Ludi

Ännu ett sms igår natt.
Anade aldrig att jag skulle bli så glad. Läste smset om igen och om igen.
Glömde mobilen på väg till jobbet men leendet drogs upp under dagen idag då jag tänkte på smset.
Finns inga ord som beskriver hur glad jag är - till och med skriver jag enbart om det ikväll. Så glad är jag.
Tänker på er tre!

Sköt om er!
Saknar er.





Tack för mig - glad och så sköntrött. _{godnatt, gott folk. och tack till alla mobiler i världen för att ni finns.}

"Nej?! Det är ju Victor!? Eller är det han, verkligen?"
Så tänkte jag när Babe skickade ett MMS idag då jag passade Oscar.
Så sant var det han, min kära morfar. Victor Andersson.
Babe hade alltså hittat honom i en urklippt artikel, i en tidning som hennes gammelmorfar hade klippt ut för åratal år sen. Vilket sammanträffande, Dalarna kanske inte är så stort som man tror.
Han dog 1998 och det var första gången jag såg en död människa - minnesbilden har fastnat kvar och det består av hans smala och blekvita ansikte, annars var han rund och hade alltid färg i ansiktet. Först bestämde jag mig att det inte var han som låg där, för mina ögon såg inte den Victor jag kände. Men sen såg jag hans enorma öron, då förstod jag att det verkligen var han trots allt. Hans öron glömmer man bara inte - de var enorma!
Jag togs ofta till hans knä av hans starka händer och sen kliade han mig tills jag kvävdes av skratt. Kommer också ihåg den blåa gungstolen som han (och mormor) hade i köket, som jag ofta gungade i medan släkten drev runt omkring i deras hus, vilket var stort och fylld med gömställen. Samt deras leksak-skåp av färgen grå, skåpet var tråkig tyckte jag men den var alltid full med överraskningar.
När mormor senare dog, efter morfar, rusade jag till den gråa skåpet och tog med mig en sliten gul nalle - som alltid lyste upp när man öppnade skåpet. Även bestick tog jag - en massa skedar för det mesta. En vacker hörnskåp av trä, det tog jag också. Några ljusstakar och mora-klockor av trä som morfar själv gjorde.
Men inte så mycket mer. Det räckte för mig iallafall. Fortfarade har jag kvar de sakerna, det är allt jag kan göra - spara dem och bevara minnen som jag har kvar. Men naturligtvis undrar jag ibland vad han gör och var han är någonstans. Egentligen.

Som sagt passade jag Oscar idag, vilket gick inte så lyckat (som är ovanligt). Nja, vet inte om man kan kalla det "inte så lyckat". Han strejkade mot mig i minst en halv timme för att han ville köpa glass före maten. Det vägrade jag att göra - vilket gjorde så att vi båda blev förbannade på varandra.
Men till sist gick vi till lekparken, utan att han hade ätit något som protest och ingen glass blev det heller som protest från min sida. Gissa hur hungrig han blev när vi kom hem igen. Sen målade vi stenarna som vi tog på vägen hem, i färgerna som han hade valt - rött, grönt och svart.
Oscar är en underbar pojke!

Då var en vecka avslutad på Annalysen, tre veckor återstår som jag ser fram emot. Trivs som fisken i vattnet där! Även om jag alltid har vetat vad jag vill göra, så har jag aldrig varit så bergsäker på det som idag; att jag vill bli djursjuksköterska. Eventuellt veterinär, om jag ens har betyg som är tillräckliga.
Har sett en del opererationer, mer än på Albano då jag var mest på vårdavdelningen, och opererationerna är inte särskilt trevliga att se på MEN varför jag ändå tycker om att titta är för att det är så fascinerade att ens människor kan rädda liv genom att ta sig in i ens kropp. Operationer av bl.a. magsäckar, livmoder, analsäckar, tumörer, frakturer och en massa mer är helt fascinerade att se! Och att djuret sen återhämtar sig och blir frisk igen - det är bara för otroligt. När man ser dessa livsorgan då veterinären "öppnar" djuret - levern, tarmarna, blodkärlen, all hud och dess lager och miljontals fler organ - hur i helvetet kan ens kropp vara så anpassad? Allt fungerar som det ska. Alla organ har sina "uppgifter" och sitter på plats som perfekta gentlemän. Vem har bestämt dessa platser och hur kan de fungera som de ska utan några instruktörer-lappar? Öh.
En dag när jag skulle hem, och skulle sätta på mig mina favorit vita Scorett-loafers då märkte jag att ena strumpan var borta... Det låg en hund i omklänningsrummet, som tillhör till en av personalen. Den tittade upp på mig och viftade på svansen - då förstod jag. Hunden hade ätit upp strumpan!
Kom fram till att hunden inte behövdes opererades eller liknande eftersom strumpan var tunt och lätt kunde komma ut från den "andra" hålet. HOHO.
Köpte nya strumpor nästa dag.

Nej, nu ska man nog kila och somna inför en ny dag med Oscar. Man vet aldrig vad som kommer, vilket jag tycker om när jag och Oscar är tillsammans. Han är ett lekfullt, livligt och klyftigt barn.





Tack för mig - ^{_{godnatt och dröm vackra drömmar.}}

Gud! Varför valde jag en sådan rubrik för?!

Hm. det kan jag inte svara på men det var vad jag reagerade på som att "vad... Varför då?". Liksom varför får man bara inte leta..?
Nja, kanske inte leta efter meningen med precis a-l-l-t men iallafall de jag vill få svar på innan jag går rakt ned i graven.

Ja, nu på tal om vad som har hänt de senaste dagarna. Rätt mycket, för min del, det iallafall.
En tisdag (i förra veckan) gick jag och Babe in på La Baguette "bara" för att fylla våra magar. Men precis innan vi steg in så såg jag en signal om att de sökte personal...
Sen fick jag tre timmars prov där på torsdagen. Prick klockan tre på eftermiddagen fick jag läsa en lapp som chefen dök upp med där det stod "du fick jobbet". Oha, då var det, det!
Började på riktigt på fredagen, och stormtrivdes! Även om hjärnan min aldrig fick lugn och ro utan därmed simmade i olika slags rätter som jag skulle kunna ordna upp lagom snabbt och smidigt, hade jag väldigt roligt. Speciellt efter en slappande och härlig sommar!
Nu ska man åtminstone fortsätta där tills den 3:e september och sen anländer jag till Annalysen på en månads praktik. Längtar! Där får jag återse a-l-l-t igen. Kan lova att jag kommer att le så fort jag stiger in där och känner doften av den dära... Ja, sjukhusdoften. Samt djurhår och mediciner. Det är då jag känner mig hemma, hur lustigt det än låter. Hoho.

Men det är alltid bra med en tillfälligsjobb så att man slipper förbli soffpotatis om dagarna, kanske inte endast soffpotatis men men...
Ja, antagligen fortsätter jag på La Baguette efter praktiken. Sen är det dags att ansöka till universitet (äntligen) och då får vi se om jag ens kommer in.
Vi får se vad som blir av med mig nu. Leker i sandlådan med livet än så länge - livet leker.
Det är ju dessutom alltid bra med meriter! Alltid.

Födelsedagen var toppen av självaste toppen! Fick en symaskin som jag hade önskat mig (3 dagar i efterskott) och den lär komma till användning inom snarast - så snart jag har ett bit tyg framför mig.
Tack Tomas för presenterna... Det är mer än mycket. Tack Rask för allt! Tack!

Ikväll har varit super med tjejerna, S och S.
Såg på filmen "Huset vid sjön" och den var... ja, oslagbart! Lika otroligt som "Dagboken" fastän lite som en rörig film som knappt låter en att blinka. Men den var enastående! tycker jag iallafall.
Kan iallafall säga att jag är väldigt glad över att ha fötts på 80-talet, annars kanske skulle jag vara tvungen att söka upp några som "fattas" just då. Tack och lov.

Ja, på tal om att "finna meningen med allt" - är det meningen att jag just fått jobb och närmar mig mot målet. Alltså, utbildningen på SLU. Är det? Eller är det bara en slump av allt, att slumpen verkligen existerar?

En sak till... "Vet man om att man är vacker anses man kaxig" kan det stämma?
Inte vet jag. Och nej, ögonen håller inte längre till...
Det här får räcka för den här gången.
Sköt  om er, alla därute!




Tack för mig - Hon med havet i ögonen.

Här hamnade man igen..!

För det första, nu tror jag på att det kommer ordna sig. Oavsett vad det är så ordnar allting sig till slut, trots mot alla odds. Det gör det, det kan jag lova. på hedersord.

Hade en jättehärlig vecka hos pappsen. Han hade nämligen skaffat sig en pool (inte av den lyxiga varianten utan liksom som en bassäng) och den hade huvudrollen i trädgården om dagarna.
Det fick bli bad, sol med solkräm, böcker, tidningar, handduk, solglasögon, solstol, en liten bord ur lekstugan, hårband och bikini förstås!
Gott om bad gav poolen, gott om sol gav den blåa himlen, gott om solkräm gav apoteket, gott om böcker gav min bokhylla, gott om tidningar gav mataffären, handduken fick ta emot min allra egna svett, solglasögonen fick skydda mina ögon från solstrålarna, solstolen bar upp mig från marken, den lilla bordet fick bära upp mina ben (i annat fall brukar den hyllas som matbord i lekstugan för Oscars del), hårbandet fick styla mitt hår så att det inte skulle blötas ner och så fick bikinin den bästa äran, kanske..? hoho.
Det är precis vad jag önskat mig - en riktig Dalarna-aktig sommar! och det fick jag, med hjälp av dessa grejer.

Sen har det varit en del krig och fred i Hallonlandet. Hehe, det finns en märklig och lite fantasifull historia om hela Hallonlandet... Låt oss säga att det är en påhittad historia som dök upp i mitt huvud när jag var ungefär åtta år gammal eller liknande.
Hallonlandet består av grenar, gröna blad, buskar i rad av självaste hallon. Ja, bär som hallon.
Pappsen har alltså ett helt "land" av hallon, nja, kanske inte en helt land men det var vad jag såg när jag var åtta.
När jag plockade bären för att smaska mig i dem så tänkte jag för varje bär jag tog så fick jag en soldat till min sida av kriget men när det kryllade av larvar och småknottrar i bären så fick de kastas rakt fram över buskarna och de var kulor från min allra egna hallon-vapen.
Det blev en del plockande och fantasi-krig. Vilket jag tyckte var kul, minns jag. ingen annan förstod, bara jag. Även om det inte fanns några synliga människor eller såväl soldater som jag verkligen hallon-krigade mot... äh, skitsamma. Det var åtminstone kul just då!
Medan jag plockade hallonen i Hallonlandet under dagarna (krigade gjorde man inte men minnena består) så blev det en del bär..! Det blev minst tolv glasflaskor hallonsaft. Känns som man för tillfället bygger upp ett förråd av saft inför den kalla kalla vintern som jag ska försöka överleva med saft. hm.

Hm, sen har tankarna vandrat, dansat och gått, kommit tillbaka... vilket var av nytta för mig. Där, ute på landet, kan man bara ta det som kommer om det så vill. Göra ingenting, om man så vill. Och det är vad jag har gjort de senaste veckorna där i käraste Gagnef.
Ska absolut åka tillbaka snart nog, eventuellt i september, då allt börjar färglägga landskapet med rött, gult, orange... Ja, höst nämligen. Men samtidigt så längtar jag inte till höst, inte än iallafall.
Skulle tacka ja om någon frågade mig: skulle du vilja förlänga sommaren en gång till?

Just nu längtar man bara efter en ögonblick då ögonen fastnar på en vinterjacka och som får kroppen att vilja sjunka i den. Men annars vill jag absolut inte ha hösten eller ens vintern här ännu. Värmen har inte ens varit tillräckligt för mig. vill ha mera, mera... mera.
Men det var väldigt kul och träffa Tomas igen, till sist.

Måste bara nämna en speciell bok som jag läste ur däruppe i Dalarna. ´Tusen små bitar` av James Frey - herregud. Vilken bok. Hans beskrivning av hans syn på allt, som t.ex. tron på Gud, en värld full av vrede och ilska, drogproblemen,  oskyldiga människor och så livet. Vilken berättelse. Hans berättelse - värd att ta och läsa ur!
Tron på Gud som de flesta kristna har, tror jag inte på, men livet efter döden är jag mera osäker på däremot vad James tror - han tror att ingenting existerar efter döden. Varken en vackrare eller ens djävulsk liv eller ens att själen lever vidare.
Men jag tror att det finns något, mer eller mindre, efter döden.
Ja, när jag läste klart boken så fick jag en del förändrade syn på en del. Man kan om man bara vill.

Alltså, det är ju man själv som har huvudrollen i sitt liv. Ingen (förutom sjukdomar, förstås) kan ändra på det, och ta ens hjärna, syn, upplevelser, hörsel, känslor, rörelse och alla val man väljer i livet.
Det är du som bestämmer hur rollen ska utspelas. Ta vara på den eller skit ner hela grejen, om du så vill, det bestämmer du själv. helt enkelt, så är det.

I ett par dagar har familjen dessutom snokat i klädförrådet därnere i källaren i botten av pappsens röda hus, alltså vi har sparat kläder i åratal och tyckte att det var dags att sortera dem. Det var bara tre högar som skulle sorteras; kastas, sparas, skickas. Men det blev rejäla högar!
De kläder som skulle skickas valde vi att skicka till Röda korset. Vilket stillar mitt samvete då jag kastade postgirot på 100 kronor till något välgörenhetsfond för fattiga barn i Afrika, tror jag det var, då jag bodde på Ekersgatan.
Mamma tog upp en liten söt rosa t-shirt och sa "läs". Jag läste texten på framsidan: "Sveriges hopp", med en tryck av Sveriges flagga.
"Det var din när du var runt ett-två år gammal", sa mamma till sist, och visade upp den insydda namnlappen med mitt namn och efternamn i t-shirten. Den ville jag varken kasta eller skicka till Röda korset, även om det säkert finns små söta (Utländska) hoppor därute som jag. Den tänker jag åtminstone rama in och spara livet ut. Det är ju jag som har huvudrollen i mitt liv.






Tack för mig - Sveriges hopp.

Det är för jävligt och ha blivit utmanad. Och speciellt av CrazySigge... hoho.
Men är man så är man.

Fem saker i min bil: (har ingen så vi tar innehållet i mammas nissan)

1. I framsätet: kartor till världens ände.

2. I baksätet: en enorm barnstol som tar plats.

3. I bakluckan: en massa oljor, vätska och biltvätt-medel.

4. I handskfacket: en massa böcker om instruktioner ang. bilen samt övningskörningsskylten.

5. På den vänstra sidan: en ny tanklock av plast intill själva tanken som syrran E köpte på vägen till pappa efter att vi hade åkt utan huvudtanklocket så den hoppade av från biltaket............

Fem saker i min handväska:

1. Två 1kronor och en 5krona.

2. Plånbok.

3. Mobil.

4. Lypsyl.

5. Nycklar.

Fem saker i min frys:

1. Glass.

2. Vitlöksbaguetter.

3. Kära falukorv.

4. Kycklingfiléer.

5. Grönsaker.

Fem saker i min garderob:

1. Kläder, kläder, kläder och åter kläder. Dubbelt upp.
2. Skor, skor, skor och åter skor.
3. Väskor, väskor, väskor och åter väskor.
4. Slipsar i flera färger (obs! de är mina, inte Tomas).
5. En BIG-pack toalettpapper. hoho.

Fem saker jag skulle ta med till en varm öde ö:

1. Solkräm.

2. Hängmatta med tillhörande kudde.

3. Flaskor med isvatten.

4. Bra böcker.

5. En uppblåsbar båt, ifall jag tröttnar och vill hem.

Fem personer jag väljer att utmana:

mippy.blogg.se
tompan.blogg.se
web.1asphost.com/saraaselling/
pallis.blogg.se
ellisw.blogg.se




Tack för mig - nattdjuret som gärna sover om dagarna.

Fick en lust och berätta om någon man såg och träffade igår;
en hund, vid rasen rottweiler.

För att vara exakt och berätta från början...
Hela familjen; jag, lillebrorsan, syrran M, Oscar och mamma åkte upp till mammas lilla sommartorp inne i skogen.
Allt var som vanligt, tills en hund, helt plötsligt, stod och tittade på oss precis när vi skulle börja grilla. Vems hund är det? Som stod i våran (jaja, okej såväl, mammas) trädgård. Han (eller hon, men gissar på att det är en han) bara stod och tittade på oss. Familjen, som inte särskilt tycker om stora hundar av sådana raser (gäller även som t.ex. pitbull, troligen av alla "anklagelser" om dessa raser) tog avstånd från den hunden medan den bara stod där.
Jag log, samt insåg att hunden inte ens viftade på svansen, men hälsade en "hej" iallafall, hunden såg på mig och viftade lite grann på svansen då. Jag böjde mig ner och bad den att komma och hälsa tillbaka.
"Va försiktig" sa mamma. Jag bara nickade.
Den gick fram till mig och lät mig klappa den, den tyckte minsann om att bli kilad på ryggen och på sidan, just då insåg jag att jag hade sett mycket större hundar av sådan ras då jag jobbade på Albano. Dessa hundar där kunde dessutom vara aggressiva och rädda, vilket kunde göra en osäker ibland när man jobbade (men för det mesta gick det bra annars).
Den hunden var inte ens aggressiv men kanske lite rädd. Inte vet jag.

Lillebrorsan såg snart att han kunde även gå fram och klappa hunden utan bekymmer, sen undrade jag vart hunden kom ifrån och hur den hamnade här i våran trädgård. Plötsligt sa syrran M att någon ropade på den, och hunden gick iväg. "Så snäll den var!" sa lillebrorsan och tittade efter den medan den gick bort över våran smultronäng mot det huset som stod bredvid mammas torp. "Hejdå".

Vi grillade, skrattade, snackade, lekte (med Oscar alltså)... Efter maten gick de andra för att måla inne i dasset (syrran M), riva bort tapeter på övre plan i gäststugan (lillebrorsan), måla om taket på nedre plan i gäststugan (mamma) samt måla på papper utanför dasset (Oscar). Jag däremot fick gå och diska, suck. Men maten var så god (grillad lax med nypotatis och dillsås) så man erbjöd sig att diska.

Sen lekte man med Oscar, spelade boll med honom. Plöstligt sa han "hund", jag tittade omkring... Han pekade åt hållet där den gamla skogsvägen ledde fram till vår (jaja, mammas) torp. Där var hunden igen. Den gick med långsamma steg och svansen var nedböjd, den viftade inte på svansen, insåg jag nu. Det gjorde den inte heller första gången den såg oss. Lite grann, bara när man sa "hej".
"Hej igen" sa jag, och satte ner mig på huk, Oscar tittade osäkert på mig... slutligen kom han och satte ner sig på benen på mig, hunden kom fram och viftade lite grann på svansen, stannade vid mig och Oscar. Oscar hade huvudet bort från hunden, där han stod. Jag sa "snäll hund, inte farligt", då började Oscar le. Jag klappade hunden på dessa ställen jag visste han gillade, ryggen och på sidan. Syrran M gick förbi och sa "va försiktig", jag nickade. Oscar log och vågade sig fram lite och klappa på hunden. Hunden luktade sig fram till Oscar, då ryckte Oscar bort ansiktet från hundens tunga som räckte ut utanför munnen. Jag skrattade, det såg bara för kul ut; Oscars min.
En stund därefter gick hunden iväg igen, mot skogsvägen igen. "Hejdå, vises snart igen".

Och då var det dags för fika, jag och Oscar gjorde iordning saft, bullar och kaffe på bordet.
Oscar fick gå ut med bullarna, medan jag gjorde iordning saft inne i torpet. Plötsligt kom Oscar in igen och sa "hund, hund, hund", jag följde med ut. Där var hunden igen, gick på vägen förbi våran torp. "Hej igen och hejdå".
Sen, medan man fortsatte och dukade fram, började man fundera på om man skulle låta hundar gå omkring ensamma sådär..? Om jag själv hade hund, skulle jag nog ha lite mera koll på den, som ett barn. När Oscar var liten, hade vi ständigt koll på honom. Till och med idag, då han är snart 3. Ett sådant koll skulle jag nog ha på en hund, vad som helst kan ju hända. Det finns ju dumma människor, bilar, andra hundar, djur därute omkring - vad som helst kan hända.

Såg inte hunden igen den dan. Hoppas på att få se den igen när man väl åker dit.
Men en sådan ensam hund, var den ensam? Eller tycker den bara om att gå omkring ensam?
Den viftade inte ens på svansen, som de flesta hundar brukar göra när de träffar nytt folk, och gick med små steg. Liksom långsamt. Kanske är den gammal..?
Eller bara ensam och har ingen som bryr sig om den?
Vem vet? Bara den.




Tack för mig - ensam hemma, fastän tycker om det. Väldigt mycket.

Ja, man hade tydligen lekt Jamie Oliver idag vid middagen, hoho.
Satt uttråkad i soffan idag efter när mamma och Oscar hade dragit hemåt. Tänkte på mat, plötsligt kom jag på (kära) falukorv som låg i frysen. Min kära korv, som påminner en om ens födelsehåla - Falun.

Tog fram den frusna (kära) falukorven och började skära den i skivor med Tomas vassa kniv, tänkte för mig själv och dansade lite i köket (ärligt talat, ha ha), och tvingade ner dem i en ugnfast form.
Sen sket jag i frysen och snokade i kylskåpet istället; en gul lök, milda mat (det är en slags matlagningsgrädde), en vitlöks klyfta, chiliketchup, en tomat, ketchup och hushållsosten.

Blandade ihop milda mat med chiliketchup så att såsen fick en rosa-aktig färg. Använde Tomas kniv igen och skar i gula löken, vit löken och tomaten. Slängde i dem i formen tillsammans med kära falukorven.
Snokade snart i skafferiet istället för kylskåpet och hittade lite pasta (i 3 färger, grönt, orange, vanliga vita, vilket ger mer smak), slängde dem i kastrullen och kokade ihjäl dem.
Sen fick de platsa med i formen (de fick precis plats i).
Lite ketchup sprutade jag i formen också - inte för mycket.

Sprang ut och plockade lite persilja på vår balkong - färsk persilja, finns inget bättre, trillade i formen. Letade bland alla kryddorna och hittade lite havssalt samt pepparmix. Kryddade på gott och ont - inte för mycket eller för lite.
Hällde i milda mat-chiliketchup-såsen i formen och det såg ut som att pastan drunkade istället för att ha dött i kastrullen..?
Såsen fick även plats i formen, nu var det ont om plats men osten måste ju vara med på partyt. Formen sprack nästan...
När osten väl lagt på sig där så tog jag in den i ugnen på 225 grader och gissade ut att den skulle vara klar inom 20-30 minuter. Max.

Och så mitt i emellan som jag gissade blev den klar på 25 minuter.
Hela köket doftade så gott och lite falukorv-party blev det. Min mage sprack så småningom men det var gott. Så himla gott - det kan jag lova er.

Är minst lika bra som Jamie Oliver, jag!
Men pratar nog inte lika bra som han gör, lovely! Mat Tina går bort.

Det var nog allt för tillfället. Hoho.
Förresten! ritade (med blyerts) några porträtt, av kvinnor i konstiga former och kläder, igår och blev nöjd. En blev åtminstone inramat.





Tack för mig - dags för lite kvällsmål med lite fantasi kanske?

Igår var man och joggade en runda med mamma och allvarligt; det låter kanske absurt men det fungerade mycket bättre (än så länge) än när man bestämmer för en runda med en kompis - det blir aldrig av och det är rena motsatsen mot hur min mamma är.
"Kom ihåg imorgon, torsdag, kl halv nio." påminde hon mig när jag råkade se och slutligen springa ifatt henne, syrran M och Oscar på stan idag. Först fattade man inte och sen "Aha! Fortsättningen på joggningsrundan". Oh, inte visste jag att ens egen mor var så aktiv men jo, som liten såg man henne säga "tar en promenad, kommer tillbaka om en timme" och, en timma senare... såg man henne springande tillbaka från ett annat håll på asfalten.
Halleluja! Nu har man fått igång mina delvis solbrända ben, som annars alltid går runt omkring slappa med bullrande trampar (det där med bullrande trampar är enligt Tomas). Än så länge iallafall, vi får allt se om min mamma börjar låta "nej, vi tar rundan imorgon eller i nästa vecka"... Eh. Not! hoppas jag.
Oh, ni som undrar; har lagt ned träningen under sommar p.g.a. "sol-bad-passa-på" och börjar igen till hösten - bajssamma om jag får pulmage eller vetefan (vem bryr sig), bara jag får slappna av under solen osv...

Belöningen blev 4 liters svenska jordgubbar i en enorm skål efter joggningsrundan igår, vilket glade min mage samt min längtan efter dessa gubbar. Som smälter av mina smaskiga tuggande, och drunkar nerför strupen via lungorna... hosthost! Röda gubbar på flykten till matsäcken, åtminstone till slut. Goda var de!

Jaja, nu var iallafall böteslappen undangömd och betalt, vilket gör mig på bättre humör även om jag får 1200 kronor mindre att leva på den här månaden.  Någon sa en gång, när jag var "rik" och shoppade som värst och för en gångs skull stod och bestämde mig för att välja mellan två plagg: "Pengar går alltid bort till någonting du vill ha förr eller senare, ta bägge två". Så jag tog båda två och köpte dem.
Men böteslappen var inte något jag frivilligt ville ägna mig åt och betala för MEN är man tvungen så är man! Ändrar på det lite grann, efter erfarenhet av några ören: Pengar går alltid bort till någonting du inte vill ha förr eller senare". Alltså, jag slänger de flesta kläder som jag köpt för några få månader (jaja, iallafall för max 1 år) sen, bara för att de (kan vara färgen, formen, slitage och förändring av stil) inte passar... Knasigt, jag vet.
Men välj aldrig att lägga ut pengar för kläder före mat. Det där säger jag av allra egen erfarenhet.

Hoho. Nu har man blivit sugen på att måla lite akvarell (och ev. med oljefärg), så man ska nog kila och ta tag i målarpenslarna hos mamma någon dag/kväll och sätta lite färg på det vita... Vi får allt se vad det blir för porträtt eller... vet inte, som sagt; det får vi allt se.

Hm, nu är det tydligen stopp i mitt huvud... Ja, det var nog allt för tillfället.




Tack för mig - längtar efter solmogna tomater på balkongen. ^_godnatt.

Ohahej gott folk!
Det var ett tag sen man skrev härinne... tror jag?!
Men ni som undrar, allt är bara bäst här hos mig. har bara haft fullt upp, om man kan säga så. Jo, så fan in i helvete annars.

Än för tillfället har det iallafall inte hänt något speciellt... (eventuellt ironi - ni avgör vilket).
Bl.a. har man krockat sittande på sin rosa goa cykel med en taxibil (taxibilen skulle svänga och missade den färgglada rosa cykeln, fråga mig inte hur) men bägge två, jag och cykeln, klarade oss utmärkt bra förutom lite vinklig däck samt rivsår på ena foten.
Lustigt nog så inser man därefter att trafiken kan vara farligt - på riktigt...

Så fan in i helvete, det var som värst skönt att ha sagt precis vad jag tänker och tycker. Insett att det alltid är bra att ha fått något sagt som man velat säga länge. Inget "tänk före och inte efter" som man brukar säga, utan det får bli "tänk efter länge och inte före" i det här fallet.
Kände mig stolt som bara den.

Sen har man även gjort 4 egna halsband av pärlor som man köpt, ohh vilka super halsband det blev... Det fick bli i färgen rosa och grönt. Äh, jag dyker nog upp med dem runt om halsen så småningom innan ni hinner uppfatta önskebilder om dem. Det brukar bli lite deppigt när det inte är som man hade tänkt sig, öh. Men de är fina, jag lovar! Även om det är min åsikt.
Men en sak måste jag få berätta här, som har glatt och lyft upp mitt leende de senaste dagarna sen studentdagen (redan tagit studenten för ett år sen men ja ja) då jag fick veta en särskild sak; ska få börja praktisera på djurkliniken här i Örebro i september, och det redan i september! Hade räknat med först i oktober eller ännu senare än så. Oh, en månads praktik blir det och sen återstår det att se om jag får något annat jobb eller får fortsätta praktiken, det får vi allt se. Hoppas på det sistnämnda men en månad är allt jag behöver just nu iallafall. Längta...

Och det mesta som jag behöver nu är att åka upp till pappa och slappa av utan "måsten", finns inga måsten där, förutom att äta och andas förstås. Vilket ska bli härligt, att komma hem igen och bara plötsligt bestämma sig i sista minuten för att cykla iväg och bada (eller åka bil till Orsandbadet) eller vad det nu som dyker upp i hjärnan min. Solen består nog kvar där hela helgen tills tisdag... hoppas jag! Och ni som inte vet hur det är; det är härligt att bara slappa och ligga i solen... Finns inget bättre!
Imorgon (jaja, klockan är över tolv men säger imorgon ändå) är man alltså hemma igen, vises byhålan!
Nu vet man dessutom att man inte är glömd där i huvudstaden; Stockholm. Du är inte glömd du heller!
Nej, nu har jag inget mer förutom: Ljungberg, du är bajsbra! Är man dålig på en sak kan man plötsligt bli urbra på det, trots allt. och det har Du visat!
Ska man skriva "skit" så är det väl lika bra att skriva "bajs" istället, det blir ju bara för tokigt då. Ursäkta uttrycket.

Förresten! Tack folk för ikväll, på gott och ont. Hoho.

Ja, skriver mer sen... När det väl dyker upp en ledig stund.





Tack för mig - solbränd, sömnig med en viss bajs spänningskänsla. Ursäkta uttrycket. ^godnatt.

Namn: Julia A. R.
Alias: Ludi eller Guldleendet (eller julia pulia pullaren enligt Sarah).
Ålder: Snart 22 (öh).
Bostad: I Tomas lägenhet (ja, det är fortfarande hans).

Komplex: Mitt skit till vårta under tån (det ska bort). Har även vissa "komplex" men störs mig inte av dem; eksem (en typ av psoriasis), en massa födelsemärken och sänkt hörsel.
Avskyr: Lögner, orättvisa i världen och kassler.
Tycker om: Mina vänner, min familj, Tomas, att skratta, att måla/rita när jag väl känner för det, kläder, djur samt serien Sex and the city och Runway.
Min favoritchips: Öh, äter inte chips så ofta men gillar annars de med dillsmak och grillchips (obs! med smakfull dipsås som t.ex. taco eller tomat och örter).

Ditt bästa minne: Hm... Det måste nog vara då jag och lillebrorsan, då vi var små, hade som värst bästa fantasier om våra grannar, som att de var spöken, gick in i vårt hus och tog saker och allt annat.
Ditt sämsta minne: Sommaren då min pappas stroke krigade mot oss.
Pinsammaste du gjort: Fick ett kort skickat till någon jag gillade utan att få något svar.

Din bästa sida: Min intelligens.
Din sämsta sida: Allt kommer i detaljer, även skräpsaker som datum och tider. Någon sa "Om du vore ett vittne blir förövaren fast imorgon".
Beskrivning om dig själv: Glad, pratsam och delvis öppen (om personkemin inträffar), blond, blåa ögon, ganska lång och har ett leende av guld fastän det kan brista då jag är riktig förbannad.
Kärleklivet: Det livet är nuvarande leken i sandlådan med pojken Tomas.

Klädstil: Jeans, t-shirt, enkla men snygga linnen, ballerinaskor, söta kjolar och en del från H&M.
Vad finns i fickorna: Vart? I jackan, kjolen, byxan..? Isåfall brukar jag inte ha grejer i fickorna för det mesta men annars mynt, kvitton och mobilen i jackan.
Jacka: Min kakigröna vårjacka (med en rosa blomma fastklämd på) från La Redoute.
Klädsel just nu: Svart bredlinne, mysiga gråa nike-byxor, rosa-grårandiga trosor.

Bästa personen du vet: Får man se i spegeln och tycka? nej, skämt åsido. Om jag måste välja: Den som skapade de som jag har olika slags kärlek till. Lustigt nog, så vet jag inte vem Det är hur jag än vill veta.
Sämsta personen du vet: Usama BinLadin.

Drömyrke: Veterinär/djursjuksköterska och det ska jag bli!
Dröm: Att få möjligen och uppleva saker innan jag går i graven (att hoppa bungy jump är överstökat).

Det första du tittar hos killar: Öh,.. Rumpan faktiskt (bakifrån) och ögonen (framifrån) och profilen (från sidan).
Det roligaste du gjort: Åkt på resor med vänner samt passa Oscar och det lär jag fortsätta med.
Piercingar: Nio stycken (bara i öronen).
Tatueringar: Nej.

Samlar på: Har på sista tiden omedvetet samlat på statyer som har en gestalt av människor.
Ditt rum: Vilket rum? Sovrummet rymmer en säng, byrå, en matta, en massa kassar med mina saker i, resväska, två fåtöljer, en hög av kläder och en massa tvätt. Övriga rum ryms skrivbord med dator, hyllor, hörnsoffa, soffbord, TV, fåtölj, matbord och stolar, en antal krukväxter, WCstol, handfat, duschplats, sminkbord och få mattor.
Intressen: Åh gud, kolla däruppe... Där finner du det mesta.

"Beskrivning av vänner om dig" det tar jag någon annan dag; det tar ett tag innan man hunnit skriva ner allt. Precis allt. Hm.
Jaja, har ingen tid för stunden så det här får duga än så länge, sen ska jag troligen skriva om en enorm viktig sak som man fick en särskild uppfattning om igår men man får se hur många som bryr sig... Vihörs!





Tack för mig - sköt om er, folket därute! Lev gött och soligt men undvik cancer.

Tänk dig.
Att du blir så ångestfull över något så enkelt...

Ångest, det är något som drabbar alla någon gång i livet - mer eller mindre. Men det här är inget som jag är så skicklig på; vad det egentligen är som gör så att man får ångest. Vad är det egentligen?

Det kan ge gåshud med mycket rysningar, speciellt för er som vet exakt hur det är.
Hjärtat börjar slå snabbare och snabbare som snabbast, man svettas som fanken att det blir till två par blöta fläckar under armarna och oron smyger sig upp i magen. Spänning, ängslan, oro, skräck och paniken som allra mest skrämmer ens kropp att man bara vill springa och det långt bort.
Ibland tror man dessutom att man kommer att dö, man gråter sig så till helvetet (inte ändå in i helvetet men.. det känns så!) och sen kan man knappt andas.
"Jag döööör...".

Det finns flera saker som ger ångest, både enkla och svåra; t.ex. kärleken funkar inte, kompisarna hör inte av sig, kroppen blir bara större och större av fett, man är sjuk och missar en del, man ska på anställningsintervju, framtiden ger inget svar, dödsfall bland de närmaste, när man varit med om en olycka, en massa påfrestningar i livet som är förbjudna och en så enkel sak men samtidigt så svårt: ekonomin.
Ja, dessa kan ta kål på en, bara sådär. Inte bara för att jag vet, utan alla vet det. Inte precis alla vet att precis dessa saker... nejnej, nog om det, en massa babbel vill jag inte ha härinne.

Men vid ångestfall, har jag några tips som man kan göra för att få bort dem. vilket har inte drabbat mig på länge, kanske p.g.a. att jag inte har något att oroa mig över längre och att jag vet hur man hanterar den - på mitt sätt iallafall.
Berätta, berätta, berätta samt sov ordentligt och motionera igen dig samt låtsas att den är en vän som vill hjälpa dig! Så slipper du de flesta fallen av ångest.
Äh, det här var inget vidare... hoho. Nej, det får duga trots allt.

Ni som undrar, och frågar, jag mår bra. eller alltså, bäst. Livet leker.
Varför? Jo, för att jag står med bägge fötterna på jorden just nu. Kan man säga så..? Jodå. bajsbollar rakt in i stöveln om man inte kan säga så.

Förresten, en sista sak till. Det var ju morsdag igår; leve länge mor!
Det var ju hon som födde mig, och lät mig växa upp som jag själv ville; 55 cm lång, klippte mitt hår utan tillåtelse, bröt högra armen av en för liten cykel, gladde mig åt 19 nya ungar som kom från två par mösshonor, blåmärket som växte i ögat på mig efter en krock med grannens hund, stoppade fingret i stekhetta knäckkola-röran och fingret fick namnet snövit med hud som dött, klädde på mig 14is-aktiga plagg och köpte ett par Buffalos för tusen spänn och till sist lugnade jag ner mig och blev Jag - ni avgör hur ni vill, mamma vet bäst. När dessa tokiga grejer skedde rev mamma sig i håret medans pappa suckade.
Ångest, som jag sällan får, överför jag ifall då till dig och du stoppar dem, såväl som frön, i stöveln så att det växer upp blommor ur den. Tack mamma!

Ja, det var allt för idag. hoho.




Tack för mig - bajsbollar förvandlas till gödsel och det är växbart i det. Dyk i och väx upp, folk!

Här hade man faktiskt skrivit en del och... jaha.
Skitbajsjävlaskithögjädrans!
Ja, jag är förbannad. Så det så - det får jag iallafall vara.


måste iallafall få berätta en sak - pappa kör sin röda saab igen (finns inget bättre). halleluja.





Tack för mig - finns inget speciellt och säga förutom att jag är less.

Vän, jag vill säga något;
varje gång jag upplevt ett fint vänskap med en Riktig Vän vore lika många födelsemärke på min kropp^.
man säger att vänner kommer och består^.
det borde finnas ett uttryck som säger att vänner kommer och går men slutligen kommer tillbaka^.
och kanske försvinner ännu igen men däremot inte så långt borta iallafall^.
födelsemärket som du ser kanske är ett ärr som du lämnat kvar^.
räkna dem, så kommer du förstå hur tacksam jag är^.
på så sätt har jag fått tillbaka mina jag när du slutligen försvann^.
även om det var ett vänskap som aldrig gav ärr eller ens höll^.

Du var ingen bra vän alls^.
men du höll mig sällskap^.
fick mig att skratta samt gråta^.
jag försökte hålla dig borta så gott jag kunde^.
ingen fick se dig, varken jag eller någon annan^.
men du såg till att du höll dig precis bakom mig^.
dök upp framför mig efter varenda kvarter i stan^.
du hade alltid med dig din gråa bandspelare och lät folk dansa till den^.
alla dansade utom jag^.
jag hatade det^.

Nu kan jag återigen le^.
åt hur roligt vi hade det^.
och samtidigt kunde vi gråta i timmar^.
jag tyckte om dig fastän jag hatade dig som mest^.
när jag slutligen fick nog kastade jag bandspelaren^.
rakt ned mot asfalten och därmed hördes det ett litet kras^.
du förstod och log^.
jag behövde inte dig längre^.
du böjde dig ner och sorterade ihop en massa grå bitar från bandspelaren på den heta asfalten^.
och tog upp CD-skivan som otroligt nog inte gick sönder^.
sen vände du dig och gick iväg utan din gråa bandspelare i bitar^.
som låg och brann på asfalten^.
du kom aldrig tillbaka och hälsade på mig igen^.
du var lika grå som din bandspelare^.
ingen var som Du.




Tack för mig - skippa Riktiga och behåll Din Bästa Vän. _{^{godnatt, gott folk. dröm vackra drömmar.}}

Idag: Tillbringade förmiddagen på min favorit joggningsrunda och i eftermiddag blir nog lite sol samt lugn och ro.







Favoritnöje: Träffa vänner, tillbringa tiden på min favorit joggningsrunda, fika, spela kubb samt shoppa.
Favoritmat: En massa förutom kassler - absolut.
Fjantig eller tuff: Beroende på situationen men tuff för det mesta. ho ho.
Händer eller fötter: Fötter, för de bär mig varje dag och har nuvarande fina målade tånaglar.
Sparare eller slösare: Slösare.

Kopierat det här från mippy. Hm hm.

Oh, det var verkligen ett tag sen man förvandlades till en författare och låtsades skriva en bok - som numera kallas för blogg. Men nu gör jag det. För jag har en massa, eller alltså en del, att berätta...

På sistone har man röjat en del... festat alltså, om någon undrade. Om man ska räkna noggrant så har jag festat 4 dagar utöver 3 helger i rad - en fredag, en lördag och söndag och även en fredag som försvann inatt efter midnatt.
På tal om dessa röj-dagar, har dessa varit väldigt roliga!
Första fredagen - liten partyfest hos Joona i hennes söta lägenhet (anses som Örebros finaste lägenhet bland döva).
Lördagen, en helg framåt - en födelsedagsfest för Klas, Veronika och Kim (var världens segaste från början men blev roligare och ännu roligare mot kvällens slut förutom en del tjafs bland folket).
Söndagen som  valborgmässafton - röjade med en massa bra folk hos Munur i hans nya lägenhet (väldigt goda välkomstdrinkar och tilltugg - med äckliga oliver).
Fredagen som försvann först inatt - födelsedagsfest hos Joona (man kan inte vara dummare än dum när man väl glömt födelsedagsbarnets gåva, uttalas som present, kvar därhemma men så var det).

Och när jag vaknade imorse, vid ungefär tio-tiden, och mådde ganska illa så bestämde jag mig att inte festa något mer. Aldrig mer.
Men! (där sviker man sig själv) på tal om att studenten (och en del fester) kommer ju inom snarast, så just då festar man nog men inte utöver gränsen - som består av en liten röd tråd.

Oh, nu ska man springa vårruset den 16 maj med Babe, vilket jag ser fram emot. samt sen måste man träffa en del folk som man inte sett på evigheter - fyskäms men har haft (det är fortfarande kvar men) en period som man inte ens har en enda lust och gå ut och träffa folk på fritiden förutom när det gäller fester. men nu börjar lusten komma tillbaka... så småningom iallafall.

Men annars så är allt bra med mig - just nu - och ser fram emot imorgon då jag får åka ut med mamma och Oscar (ev. Tomas också) till mammas lilla torp ute i skogen långt bort. och sola, prata, skratta samt leka.
På tal om det liksom, jag och Tomas tjafsade för några dagar sen i lägenheten - med dörren olåst. Plötsligt kom mamma in (vi har ingen ringklocka) och tänkte hälsa på lite, aldrig varit här förut, och då såg hon att jag var irriterad så sen stack vi två iväg till den lilla torpet i skogen. Sen kom jag hem igen, mycket gladare. Tack mamma, för att du finns.

Och under påsken då man var däruppe i Dalarna skedde något som fick några människors gapar att  gapa och ögon extra vidöppna. Alltså, precis innan det skedde steg pappa upp på cykeln alldeles själv. Kunde knappt sluta le när man såg att han verkligen ville cykla - vill man så kan man.

Nej, nu får det räcka. har blivit lite äckligt att man skrivit här - oduschat. efter en rejäl fest. Men tack folk, för igår!
Det var speciellt kul att träffa Maya samt Kulin (och Sarah) igår, som man verkligen inte sett på evigheter.
Och tack folk för övriga festerna!
Tack Tomas, du också. För alla festliga stunder. hoho.

Det man förlorat finns alltid kvar - i jackfickan eller åtminstone någonstans.





Tack för mig - som så småningom förblir rena rama riket.

Köpte en ny almancka för några veckor sedan, som jag verkligen behövde, för det är en massa tider som ska passa in i mitt liv just nu. En del träning, barnpassning (Oscar alltså), Arbetsförmedlingen möten angående min praktik till hösten, tvättider (glömmer lätt) och dagar eller veckor, eller dessutom månader då man är i Gagnef (inte för att jag glömmer att åka dit utan det är alltid kul och blicka tillbaka i almanckan, stunder som man inte helst glömmer).

Oh, vad jag älskar min almancka. Förutom att den får mig reda på tider så är saken att den innehåller texter som
"Det är ingen glädje att vara sysslolös, det roliga är att ha mycket att göra och strunta i att göra det. Mary Wilson Little".
Det blir ett nytt textstycke för varje vecka... som man skrattar, gråter, ler åt, inte förstår, grubblar på samt håller fast dessa kloka stavelser i hjärnan om bl.a. kärleken, livet, vänner, människor, världen och vad som helst.
Den första stycket var på vecka 2 (alltså, i början av året 2006).
Sen kommer det kloka meningen t.ex.
"Faran är inte att datorerna börjar tänka som människor, utan att vi börjar tänka som de. Sydney J Ham" vecka 48 (i månaden december av året 2005) samt "Om du gör det du alltid gjort, kommer du att få det du alltid fått. Anonym" skrevs under vecka 12 år 2006.
"Kärlek vid första ögonkastet är den mest utbredda ögonsjukdomen. Gino Cervi" vecka 15 dessutom den näst bästa är "En som inte gör dumheter som ung, gör det som gammal. Svenskt ordspråk" vecka 33.
Den bästa stycket jag läst någonsin är "Det bästa sättet att behålla en hemlighet är ibland att hålla hemligt att det är en hemlighet. Sir Henry Taylor" uttrycks under vecka 19.

När man suttit och läst alla så får man en viss lust att skriva egna... Så jag gjorde det och de blev både skrattretande och ganska kloka (enligt mig) men vissa kan vara lite "öh?" men jag har bara skrivit ner stycket under befallning av Sir Hjärnan. Här kommer dessa sex stycke som kan få dig att bl.a. skratta, gråta, le, inte förstå, grubbla samt erfara erfarenhet, kanske..?
"Frihet, så befriande men så svårt om man just kommit ur fängelsehålan. Julia A. R."
"Drömmar kan ge framtidsinsikt men de kan ta din hjärna. Julia A. R."
"Alla hjärtans dag är kärlekens datum och resten är nollor. Julia A. R."
"En man förälskar sig i henne medan hon älskar mannen i sig själv. Julia A. R."
"Att vara sexig och samtidigt kunna måla är en konst, att vara gammal och samtidigt kunna fantasiera är en naturbegåvning. Julia A. R."
och den sista hade jag kommit på för flera år sedan och kommer ännu ihåg stycket;
"Om jag fick en krona för varje förälskad pojke så vore jag miljonär. Julia A. R.".

Skrattat, gråtit eller grubblat? Hm.
Äh, nu ska man iallafall gå med trötta ögon mina och sova.
Skriv, skriv, skriv så mycket ni kan, gott folk. Det sägs vara bra för Sir Hjärnan själv - i egen hög person.




Tack för mig - _{godnatt och dröm vackra drömmar men låt inte Sir Hjärnan din drömmas ihjäl.}