga så. Men det spelade ingen roll för mig när mina halskotor kämpade. Jag var jag igen!
Lämnade kvar kragen på läkarens bord, ville inte ha med mig hem den. Ett oväntat besök igen, nej tack.
Jag är inte helt frisk än egentligen men har fått tillåtelse att få jobba igen men inte på samma sätt som jag alltid gjort, nu blir det däremot helt andra uppgifter på jobbet - ska bli kul även om jag hellre allra mest vill återvända till det gamla på jobbet men jag SKA återvända en dag. Kanske om tre månader, om halskotan återfått rörelsefriheten igen så får jag återkomma till mitt arbetslag igen. Så det där är det enda jag koncentrerar på just nu men glömmer inte omgivningen iallafall. Det tar ca 3 månader tills jag är helt återställd igen, enligt läkaren. Så det ser jag fram emot nu.
Halskotorna är fortfarande lite stela men jag kan iallafall vrida huvudet 80% nu men det gör ont om jag försöker mer än så. Det innebär lite träning fortfarande men det spelar fortfarande ingen roll, nu orkar jag så mycket mer och är glad för det jag har kvar. En fungerande nacksystem, som jag säkert sagt flera gånger nu.
Mamma berättade, för ca två veckor sen, i skräck att det var en ishockeyspelare som blivit förlamad från bröstet och nedåt pga en olycka mitt i en match. Det var samma halskota, den sjätte, som jag... Det blir ju bara mer och mer som man förstår att man hade en väldig stor tur i oturen. Jag kan åtminstone gå och slipper rullstol och det slipper han inte - det är liksom två exakta samma öde men med olika tur.
Och jag kör bil igen, finns inget bättre! Men hjärtat krymper upp i halsgropen när jag närmar mig lastbilar. Det ska jag övervinna, men just nu hinner jag inte. Har en massa annat som har väntat i 6 hela veckor. Hoho.
Nu bifogar jag (äntligen, gott folks?) med en bild på den eviga halskragen som jag inte behöver längre idag.
Och huset, som flera har velat se... EN bild börjar jag med idag, övriga kommer sen. Det kommer bli före och efterbilder så småningom när vi genomför renoveringar men trots vissa öh-tapeter så trivs jag och Daypon jättebra och... jag tror faktiskt att det kan bli något otroligt mysigt hus (om det ens kan bli mysigare?!) som man kan leva resten av livet i - möjligen, men vi får se. Man skall inte ta saker för givna. Men mitt växthus tar jag med mig OM jag inte bor kvar här resten av livet. Bestämt.
Tack för mig - och för den eviga halskragen.
Kommentarer
Postat av: mallan
verkar mycket läskigt med bilolyckan!! men tack bara halskrage i evigheternas evighet än förlamade underkroppen liksom.. Men vi måste vara lite bittra i bland också så jag tycker synd om dig!
fint hus! köpt hus?! vad coolt.
Trackback