Big Brother - storebror ser dig och även jag.
Oh. imorgon drar man upp till Gagnef igen. Gud, va man längtar - hela familjen åker dit och firar påsken däruppe, vilket jag väntar med spänning.
Tomas har nu redan åkt upp till Uppsala men jag klarar mig - rätt bra så! hoho.
Öh, ett påskägg måste jag iallafall fixa åt mig själv (med en massa godis) men det fixar jag på vägen... Ifall man hittar någon krossad påskägg (med bensintäkta godis i) på vägen dit, vem vet?!
Ja, idag hade man hamnat i ett aerobic-pass med Selling. Gud, det var inte som jag hade tänkt mig.. (!!)
De flesta kunde stegen skitbra medan jag och Selling fick försöka hänga med, men det gick ganska bra trots allt. Gillade en speciell "steg-rytm" där man knuffar-hoppar-knuffar åt sidorna och så vidare.
Tränaren märkte mycket väl att vi var nybörjare och visade då åt vilket håll vi skulle ägna oss åt steget och så, det gick hyfsat iallafall. hela 55 minuter med att tänka hur man skulle "stega" fram samt försöka behålla konditionen (vilket tog på krafterna och hjärnan), pratade lite med tränaren efter passet och hon sade att det bara var att hänga med i några pass till så man lär sig stegen. Så, ut ur salen gick två illröda tomater till slut, med glada. Vi klarade det! Halleluja!
Men vi väntar nog med nästa sådant pass och vänder oss tillbaka till "det vanliga" bas-jympan så länge...
Åh, måste bara kommentera Big Brother-Anton...
Hur DUM får man vara..?! han ser bra ut men bara surar - som när man råkar stoppa in en citron i munnen. visst visst, det är alltid bra att visa vad man gillar och inte gillar, men att ens våga "säga åt" någon att inte helst uttrycka sig genom att göra bort sig inför TV.
Alla de, i Big Brother, har valt en sak och det är att de ska försöka leva i det huset så länge de bara kan samt VARA sig själva, även om man liksom blir lite mera "knäpp" i det där huset p.g.a. isoleringen och allt annat. ja, har man valt det själv så får man acceptera att man är och förblir en försökskanin - även om man då gillar någon. och inte bara bli sur. Fyfan.
Nåväl, visa ditt leende lite mer annars så får du gärna åka ut - för min del.
Nähä, nu får man skaka på rumpan och sen stoppa händerna i diskvattnet samt börja diska (en hel hög disk, även om söta Tomas diskade en del idag då jag var borta) så man inte får något dåligt samvete över den här söta lägenheten.
(kycklingen från Big Brother - man ser att det är en man som gömmer sig under pälsen, ho ho)
Tack för mig - och GLAD PÅSK, kära folk!
Tomas har nu redan åkt upp till Uppsala men jag klarar mig - rätt bra så! hoho.
Öh, ett påskägg måste jag iallafall fixa åt mig själv (med en massa godis) men det fixar jag på vägen... Ifall man hittar någon krossad påskägg (med bensintäkta godis i) på vägen dit, vem vet?!
Ja, idag hade man hamnat i ett aerobic-pass med Selling. Gud, det var inte som jag hade tänkt mig.. (!!)
De flesta kunde stegen skitbra medan jag och Selling fick försöka hänga med, men det gick ganska bra trots allt. Gillade en speciell "steg-rytm" där man knuffar-hoppar-knuffar åt sidorna och så vidare.
Tränaren märkte mycket väl att vi var nybörjare och visade då åt vilket håll vi skulle ägna oss åt steget och så, det gick hyfsat iallafall. hela 55 minuter med att tänka hur man skulle "stega" fram samt försöka behålla konditionen (vilket tog på krafterna och hjärnan), pratade lite med tränaren efter passet och hon sade att det bara var att hänga med i några pass till så man lär sig stegen. Så, ut ur salen gick två illröda tomater till slut, med glada. Vi klarade det! Halleluja!
Men vi väntar nog med nästa sådant pass och vänder oss tillbaka till "det vanliga" bas-jympan så länge...
Åh, måste bara kommentera Big Brother-Anton...
Hur DUM får man vara..?! han ser bra ut men bara surar - som när man råkar stoppa in en citron i munnen. visst visst, det är alltid bra att visa vad man gillar och inte gillar, men att ens våga "säga åt" någon att inte helst uttrycka sig genom att göra bort sig inför TV.
Alla de, i Big Brother, har valt en sak och det är att de ska försöka leva i det huset så länge de bara kan samt VARA sig själva, även om man liksom blir lite mera "knäpp" i det där huset p.g.a. isoleringen och allt annat. ja, har man valt det själv så får man acceptera att man är och förblir en försökskanin - även om man då gillar någon. och inte bara bli sur. Fyfan.
Nåväl, visa ditt leende lite mer annars så får du gärna åka ut - för min del.
Nähä, nu får man skaka på rumpan och sen stoppa händerna i diskvattnet samt börja diska (en hel hög disk, även om söta Tomas diskade en del idag då jag var borta) så man inte får något dåligt samvete över den här söta lägenheten.
(kycklingen från Big Brother - man ser att det är en man som gömmer sig under pälsen, ho ho)
Tack för mig - och GLAD PÅSK, kära folk!
Förlängningen av softningen och hemmakvällarna.
Ja, efter att man har uttryckt och skrivit fram en del härinne så vet man till slut inte vad man ska skriva, hm. Men nej, det finns åtminstone saker som rullar runt i mitt huvud som skriker efter att få avslöjas fram här... Även om det inte är speciellt spännande men nödvändigt!
Är träning nödvändigt? JA! Det är det. det kan jag lova, på hedersord.
Har hoppat ur sängen och dragit med mig min trötta skugga efter mig och (äntligen) börjat träna - vilket piggar upp min dag och tillfrisknar min hälsa med 100 skrattsjuka dagar varenda gång jag tränar. Oh, på tal om "varenda gång" - har bara tränat endast en gång. och det blir iallafall en pass till imorgon och sen 3 stycken i nästa vecka osv... (ska inte babbla om hur många dagar det är och så nu).
Sellingen och jag tog risken och köpte ett träningskort hos Friskis&Svettis och hänger nu med deras jympa-pass när det väl passar oss. Sist var det otroligt roligt och samtidigt fick den effekten (= träningsvärk dagen efter).
Fast rumpa, framsmygande magrutor, fräscha armar, starka ben, efterlängtande tallrikar med mat, bra kondition samt välmående och glad kropp. Halleluja!
Sen gäller det även Vårruset, här i Örebro. Ska med! Absolut.
Den här gången blir det Sandin som släpar sig med mig, men ska nog bli roligt och se oss två svettas. Även skall min syrra och mamma svettas - om vi råkar förbi eller flåsande när de springer lätt förbi. Vi får allt se. Man kan möta all sorts människor i vårruset, även om det är en del av min kvinno-familj som springer med - de blir som nya.
Oh. Ja, efter att många undrat hur jag mår osv - jag är inte "därute" så ofta nu för tiden.
Träffa folk, gå på bio, festa, fika, shoppa och allt så. det där har jag inte haft lust med helt enkelt. förutom när jag träffade en annan Julia och då fikade vi (tack, Julia!) men det är bara så att man helst softar och ägnar sig åt hemmakvällar. vetefan varför men så är det.
Och det varar inte för evigt, även om det kan se ut så.
Man har någon gång tänkt "idag ska jag vara hemma och bara ta det" men inte riktigt blivit av tills nu - och nu skulle jag vilja förlänga det lite till.
Självklart träffar jag mina vänner, alltså de som står mig nära och Lagergren (vi bor ju under samma tak nu för tiden) och det är alltid så att man inte behöver säga något. bara sitta där och... ja. Ni fattar!
Oroa er inte, jag kommer. Igen! Bli isåfall inte förvånad om du råkar möta mig på gatan, en fest, ett café eller H&M. eller åtminstone någonstans!
Än så länge har det inte hänt något speciellt i mitt liv. förutom att jag faktiskt fick massage av Tomas igår, precis vad jag behövde! Och som sagt, börjat träna igen (efter ca 2 år utan någon medvetet träning) och sen sökt sommarjobb utan resultat. Men äh, vi får allt se där också med sommarjobbet.
Samt, något speciellt, kört bil idag... Härligt! Man får en speciell känsla när man väl sitter framför ratten igen efter något "åratal". hoho.
Fått lite ordning i lägenheten, men inte så lätt som jag trodde när två (lika envisa) skulle bo tillsammans. Hm hm. men det fungerar iallafall, alltid något där också.
Och! musiken har tystnat, äntligen, men slås på ibland. tankarna dansar fortfarande men liksom mer livlöst. Har delvis fått min hjärna tillbaka - både trög, smart och älskvärd.
Det ska åtminstone bli himmelhärligt att återse Sandin igen imorgon! en liten lunch med henne - finns nästan inget bättre!
Saknar dig så jädrans mycket nu för tiden. hoppas att jag vänjer mig till slut. Oh.
Nej, nu får det vara nog med all skrivande och annat. Avslutning gäller här...
Tack för mig - jag i brun t-shirt, brun tröja, vita mys-byxor, svarta boxers, vit BH samt vita strumpor. och hästsvans.
Är träning nödvändigt? JA! Det är det. det kan jag lova, på hedersord.
Har hoppat ur sängen och dragit med mig min trötta skugga efter mig och (äntligen) börjat träna - vilket piggar upp min dag och tillfrisknar min hälsa med 100 skrattsjuka dagar varenda gång jag tränar. Oh, på tal om "varenda gång" - har bara tränat endast en gång. och det blir iallafall en pass till imorgon och sen 3 stycken i nästa vecka osv... (ska inte babbla om hur många dagar det är och så nu).
Sellingen och jag tog risken och köpte ett träningskort hos Friskis&Svettis och hänger nu med deras jympa-pass när det väl passar oss. Sist var det otroligt roligt och samtidigt fick den effekten (= träningsvärk dagen efter).
Fast rumpa, framsmygande magrutor, fräscha armar, starka ben, efterlängtande tallrikar med mat, bra kondition samt välmående och glad kropp. Halleluja!
Sen gäller det även Vårruset, här i Örebro. Ska med! Absolut.
Den här gången blir det Sandin som släpar sig med mig, men ska nog bli roligt och se oss två svettas. Även skall min syrra och mamma svettas - om vi råkar förbi eller flåsande när de springer lätt förbi. Vi får allt se. Man kan möta all sorts människor i vårruset, även om det är en del av min kvinno-familj som springer med - de blir som nya.
Oh. Ja, efter att många undrat hur jag mår osv - jag är inte "därute" så ofta nu för tiden.
Träffa folk, gå på bio, festa, fika, shoppa och allt så. det där har jag inte haft lust med helt enkelt. förutom när jag träffade en annan Julia och då fikade vi (tack, Julia!) men det är bara så att man helst softar och ägnar sig åt hemmakvällar. vetefan varför men så är det.
Och det varar inte för evigt, även om det kan se ut så.
Man har någon gång tänkt "idag ska jag vara hemma och bara ta det" men inte riktigt blivit av tills nu - och nu skulle jag vilja förlänga det lite till.
Självklart träffar jag mina vänner, alltså de som står mig nära och Lagergren (vi bor ju under samma tak nu för tiden) och det är alltid så att man inte behöver säga något. bara sitta där och... ja. Ni fattar!
Oroa er inte, jag kommer. Igen! Bli isåfall inte förvånad om du råkar möta mig på gatan, en fest, ett café eller H&M. eller åtminstone någonstans!
Än så länge har det inte hänt något speciellt i mitt liv. förutom att jag faktiskt fick massage av Tomas igår, precis vad jag behövde! Och som sagt, börjat träna igen (efter ca 2 år utan någon medvetet träning) och sen sökt sommarjobb utan resultat. Men äh, vi får allt se där också med sommarjobbet.
Samt, något speciellt, kört bil idag... Härligt! Man får en speciell känsla när man väl sitter framför ratten igen efter något "åratal". hoho.
Fått lite ordning i lägenheten, men inte så lätt som jag trodde när två (lika envisa) skulle bo tillsammans. Hm hm. men det fungerar iallafall, alltid något där också.
Och! musiken har tystnat, äntligen, men slås på ibland. tankarna dansar fortfarande men liksom mer livlöst. Har delvis fått min hjärna tillbaka - både trög, smart och älskvärd.
Det ska åtminstone bli himmelhärligt att återse Sandin igen imorgon! en liten lunch med henne - finns nästan inget bättre!
Saknar dig så jädrans mycket nu för tiden. hoppas att jag vänjer mig till slut. Oh.
Nej, nu får det vara nog med all skrivande och annat. Avslutning gäller här...
Tack för mig - jag i brun t-shirt, brun tröja, vita mys-byxor, svarta boxers, vit BH samt vita strumpor. och hästsvans.
Inget speciellt - om man läser som vanligt.
Alltid något, det.
Har egentligen inget och berätta här ikväll. Inget speciellt som har hänt här omkring mig. förutom att jag varit hemma hela dagarna och kvällar i rad nu och trivs med det som fisken i vattnet.
Oha, jovisst skulle träffa Julia (en annan Julia alltså) ikväll men blev inget. Vi har likadana namn samt är likadana...
alltså först sade vi klockan åtta, men sen ändrade jag till lite över tio pga älskade O.C. och sen ändrade hon till imorgon istället - det var lika bra, det. hoho.
Det är så skönt och bara vara hemma. och det ensam. Tomas är bortrest i Uppsala och sen Härnösand (eller var det Sundsvall) på jobb så var man ensam från igår, bara tog vara på det och saker fick ske som jag ville. himmelhärligt.
Men nu var man uttråkad, så kom på det här... Men! har ju inget vettigt och säga. Så lite problem kan det bli.
Hm. Efter att ha kollat på dessa två avsnitten av Sex and the city *lovely* ikväll så börjar man undra hur singellivet var... Jo, man festade en del samt gick ut rätt ofta. gjorde saker som man inte gärna gör nu för tiden. Men att jag trivs så bra med tillvaron just nu så vill jag inte dit till singellivet igen. har ju någon som jag tycker så väldigt mycket om - ja, gott folk, ett år har gått men känslorna har inte gått över för det.
Förlovning och allt sånt, det är mycket säkert att det är himmelhärligt men det gäller inte för mig. Inte just nu iallafall. Vi har ju bara varit tillsammans i ett år, så det får vänta - även om folk tycker det är lite märkligt att jag inte vill tillägna mig åt det än. Livet är långt nog och tillräckligt rik än.
Hm hm. Förresten! Hittade (äntligen) en bred svart hårband... i Stockholm i förra veckan. Gud, vad ögonen drunkade i vimlet av dem, det vimlade med folk överallt och banden togs upp av köpare en efter en. köpte naturligtvis ett av dem just då som jag precis hann ta åt mig innan någon annan tog den. Halleluja!
Nej nej. nu får det räcka... Ganska kasst gul paket den här gången men äh, det får man tåla vissa dagar då det händer inget speciellt (förutom i hjärnan då man vimlar runt i tankar).
Oh ja, för er som undrar, musiken går fortfarande men det har tystnat något... Tack och lov för det.
Det gör mig glad att allt är bra med Dig igen. Livet leker återigen för din del, vad kan vara bättre än det. Inget. Jag gör dig sällskap någon dag så får du och jag leka i sandlådan.
Sist men inte minst, vad kan man göra när hemlighetsfacket (i hjärnan) fått ett litet avslöjande i sig från någon annan. som man så gärna vill berätta det för någon särskilt därute..? hm. bara att stå och hålla tyst som en idiot, antar jag.
Tack för mig - så ensam men samtidigt så himmelsglad.
Har egentligen inget och berätta här ikväll. Inget speciellt som har hänt här omkring mig. förutom att jag varit hemma hela dagarna och kvällar i rad nu och trivs med det som fisken i vattnet.
Oha, jovisst skulle träffa Julia (en annan Julia alltså) ikväll men blev inget. Vi har likadana namn samt är likadana...
alltså först sade vi klockan åtta, men sen ändrade jag till lite över tio pga älskade O.C. och sen ändrade hon till imorgon istället - det var lika bra, det. hoho.
Det är så skönt och bara vara hemma. och det ensam. Tomas är bortrest i Uppsala och sen Härnösand (eller var det Sundsvall) på jobb så var man ensam från igår, bara tog vara på det och saker fick ske som jag ville. himmelhärligt.
Men nu var man uttråkad, så kom på det här... Men! har ju inget vettigt och säga. Så lite problem kan det bli.
Hm. Efter att ha kollat på dessa två avsnitten av Sex and the city *lovely* ikväll så börjar man undra hur singellivet var... Jo, man festade en del samt gick ut rätt ofta. gjorde saker som man inte gärna gör nu för tiden. Men att jag trivs så bra med tillvaron just nu så vill jag inte dit till singellivet igen. har ju någon som jag tycker så väldigt mycket om - ja, gott folk, ett år har gått men känslorna har inte gått över för det.
Förlovning och allt sånt, det är mycket säkert att det är himmelhärligt men det gäller inte för mig. Inte just nu iallafall. Vi har ju bara varit tillsammans i ett år, så det får vänta - även om folk tycker det är lite märkligt att jag inte vill tillägna mig åt det än. Livet är långt nog och tillräckligt rik än.
Hm hm. Förresten! Hittade (äntligen) en bred svart hårband... i Stockholm i förra veckan. Gud, vad ögonen drunkade i vimlet av dem, det vimlade med folk överallt och banden togs upp av köpare en efter en. köpte naturligtvis ett av dem just då som jag precis hann ta åt mig innan någon annan tog den. Halleluja!
Nej nej. nu får det räcka... Ganska kasst gul paket den här gången men äh, det får man tåla vissa dagar då det händer inget speciellt (förutom i hjärnan då man vimlar runt i tankar).
Oh ja, för er som undrar, musiken går fortfarande men det har tystnat något... Tack och lov för det.
Det gör mig glad att allt är bra med Dig igen. Livet leker återigen för din del, vad kan vara bättre än det. Inget. Jag gör dig sällskap någon dag så får du och jag leka i sandlådan.
Sist men inte minst, vad kan man göra när hemlighetsfacket (i hjärnan) fått ett litet avslöjande i sig från någon annan. som man så gärna vill berätta det för någon särskilt därute..? hm. bara att stå och hålla tyst som en idiot, antar jag.
Tack för mig - så ensam men samtidigt så himmelsglad.
Jag har...
(x) snott den här listan (av Rosa)
(x) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön.
(x) varit kär
( ) blivit dumpad
( ) dumpat någon
( ) fått sparken
( ) varit i knytnävsslagsmål ?
(x) rymt hemifrån
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
( ) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
(x) sett någon dö
( ) varit kär i en av mina internetkompisar
( ) varit i Kanada
( ) varit i Mexiko
(x) flygit
(x) spytt i en bar
( ) sett en del av mig själv brinna
(x) ätit sushi.
(x) åkt snowboard.
( ) crowdsurfat under en konsert
( ) varit i ett våldsamt förhållande.
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
( ) haft ett te-party
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
( ) varit med i en jordbävning
(x) rört en orm
( ) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
(x) blivit missförstådd
( ) tagit hand om ett råddjur eller en get
(x) vunnit en tävling
( ) blivit avstängd från skolan
( ) varit i en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt mig som en utstött
( ) ätit ett helt glasspaket på en natt
(x) hatat mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
( ) varit besatt av post-it lappar
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
( ) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
( ) sjungit karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) gjort något med mig själv som jag inte borde gjort
(x) busringt
( ) fångat en snöflinga på tungan
( ) dansat i regn
(x) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om
(x) blåst bubblor
( ) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen
( ) haft sex med en apa
(x) burit pärlor
( ) hoppat från en bro
(x) ätit hund/katt-mat
( ) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
( ) burit en svart klänning
(x) drömt att jag gift mig med någon
( ) limmat fast min hand i något.
( ) fastnat med tungan i metall
( ) kysst en fisk
( ) varit en cheerleader
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att jag inte fått luft
(x) stannat uppe hela natten
(x) inte duschat på en vecka.
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
(x) haft en träkoja
(x) burit fula/annorlunda kläder i skolan för att höra vad folk säger
( ) spelat kyckling
(x) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att jag är het
( ) brutit ett ben
( ) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) gråtit så mycket att jag skrattade
(x) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
Tack för mig - och god morgon. nästan.
p.s. om du tittar på ordet "nästan" i flera sekunder än väntat kommer du ha en uppfattning av att ordet inte ens existerar, flera av våra ord stavas så konstigt ibland. Efter ett tag, alltså. d.s.
(x) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön.
(x) varit kär
( ) blivit dumpad
( ) dumpat någon
( ) fått sparken
( ) varit i knytnävsslagsmål ?
(x) rymt hemifrån
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
( ) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) legat med en medarbetare
(x) sett någon dö
( ) varit kär i en av mina internetkompisar
( ) varit i Kanada
( ) varit i Mexiko
(x) flygit
(x) spytt i en bar
( ) sett en del av mig själv brinna
(x) ätit sushi.
(x) åkt snowboard.
( ) crowdsurfat under en konsert
( ) varit i ett våldsamt förhållande.
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
( ) haft ett te-party
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
( ) varit med i en jordbävning
(x) rört en orm
( ) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
(x) blivit missförstådd
( ) tagit hand om ett råddjur eller en get
(x) vunnit en tävling
( ) blivit avstängd från skolan
( ) varit i en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt mig som en utstött
( ) ätit ett helt glasspaket på en natt
(x) hatat mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
( ) varit besatt av post-it lappar
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
( ) känt som om jag håller på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
( ) sjungit karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) gjort något med mig själv som jag inte borde gjort
(x) busringt
( ) fångat en snöflinga på tungan
( ) dansat i regn
(x) skrivit ett brev till tomten
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon du bryr dig om
(x) blåst bubblor
( ) gjort upp eld på en strand
( ) förstört en fest
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan inslagen
( ) haft sex med en apa
(x) burit pärlor
( ) hoppat från en bro
(x) ätit hund/katt-mat
( ) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
( ) burit en svart klänning
(x) drömt att jag gift mig med någon
( ) limmat fast min hand i något.
( ) fastnat med tungan i metall
( ) kysst en fisk
( ) varit en cheerleader
(x) suttit på ett tak
(x) skrikit så att jag inte fått luft
(x) stannat uppe hela natten
(x) inte duschat på en vecka.
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
(x) haft en träkoja
(x) burit fula/annorlunda kläder i skolan för att höra vad folk säger
( ) spelat kyckling
(x) blivit puttad i en pool med kläderna på
(x) blivit tillsagd av en främling att jag är het
( ) brutit ett ben
( ) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) gråtit så mycket att jag skrattade
(x) fuskat på ett prov
( ) haft en Britney Spears-skiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
Tack för mig - och god morgon. nästan.
p.s. om du tittar på ordet "nästan" i flera sekunder än väntat kommer du ha en uppfattning av att ordet inte ens existerar, flera av våra ord stavas så konstigt ibland. Efter ett tag, alltså. d.s.
Igår, idag och imorgon.
Dessa tre dagar.
Något fick mig och skriva här - jag kom till det röda huset idag och träffade pappa. Vilket gjorde mig väldigt glad. Opus lena päls fick man även klufsa i lite, förstås!
Först ska jag avslöja lite om vad jag gjort under dessa veckor, efter det dära stora "uppgörelsen". hoho.
Ja, till och att börja med åkte jag till Örebro med det första bästa tåget. hamnade i Tomas lägenhet tills han kom hem och chockerade nästan ihjäl sig av att jag ens var där. Han kunde inte liksom tro det, men till slut ansåg han troligen att han hade nypit sig i armen för mycket...
Veckan gick och jag levde gott (som arbetslös) i Örebro. Tankar och funderingar dansade runt omkring mig, och jag lät dem fortsätta...
Träffade Tomas, familjen (det var väldigt givande att se Oscar igen) och kompisarna igen. Finns inget bättre!
Några dagar hade gått efter den måndagen, och det kändes fortfarande rätt (och ännu fortfarande gör det). Jag var ärlig mot mig själv den där gången, och då kom jag på att det kanske var första gången jag ens var det - ärlig mot mig själv. Däremot har jag alltid varit ärlig mot andra (utom vitlögner och måsten-lögner) men varför inte mot mig själv? Det är ju minst lika viktigt att vara det..?!
Sen åkte man åter tillbaka till Stockholm med Babe. Då var det en stockholm-ig vecka bl.a. två dagar med Akervall (det blev bio och en massa snack och sen en resa till Örebro dagen efter), skojiga nätter med Babe, lite snokande med Babe det också (märkte då en del angående lägenheten samt ett viss paradis i källaren som jag inte ens fick känna på, en röd plastförpackning under en madrass och bland annat, oh fyskäms) samt så existerade min allra egna ego. hm.
Sen var det också fotboll SM i Örebro, vilket var väldigt kul och kul och åter kul att träffa alla igen! Som jag inte ens träffat på evigheter. Grattis båda lagen Närke dif och Surd!
Packade ner alla mina söta saker (och kläder, som absolut måste nämnas) i lådor, kassar, plastpåsar och väskor. De fyllde hela vardagsrummet - lovely!
Igår kom Münür och Tobias till Stockholm och det var snack och skratt natten lång (sov runt klockan halv tre).
Idag fick mina söta saker iallafall följa med på en resa från Stockholm till Gagnef-->Borlänge-->Örebro först klockan halv tolv på dagen. Matbordet, sängarna och min mikro fick man lämna hos pappa. Väl i Borlänge åt vi middag hos Babes päron och sen var det raka vägen till Örebro för oss tre (Babe stannade kvar i det heliga Dalecarlia).
Blev lite kaos med "små" problem med lastbilen, först var det bromsoljan, sen kylvätskan och sen värmen i bilen (ändrade varenda minut från varmt till kallt och tvärtom) men så himla kul! En resa värd att minnas.
Till sist var man åter hemma i Örebro igen - tack och lov. Med mina saker i Tomas söta lägenhet. Det har blivit väldigt grönt här... Snart kommer nog apor springande hit på sina fyra händer till fötter. hm.
Säg inte grattis nu, tycker det låter så märkligt... Sambos - vad grattar man för? Även om det blir lite champagne imorgon för oss när Tomas kommer hem igen från sitt träningsläger. Nja, kanske inte champagne men något gott! Eventuellt med Mallie och Freddy, då får man minsann se samt smaka på något gott. Annars så duger Tomas som ensamsällskap till mig iallafall.
Imorgon vet jag inget om - och vill inget veta. Tar dagen som den kommer, blir bäst så i längden.
Vet bara att det blir ett jobb hos djurkliniken i Örebro i höst - vilket jag längtar efter. Har nog inte förstått innan hur beroende jag är av djurens existens. hoho.
Förresten, har inte lyckats fånga (och döda) det än.
Tankarna och funderingarna dansar fortfarande... Vi får se när det är slut på musiken - och när de väl slutar dansa.
- Folk som kommenterade min näst sista blogg (bloggen innan den här). Tack! Och ja, jag vet att det här ordnar sig. Det gör det, alltid. På något sätt.
- Tack killar för hjälpen idag! Hoppas att ölen smakade! (och nåväl, hoppas att Barcelona vann, även om jag inte bryr mig). hoho.
- Tack Babe för allt. Precis a-l-l-t-i-n-g. Älskar dig.
- Saknar dig, pappa! Vises till påsk.
- Sakna er på Albano, kommer och hälsar på i sommar!
- Hej Örebro. Nu är jag tillbaka igen.
- Personen därute, om du läser det här, kanske ska man nu kallas för journalisten..?
Tack för mig - det ordnar sig. Allting sker tills det stannar vid en brunaktig tegelvägg i sällskap med en ordningsman.
Något fick mig och skriva här - jag kom till det röda huset idag och träffade pappa. Vilket gjorde mig väldigt glad. Opus lena päls fick man även klufsa i lite, förstås!
Först ska jag avslöja lite om vad jag gjort under dessa veckor, efter det dära stora "uppgörelsen". hoho.
Ja, till och att börja med åkte jag till Örebro med det första bästa tåget. hamnade i Tomas lägenhet tills han kom hem och chockerade nästan ihjäl sig av att jag ens var där. Han kunde inte liksom tro det, men till slut ansåg han troligen att han hade nypit sig i armen för mycket...
Veckan gick och jag levde gott (som arbetslös) i Örebro. Tankar och funderingar dansade runt omkring mig, och jag lät dem fortsätta...
Träffade Tomas, familjen (det var väldigt givande att se Oscar igen) och kompisarna igen. Finns inget bättre!
Några dagar hade gått efter den måndagen, och det kändes fortfarande rätt (och ännu fortfarande gör det). Jag var ärlig mot mig själv den där gången, och då kom jag på att det kanske var första gången jag ens var det - ärlig mot mig själv. Däremot har jag alltid varit ärlig mot andra (utom vitlögner och måsten-lögner) men varför inte mot mig själv? Det är ju minst lika viktigt att vara det..?!
Sen åkte man åter tillbaka till Stockholm med Babe. Då var det en stockholm-ig vecka bl.a. två dagar med Akervall (det blev bio och en massa snack och sen en resa till Örebro dagen efter), skojiga nätter med Babe, lite snokande med Babe det också (märkte då en del angående lägenheten samt ett viss paradis i källaren som jag inte ens fick känna på, en röd plastförpackning under en madrass och bland annat, oh fyskäms) samt så existerade min allra egna ego. hm.
Sen var det också fotboll SM i Örebro, vilket var väldigt kul och kul och åter kul att träffa alla igen! Som jag inte ens träffat på evigheter. Grattis båda lagen Närke dif och Surd!
Packade ner alla mina söta saker (och kläder, som absolut måste nämnas) i lådor, kassar, plastpåsar och väskor. De fyllde hela vardagsrummet - lovely!
Igår kom Münür och Tobias till Stockholm och det var snack och skratt natten lång (sov runt klockan halv tre).
Idag fick mina söta saker iallafall följa med på en resa från Stockholm till Gagnef-->Borlänge-->Örebro först klockan halv tolv på dagen. Matbordet, sängarna och min mikro fick man lämna hos pappa. Väl i Borlänge åt vi middag hos Babes päron och sen var det raka vägen till Örebro för oss tre (Babe stannade kvar i det heliga Dalecarlia).
Blev lite kaos med "små" problem med lastbilen, först var det bromsoljan, sen kylvätskan och sen värmen i bilen (ändrade varenda minut från varmt till kallt och tvärtom) men så himla kul! En resa värd att minnas.
Till sist var man åter hemma i Örebro igen - tack och lov. Med mina saker i Tomas söta lägenhet. Det har blivit väldigt grönt här... Snart kommer nog apor springande hit på sina fyra händer till fötter. hm.
Säg inte grattis nu, tycker det låter så märkligt... Sambos - vad grattar man för? Även om det blir lite champagne imorgon för oss när Tomas kommer hem igen från sitt träningsläger. Nja, kanske inte champagne men något gott! Eventuellt med Mallie och Freddy, då får man minsann se samt smaka på något gott. Annars så duger Tomas som ensamsällskap till mig iallafall.
Imorgon vet jag inget om - och vill inget veta. Tar dagen som den kommer, blir bäst så i längden.
Vet bara att det blir ett jobb hos djurkliniken i Örebro i höst - vilket jag längtar efter. Har nog inte förstått innan hur beroende jag är av djurens existens. hoho.
Förresten, har inte lyckats fånga (och döda) det än.
Tankarna och funderingarna dansar fortfarande... Vi får se när det är slut på musiken - och när de väl slutar dansa.
- Folk som kommenterade min näst sista blogg (bloggen innan den här). Tack! Och ja, jag vet att det här ordnar sig. Det gör det, alltid. På något sätt.
- Tack killar för hjälpen idag! Hoppas att ölen smakade! (och nåväl, hoppas att Barcelona vann, även om jag inte bryr mig). hoho.
- Tack Babe för allt. Precis a-l-l-t-i-n-g. Älskar dig.
- Saknar dig, pappa! Vises till påsk.
- Sakna er på Albano, kommer och hälsar på i sommar!
- Hej Örebro. Nu är jag tillbaka igen.
- Personen därute, om du läser det här, kanske ska man nu kallas för journalisten..?
Tack för mig - det ordnar sig. Allting sker tills det stannar vid en brunaktig tegelvägg i sällskap med en ordningsman.
Ödet?
Är det här ödet..?
Har sagt upp mig från jobbet idag.
Så trött på allt.
Alltså, i flera månader har jag funderat, tänkt, oroat och därmed blivit trött på allt. Och det är något som bekymrar mig, när jag somnar och vaknar, och vet inte ens själv vad det är. Arbetskollegorna har även märkt att jag inte "är mig själv" de sista månaderna.
Pratade med pappa i fredags då jag kom till hans röda hus, vid matbordet (det blev falukorv, som vanligt) och han visade att han stod vid min sida, oavsett vad jag gör. Men han hoppades på att jag skulle stå ut en månad, det var trots allt bara en månad kvar.
Känns så otroligt skönt att ha någon vid ens sida.
Pratade sen med mamma, i telefon, och berättade allt. Hon föreslog då att det kunde ha varit bl.a.; studenten, flytten, nytt jobb, förhållandet som blev allvar med Tomas (han är min första) som jag tagit åt mig under ett år och som har oroat mig så länge. Det kan vara det, men samtidigt så finns det något där som bekymrar mig ändå, det känner jag.
Men ska fan fånga det och sen döda det. Oavsett vad det nu är. Så att man slipper oroa sig - för något man inte ens vet nåt om.
Idag när jag väl missade bussen med en oroad mage, så fick jag nog, och åkte till jobbet med nästa buss och pratade med Caroline. Där bestämde vi, båda två, att jag skulle få sluta idag. Och åka hem, koppla av och sen ta itu med det. Samt ta igen det här med jobbet. Jag vet att det kommer att ordna sig.
Sa hejdå till alla arbetskollegor som just jobbade där; Åsa, Carro och Carina
(samt Caroline, personalsansvarige);
"Det kommer ordna sig för dig. Det vet jag."
"Lycka till och hoppas att du hittar din plats i livet. Du är så skitbra på det du gör."
"Nej, va synd. Du har varit jätteduktig!"
"Kommer att sakna dig väldigt mycket!"
"Kom och hälsa på snart."
¨De lovade dessutom att hälsa de andra från mig, som inte jobbade där just då. Kommer att sakna dem så enormt mycket...
Har bara en månad kvar av min praktik, så det ska jag utföra när jag väl mår bättre igen.
Vet inte ens om jag vill börja plugga igen till höst, tycker att det är så kort tid kvar. Och livet kan ge så mycket innan universitet, så jag tror att jag väntar med att ansöka till nästa vår.
När jag väl mår bättre igen så får Caroline ringa till djurkliniken i Örebro och ge referenser så att jag kommer in för en månads praktik sen. När jag känner för det.
Är väldigt förvånad själv, det är inte så ofta jag "ger upp" så lätt men har insett att det är bäst så. Att man är ärlig mot sig själv. Man kommer längst med det i längden. Jag har för lätt att ta åt mig för mycket, eftersom jag vill så väldigt mycket, men samtidigt måste man ta det som det kommer. Om man ska nå någonstans.
Känns skönt, så jag ska hem och koppla av. Sen fånga det och döda det, vad det nu än är.
Gud, så himla trött på alla röda stadsbussar och tunnelbana, pendeltågen. Därför ska jag packa redan ikväll och sen ta något tåg där det står "Örebro" på. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen. Inte så många som vet att jag kommer hem ikväll (allra minst att jag sagt upp mig) men ibland måste man bara dyka upp, livet blir lite mera speciellt och överraskande då. hoho.
Och ta det som livet ger. Varenda dag.
Ska nog ta och åka pulka, det också. Eventuellt med Oscar, samt med Tomas. Vill vill vill.
Man stannar nog i Örebro i en vecka, och sen återkommer man hem till Stockholm igen och börjar packa inför hemkomsten igen. Finns inget annat att säga än att jag kommer att sakna Stockholm. Ändå från topp till tå.
Sen får man se fram emot betyget som man får hemskickat (till Tomas söta adress) från Caroline. Om hur jag utfört min jobb där hos dem. Men det är en sak som jag vet, att det kommer bli ett otroligt bra betyg. Det sa hon.
Så j-vla trött på den här bloggen också. Så ska ta en paus - från allt.
Lovar att höra av mig så fort det händer något kul.
Så vihörs, kära trogna läsare och alla främlingar!
Tack för mig - vises!
Har sagt upp mig från jobbet idag.
Så trött på allt.
Alltså, i flera månader har jag funderat, tänkt, oroat och därmed blivit trött på allt. Och det är något som bekymrar mig, när jag somnar och vaknar, och vet inte ens själv vad det är. Arbetskollegorna har även märkt att jag inte "är mig själv" de sista månaderna.
Pratade med pappa i fredags då jag kom till hans röda hus, vid matbordet (det blev falukorv, som vanligt) och han visade att han stod vid min sida, oavsett vad jag gör. Men han hoppades på att jag skulle stå ut en månad, det var trots allt bara en månad kvar.
Känns så otroligt skönt att ha någon vid ens sida.
Pratade sen med mamma, i telefon, och berättade allt. Hon föreslog då att det kunde ha varit bl.a.; studenten, flytten, nytt jobb, förhållandet som blev allvar med Tomas (han är min första) som jag tagit åt mig under ett år och som har oroat mig så länge. Det kan vara det, men samtidigt så finns det något där som bekymrar mig ändå, det känner jag.
Men ska fan fånga det och sen döda det. Oavsett vad det nu är. Så att man slipper oroa sig - för något man inte ens vet nåt om.
Idag när jag väl missade bussen med en oroad mage, så fick jag nog, och åkte till jobbet med nästa buss och pratade med Caroline. Där bestämde vi, båda två, att jag skulle få sluta idag. Och åka hem, koppla av och sen ta itu med det. Samt ta igen det här med jobbet. Jag vet att det kommer att ordna sig.
Sa hejdå till alla arbetskollegor som just jobbade där; Åsa, Carro och Carina
(samt Caroline, personalsansvarige);
"Det kommer ordna sig för dig. Det vet jag."
"Lycka till och hoppas att du hittar din plats i livet. Du är så skitbra på det du gör."
"Nej, va synd. Du har varit jätteduktig!"
"Kommer att sakna dig väldigt mycket!"
"Kom och hälsa på snart."
¨De lovade dessutom att hälsa de andra från mig, som inte jobbade där just då. Kommer att sakna dem så enormt mycket...
Har bara en månad kvar av min praktik, så det ska jag utföra när jag väl mår bättre igen.
Vet inte ens om jag vill börja plugga igen till höst, tycker att det är så kort tid kvar. Och livet kan ge så mycket innan universitet, så jag tror att jag väntar med att ansöka till nästa vår.
När jag väl mår bättre igen så får Caroline ringa till djurkliniken i Örebro och ge referenser så att jag kommer in för en månads praktik sen. När jag känner för det.
Är väldigt förvånad själv, det är inte så ofta jag "ger upp" så lätt men har insett att det är bäst så. Att man är ärlig mot sig själv. Man kommer längst med det i längden. Jag har för lätt att ta åt mig för mycket, eftersom jag vill så väldigt mycket, men samtidigt måste man ta det som det kommer. Om man ska nå någonstans.
Känns skönt, så jag ska hem och koppla av. Sen fånga det och döda det, vad det nu än är.
Gud, så himla trött på alla röda stadsbussar och tunnelbana, pendeltågen. Därför ska jag packa redan ikväll och sen ta något tåg där det står "Örebro" på. Det ska bli så skönt att få träffa alla igen. Inte så många som vet att jag kommer hem ikväll (allra minst att jag sagt upp mig) men ibland måste man bara dyka upp, livet blir lite mera speciellt och överraskande då. hoho.
Och ta det som livet ger. Varenda dag.
Ska nog ta och åka pulka, det också. Eventuellt med Oscar, samt med Tomas. Vill vill vill.
Man stannar nog i Örebro i en vecka, och sen återkommer man hem till Stockholm igen och börjar packa inför hemkomsten igen. Finns inget annat att säga än att jag kommer att sakna Stockholm. Ändå från topp till tå.
Sen får man se fram emot betyget som man får hemskickat (till Tomas söta adress) från Caroline. Om hur jag utfört min jobb där hos dem. Men det är en sak som jag vet, att det kommer bli ett otroligt bra betyg. Det sa hon.
Så j-vla trött på den här bloggen också. Så ska ta en paus - från allt.
Lovar att höra av mig så fort det händer något kul.
Så vihörs, kära trogna läsare och alla främlingar!
Tack för mig - vises!
Vem tror du på?
Du vet inte vem jag är.
Du förföljer mig.
Du gör mig arg.
Du bara existerar som ett skämt.
Du dyker upp överallt.
Du är full med mörka blickar.
Du uppfyller din närvaro så bra.
Du har ingen och därför måste fånga uppmärksamheten.
Du får alla med dig om du så vill.
Du kan försvinna om jag så vill.
Du får inte dra åt helvetet för då dras alla med.
Du är någon som man måste ha för annars existerar man inte ens själv.
Du blir någon med någon och man blir någon med dig.
Du är någon som alla någon gång pratar bakom ryggen om.
Du har inget namn.
Du kallas bara för ett ord. Skuggan.
Jag har alltid varit fascinerad över sådana textstycke som visar sig vara något annat än man hade trott innan. Det där texten har jag själv skrivit (alldeles nyligen. hoho).
Hm, har aldrig trott på någon Gud eller liknande. Men tror att det finns något därute, som vi aldrig kommer att förstå, nja kanske så småningom om hundra år... Eller miljoner. Samt biljoner.
Så fort jag ser min egen skugga så hatar jag dess syn; den är bara så mörk och tråkig, lite tjockare i kroppsformen än vad man egentligen är samt med långa smala ben och förföljer en överallt vare sig man vill eller inte.
Men så småningom blir man glad, att det finns någon som är så mycket tråkigare än en själv, speciellt på en söndagskväll. Då man vill inget hellre än att sitta hemma och bilda ett par teve-rutor till ögon.
Däremot så fort jag ser en skugga så vet jag iallafall en sak; vad jag tror på - att jag finns. Och existerar. En skugga är bara en skugga, däremot är man en hel människa med känslor, tankar, energi, hopp och drömmar. Man är gjord av kött och blod - en levande varelse.
Ens egen skugga gör så att man ser sig själv som någon. Någon som man själv kan tro på. Vare sig man vill eller inte.
Mina åsikter bara...
En fågel viskade igår i mitt öra att det faktiskt finns främlingar som gärna kikar in i mitt gula paket, det bevisar också om att jag bara finns bland i mina texter. Någonstans där iallafall.
Ska lyfta min fötter, samt skugga, och börja packa inför resan imorgon till... Gagnef. Där min ego kommer existera längs skidspåret. Sen får du, Vintern, försvinna och låta tösen, Våren, komma fram.
Oh, längtar..!
Här kommer jag, By till håla. Öh. Byhåla.
Tack för mig - godnatt alla trogna läsare och kommande smygande främlingar.
Du förföljer mig.
Du gör mig arg.
Du bara existerar som ett skämt.
Du dyker upp överallt.
Du är full med mörka blickar.
Du uppfyller din närvaro så bra.
Du har ingen och därför måste fånga uppmärksamheten.
Du får alla med dig om du så vill.
Du kan försvinna om jag så vill.
Du får inte dra åt helvetet för då dras alla med.
Du är någon som man måste ha för annars existerar man inte ens själv.
Du blir någon med någon och man blir någon med dig.
Du är någon som alla någon gång pratar bakom ryggen om.
Du har inget namn.
Du kallas bara för ett ord. Skuggan.
Jag har alltid varit fascinerad över sådana textstycke som visar sig vara något annat än man hade trott innan. Det där texten har jag själv skrivit (alldeles nyligen. hoho).
Hm, har aldrig trott på någon Gud eller liknande. Men tror att det finns något därute, som vi aldrig kommer att förstå, nja kanske så småningom om hundra år... Eller miljoner. Samt biljoner.
Så fort jag ser min egen skugga så hatar jag dess syn; den är bara så mörk och tråkig, lite tjockare i kroppsformen än vad man egentligen är samt med långa smala ben och förföljer en överallt vare sig man vill eller inte.
Men så småningom blir man glad, att det finns någon som är så mycket tråkigare än en själv, speciellt på en söndagskväll. Då man vill inget hellre än att sitta hemma och bilda ett par teve-rutor till ögon.
Däremot så fort jag ser en skugga så vet jag iallafall en sak; vad jag tror på - att jag finns. Och existerar. En skugga är bara en skugga, däremot är man en hel människa med känslor, tankar, energi, hopp och drömmar. Man är gjord av kött och blod - en levande varelse.
Ens egen skugga gör så att man ser sig själv som någon. Någon som man själv kan tro på. Vare sig man vill eller inte.
Mina åsikter bara...
En fågel viskade igår i mitt öra att det faktiskt finns främlingar som gärna kikar in i mitt gula paket, det bevisar också om att jag bara finns bland i mina texter. Någonstans där iallafall.
Ska lyfta min fötter, samt skugga, och börja packa inför resan imorgon till... Gagnef. Där min ego kommer existera längs skidspåret. Sen får du, Vintern, försvinna och låta tösen, Våren, komma fram.
Oh, längtar..!
Här kommer jag, By till håla. Öh. Byhåla.
Tack för mig - godnatt alla trogna läsare och kommande smygande främlingar.
Inte direkt globalt men...
Ryggont. Finns nog nästan inget värre - även om jag inte drabbas av det så ofta. Det kan iallafall jämföras med magont då man har Röda Damen på besök...
Har haft ont i ryggen nu sen i söndags, om jag nu minns rätt dag, eller sen lördags. Varit hemma från jobbet hela veckan - förutom igår.
Igår var man alltså ute (efter flera tveksamma timmar innan dess pga ryggont) och tog några drinkar med Babe, Akervall, Jakob, "Våg"-Magnus och en kille till som jag glömt namnet på.
Hade en trevlig kväll - förutom den onda ryggen! På onsdagen (idag) kände jag att jag borde stanna hemma en dag till så att man "kryar" på sig till imorgon, även om jag var ute... hm hm hm.
Tack för igår och idag, alla ni! Speciellt Babe, Akervall och Jakob. Och ja ja, "Våg"-Magnus också då.
Hm. Helgen har varit en helmysig helg, på fredagen slutade man 12 på jobbet och hade sagt hejdå till Linda då hon for till Falun. Sen mötte man Sarah på cityterminalen då hon hade åkt med buss ändå hit från Örebro - det var väldigt kul och se henne igen! Blev en hel shoppande i city med henne då. Sen en del skratt på en café - på grund av ett par knäppa människor tog upp penna och papper (de vågade aldrig komma fram trots allt).
Sen på lördagen anlände man i Örebro, till Tomas söta lägenhet. Och hans krulliga hår. Sen var det en liten liten födelsedagsfest för mamma hos henne (i efterskott) med en (mycket) liten skala släkt och vänner. Med oss familjen också, förutom pappa. det var kul och återse alla igen! Oscar och hans häftiga personlighet fick man även återse igen!
God mat och tårta. Lite hockey på tv blev det också.
På söndagen körde man Tomas till hans match och hämtade honom igen senare på kvällen, laget som han spelar för hade vunnit matchen den där gången - vilket var kul. hoho.
Hm, sen var det lite mysmys hemma hos mamma, med mat och så. Och lite Oscar-lekar.
Måndagen kom och då åkte man tillbaka hem till Stockholm, medans Tomas åkte med på vägen och gick av i Enköping (sen ändå till Uppsala), och sen var man åter hemma och träffade Babe igen. Det är alltid skoj och få träffa henne igen! Speciellt efter ett bra tag. Blev en del skratt, prat, skvaller och retsamma stunder innan man ägnade sig åt sin skönhetssömn.
Tack Tomas för den skojiga och "knäppa" tågresan mellan Örebro och Enköping. hoho.
Nu till helgen blir det raka vägen till Gagnef... Gud, vad man längtar. Pappa och Roland hämtar upp mig i Djurås på fredageftermiddagen och sen ska jag äntligen få återse pappas röda hus igen. Och mitt (fula men efterlängtande) sovrum däruppe. Äntligen... Åka skidor får man även göra igen. Det finns något jag vet - att det kommer bli en fantastisk helg. Med all lugn och ro man bara kan få.
Nej, nu får det räcka för stunden. Har däremot inte hänt något speciellt under veckan... Förutom kvällen från igår. Hm.
Lite tråkigt måste man ha ibland - annars så blir livet inte så otroligt speciellt.
¤ Gårdagens uppfattning av mig: "Ljuvliga Julia".
¤ Dagens mening: "Alkohol löser ingenting och det gör inte mjölk heller."
Tack för mig - Godnatti, gott folk! När ni väl sover.
Har haft ont i ryggen nu sen i söndags, om jag nu minns rätt dag, eller sen lördags. Varit hemma från jobbet hela veckan - förutom igår.
Igår var man alltså ute (efter flera tveksamma timmar innan dess pga ryggont) och tog några drinkar med Babe, Akervall, Jakob, "Våg"-Magnus och en kille till som jag glömt namnet på.
Hade en trevlig kväll - förutom den onda ryggen! På onsdagen (idag) kände jag att jag borde stanna hemma en dag till så att man "kryar" på sig till imorgon, även om jag var ute... hm hm hm.
Tack för igår och idag, alla ni! Speciellt Babe, Akervall och Jakob. Och ja ja, "Våg"-Magnus också då.
Hm. Helgen har varit en helmysig helg, på fredagen slutade man 12 på jobbet och hade sagt hejdå till Linda då hon for till Falun. Sen mötte man Sarah på cityterminalen då hon hade åkt med buss ändå hit från Örebro - det var väldigt kul och se henne igen! Blev en hel shoppande i city med henne då. Sen en del skratt på en café - på grund av ett par knäppa människor tog upp penna och papper (de vågade aldrig komma fram trots allt).
Sen på lördagen anlände man i Örebro, till Tomas söta lägenhet. Och hans krulliga hår. Sen var det en liten liten födelsedagsfest för mamma hos henne (i efterskott) med en (mycket) liten skala släkt och vänner. Med oss familjen också, förutom pappa. det var kul och återse alla igen! Oscar och hans häftiga personlighet fick man även återse igen!
God mat och tårta. Lite hockey på tv blev det också.
På söndagen körde man Tomas till hans match och hämtade honom igen senare på kvällen, laget som han spelar för hade vunnit matchen den där gången - vilket var kul. hoho.
Hm, sen var det lite mysmys hemma hos mamma, med mat och så. Och lite Oscar-lekar.
Måndagen kom och då åkte man tillbaka hem till Stockholm, medans Tomas åkte med på vägen och gick av i Enköping (sen ändå till Uppsala), och sen var man åter hemma och träffade Babe igen. Det är alltid skoj och få träffa henne igen! Speciellt efter ett bra tag. Blev en del skratt, prat, skvaller och retsamma stunder innan man ägnade sig åt sin skönhetssömn.
Tack Tomas för den skojiga och "knäppa" tågresan mellan Örebro och Enköping. hoho.
Nu till helgen blir det raka vägen till Gagnef... Gud, vad man längtar. Pappa och Roland hämtar upp mig i Djurås på fredageftermiddagen och sen ska jag äntligen få återse pappas röda hus igen. Och mitt (fula men efterlängtande) sovrum däruppe. Äntligen... Åka skidor får man även göra igen. Det finns något jag vet - att det kommer bli en fantastisk helg. Med all lugn och ro man bara kan få.
Nej, nu får det räcka för stunden. Har däremot inte hänt något speciellt under veckan... Förutom kvällen från igår. Hm.
Lite tråkigt måste man ha ibland - annars så blir livet inte så otroligt speciellt.
¤ Gårdagens uppfattning av mig: "Ljuvliga Julia".
¤ Dagens mening: "Alkohol löser ingenting och det gör inte mjölk heller."
Tack för mig - Godnatti, gott folk! När ni väl sover.
Bara en i mängden och ensam - ändå så kändes Stockholm inte större.
Nu är det tillåtet att hata mig själv. För att jag inte skrivit på evigheter.
Det är en av de få saker som får mig att må bra - att skriva av mig.
Att stava ner orden för hand - det kan hjälpa mig om jag t.ex. glömt ett särskilt (och enkelt) ord.
T.ex. som idag så glömde jag (och Linda) hur ordet kommunicera skulle stavas till. Jag skrev ner det och då ploppade ordet fram på soffan där jag skrev dit ordet med fingret, och ingen penna fanns tillhands.
Att skriva ur mig - det älskar jag, eftersom det får mig att må som en nyfödd baby. Även om man skriker, gråter, skrattar, tittar runt omkring samtidigt så är det bara så skönt att få skriva ur sig och komma till verkligheten. upptäcka och berätta.
Tack den som uppfann papper och penna!
Har upptäckt en massa hos mig själv dessa månader i Stockholm.
Bl.a. att jag ogillar och ha "grejer" (såsom tallrikar, bestick, glas och kastruller) i diskhon. Det för ju bara med en massa spill på mina byxor och vattenpölar på golvet. Kanske drar jag till kranen för hårt att vattnet forsar rakt fram... Men!
Och att jag bara älskar "min gamla" tacos, men ännu mer nu när jag tillagt några grejer till... Min gamla innehåller: Tortillabröd, köttfärs med tacokrydda, isbergssallad, majs, gurka, tomat, gul lök, riven ost, creme fracihe och salsa pineapple. De nya tillsatser är fetaost samt advokado - rena himmelriket!
Hm, några mer kommer jag inte på nu men det kommer en hel gul paket med nya saker hos mig som jag upptäckt de senaste månader snart................................
Ja, helgen den 10-12 febuari var jag hemma i Stockholm - alldeles ensam. Det låter så ensamt men det var skönt och äntligen få vara ensam. Och göra saker på egen hand, det gillar jag och det är en av de bästa egenskaper hos mig tycker jag, det får mig att känna mig hel. Jag är med mig själv hela dagarna och då dyker det upp tankar och "samtal" därinne i huvudet.
Jag kan t.ex. tänka nåt absurt om en ful klänning i Åhléns och då är man överens om att gå därifrån den fula klänningen. Det är att känna sig själv och det är alltid nåt det.
Det är en av de få saker som får mig att må bra - att skriva av mig.
Att stava ner orden för hand - det kan hjälpa mig om jag t.ex. glömt ett särskilt (och enkelt) ord.
T.ex. som idag så glömde jag (och Linda) hur ordet kommunicera skulle stavas till. Jag skrev ner det och då ploppade ordet fram på soffan där jag skrev dit ordet med fingret, och ingen penna fanns tillhands.
Att skriva ur mig - det älskar jag, eftersom det får mig att må som en nyfödd baby. Även om man skriker, gråter, skrattar, tittar runt omkring samtidigt så är det bara så skönt att få skriva ur sig och komma till verkligheten. upptäcka och berätta.
Tack den som uppfann papper och penna!
Har upptäckt en massa hos mig själv dessa månader i Stockholm.
Bl.a. att jag ogillar och ha "grejer" (såsom tallrikar, bestick, glas och kastruller) i diskhon. Det för ju bara med en massa spill på mina byxor och vattenpölar på golvet. Kanske drar jag till kranen för hårt att vattnet forsar rakt fram... Men!
Och att jag bara älskar "min gamla" tacos, men ännu mer nu när jag tillagt några grejer till... Min gamla innehåller: Tortillabröd, köttfärs med tacokrydda, isbergssallad, majs, gurka, tomat, gul lök, riven ost, creme fracihe och salsa pineapple. De nya tillsatser är fetaost samt advokado - rena himmelriket!
Hm, några mer kommer jag inte på nu men det kommer en hel gul paket med nya saker hos mig som jag upptäckt de senaste månader snart................................
Ja, helgen den 10-12 febuari var jag hemma i Stockholm - alldeles ensam. Det låter så ensamt men det var skönt och äntligen få vara ensam. Och göra saker på egen hand, det gillar jag och det är en av de bästa egenskaper hos mig tycker jag, det får mig att känna mig hel. Jag är med mig själv hela dagarna och då dyker det upp tankar och "samtal" därinne i huvudet.
Jag kan t.ex. tänka nåt absurt om en ful klänning i Åhléns och då är man överens om att gå därifrån den fula klänningen. Det är att känna sig själv och det är alltid nåt det.
Det blev matjakt på willys och skobyte på skopunkten (den här gången blev det ett par fina bruna klackar) på fredagen efter jobbet, sen på lördagen fick det bli city (hade längtat) och man gick där bland folk man inte ens kände - rena himmelriket. Och söndagen var det en lugn söndag (som vanligt) men det ovanliga var att jag var ensam. Då kom jag på att lägenheten behövdes städas och fixas till lite. Då var det fullt upp med dammsugaren och den gottdoftade trasan.
Sen satte jag mig ner och njöt av min söta soffa och lite gott. Jag behövde det - och tänker absolut göra det flera gånger och förbli ensamvarg då och då.
På tal om skor! Mina svarta spetsiga platta skor har gått sönder, de är helt utslagna efter all fester osv... Men grät aldrig, utan stack till skopunkten med Lagergren och köpte ett par svarta klackar. Några dagar därefter blev skorna inte så fina i mina ögon så jag gick och bytte ut dem till brunt av samma modell - vackra blev de och fortfarande är de det. En av mina svarta vinterstövlar hade även gått sönder, alltså dragkedjan, så jag fick gå och lämna in den på lagning. Nu har jag återfått den lagad mot 220:- och sen använt åter dem.
Allvarligt, det finns nästan inget bättre än skor - även om de mest gått emot mig med att vägra hålla i sig utan att gå sönder.
Hm, det blir nog lite blandat här men...
Helgen den 16-19 febuari åkte man åter till Örebro igen. För att träffa Tomas och familjen. Och Sarah, helt oväntat...
För det första måste jag säga tack till Sarah för att Du "räddade" mig ur Karlslunds läskliga ödemark och tröstade mig med att bara finnas där och lyssna - det behövde jag just då. Samt måste jag tacka Dig för det samtalet vi hade i bilen precis utanför Lagergrens balkong i Rosta. Du är en bra vän, och jag kommer alltid veta vart Du finns för Du finns alltid just där (du vet var).
Ja, helgen var iallafall en bra helg i Örebro. Träffade Tomas, vilket var jättemysigt och hade längtat efter hans lockiga hår och hela honom. Fick dessutom återse Oscars häftiga personlighet och Oscar själv i egen hög person och även Jonkers och mamma.
Rosen som Lagergren fick på tisdagen (den 14 febuari) via posten från mig blev ju jättefint och texten var exakt som jag ville det skulle stavas ner, så tack Interflora AB!
Den här veckan har det varit en bra vecka och det kommer fortsätta så, det vet jag. En av orsakerna är att Linda är med mig på jobbet, det är uppskattande att ha med sig någon där som kan ens eget språk och en bra sällskap är hon. Och från eftermiddagarna efter jobbet fram till natten blir det prat, skratt, och en massa "det är sent, vi sover nu. Nu." och sen vaknar man på morgarna då det istället blir en massa "oh, va trött man är. Så otroligt trött.".
En del matlagning tillsammans, det har varit skitkul att experimentera korvstroganoff:en och dessutom tillsätta tacos:n med några extra grejer i.
Resten av veckan kommer att bli en super vecka, Linda! Resten blir 9-12 på jobbet imorgon och sen lite shoppning imorgon i Mörby centrum, eventuellt även i city, och sen lite disk och så. Senare på kvällen kommer ju Babe.
Och på fredag blir det 9-12 på jobbet och sen får man säga adjö åt henne då hon åker till Falun, nåväl man får hoppas att man träffas snart igen!
Nej, nu får det räcka för ikväll (eller ska man istället säga inatt?) och jag ska försöka skriva igen snart. Men lovar inget. hoho.
Vihörs igen!
Tack för mig - och godnatt alla därute. Och förstås alla därinne. Även de i sina sängar eller samt på gator. Sköt om Er.
Sen satte jag mig ner och njöt av min söta soffa och lite gott. Jag behövde det - och tänker absolut göra det flera gånger och förbli ensamvarg då och då.
På tal om skor! Mina svarta spetsiga platta skor har gått sönder, de är helt utslagna efter all fester osv... Men grät aldrig, utan stack till skopunkten med Lagergren och köpte ett par svarta klackar. Några dagar därefter blev skorna inte så fina i mina ögon så jag gick och bytte ut dem till brunt av samma modell - vackra blev de och fortfarande är de det. En av mina svarta vinterstövlar hade även gått sönder, alltså dragkedjan, så jag fick gå och lämna in den på lagning. Nu har jag återfått den lagad mot 220:- och sen använt åter dem.
Allvarligt, det finns nästan inget bättre än skor - även om de mest gått emot mig med att vägra hålla i sig utan att gå sönder.
Hm, det blir nog lite blandat här men...
Helgen den 16-19 febuari åkte man åter till Örebro igen. För att träffa Tomas och familjen. Och Sarah, helt oväntat...
För det första måste jag säga tack till Sarah för att Du "räddade" mig ur Karlslunds läskliga ödemark och tröstade mig med att bara finnas där och lyssna - det behövde jag just då. Samt måste jag tacka Dig för det samtalet vi hade i bilen precis utanför Lagergrens balkong i Rosta. Du är en bra vän, och jag kommer alltid veta vart Du finns för Du finns alltid just där (du vet var).
Ja, helgen var iallafall en bra helg i Örebro. Träffade Tomas, vilket var jättemysigt och hade längtat efter hans lockiga hår och hela honom. Fick dessutom återse Oscars häftiga personlighet och Oscar själv i egen hög person och även Jonkers och mamma.
Rosen som Lagergren fick på tisdagen (den 14 febuari) via posten från mig blev ju jättefint och texten var exakt som jag ville det skulle stavas ner, så tack Interflora AB!
Den här veckan har det varit en bra vecka och det kommer fortsätta så, det vet jag. En av orsakerna är att Linda är med mig på jobbet, det är uppskattande att ha med sig någon där som kan ens eget språk och en bra sällskap är hon. Och från eftermiddagarna efter jobbet fram till natten blir det prat, skratt, och en massa "det är sent, vi sover nu. Nu." och sen vaknar man på morgarna då det istället blir en massa "oh, va trött man är. Så otroligt trött.".
En del matlagning tillsammans, det har varit skitkul att experimentera korvstroganoff:en och dessutom tillsätta tacos:n med några extra grejer i.
Resten av veckan kommer att bli en super vecka, Linda! Resten blir 9-12 på jobbet imorgon och sen lite shoppning imorgon i Mörby centrum, eventuellt även i city, och sen lite disk och så. Senare på kvällen kommer ju Babe.
Och på fredag blir det 9-12 på jobbet och sen får man säga adjö åt henne då hon åker till Falun, nåväl man får hoppas att man träffas snart igen!
Nej, nu får det räcka för ikväll (eller ska man istället säga inatt?) och jag ska försöka skriva igen snart. Men lovar inget. hoho.
Vihörs igen!
Tack för mig - och godnatt alla därute. Och förstås alla därinne. Även de i sina sängar eller samt på gator. Sköt om Er.
Döden.
Vasa?! Varför väljer jag att skriva om just det en vanlig torsdagkväll, kommer jag på mig när jag stavar ner "döden" som rubrik i min blogg... Hm.
Det kan man alltid undra - men det är så sorgliga bloggar nu för tiden som man råkar hamna och fastna i.
Så man tänkte följa med i skaran och skriva lite om "mörka" saker - istället för det ljuva livet, som ofta har mörka sidor bakom sig. Eller hur..?
Man ser människor på tunnelbanan som läser Stockholm City, folk som lutar sig fram mot andra och viskar i ens öra, snackar och skrattar, tittar ut genom fönstret där hus och allt annat passerar förbi, ryser till när ett annat tåg rusar snabbt förbi så att tunnelbanan skakar, de som tittar på sin valp i koppel bredvid sig, löser sudokun eller korsordet eller både och... Det mest intressanta är de som tittar ut genom fönstret. Ofta märker jag sådana människor, av någon anledning, och börja undra vad de exakt tänker på.
Men man kan ju inte bara gå fram sådär och fråga "Vad tänker du på?" för det är ens privat sak.
En gång satte jag mig mitt emot en pojke som tittade genom fönstret då jag precis hann med pendeltåget på morgonen till jobbet, och började undra vad han tänkte på... Kanske har han problem i skolan, har en alkoholist till mamma eller pappa eller både och, är förälskad i någon flicka, drömmer om en X-box, en ny cykel än sin gamla röda, längtan efter att få komma fram till skolan...
Plötsligt såg jag att han såg på mig, och då log han lite grann. Och det gjorde även jag.
Sen vände vi åt fönstret, båda två, och tänkte på ens privata saker. Även om jag fortsatte och undrade vad han själv tänkte på.
När jag har långa resor framför mig så brukar jag tröttna ut hjärnan med att tänka på saker, ibland blir det på speciellt vissa saker, ibland inget speciellt, men ibland kan det bli funderingar om döden.
Döden - det låter så absurt. Inget kul men så viktigt eftersom ingen kommer undan det där.
Under hela min uppväxt har jag undrat vart man kommer efter döden och det har jag ännu inte fått svar på. Tror inte heller att jag ens kommer få svaret, för det finns nog inget exakt svar... Inte förrän man själv upplever det.
Självmord. Det är något alla viskar om men ingen talar stort om det. Det är för skamligt att tala om det eller vad man nu ska säga om det... Men ofta har jag undrat varför man vill tänka tanken - att vilja ta sitt eget liv. Hm, det är nog inget man själv väljer att tänka på men det dyker upp oavsett om man vill eller inte.
Det var Någon som utförde det pga ekonomiska problem, även om man kan få hjälp från annat håll - det finns en massa hjälp som man inte ser själv när ordet "självmord" dyker upp i tankarna. Det fastnar helt i en.
Mord. Det är något som alla tystnar om men media (bl.a. tidningar, TV och radio) pratar väldigt mycket om det. Dessutom finns det sådana serier om mord, som t.ex. CSI på femman.
Ibland undrar man hur man ens kan tänka tanken att döda någon, att mörda det, som t.ex. mordet av utrikesministern Anna Lindh.
"Död - motsatsen till levande" står det när jag letar "död" på altavista.com.
Och ett intressant sak är NDE (= när man först och främst varit nära att dö (eller egentligen varit död, men återkommit till livet) om det verkligt stämmer...
Själv vill man kunna göra precis allt innan man inte är i livet längre men det går inte att göra precis allt. Så jag ska istället göra mycket, så mycket jag hinner med, innan jag går bort.
Skulle tacka ja till ett liv i evighet om jag fick. Men samtidigt så går ju alla bort till sist, och då har man ingen kvar längre. Varför är det så egentligen? För att andra "själar" eller kroppar (eller vad det nu kan vara) ska också få chansen till att leva? Och vad innebär det att leva? Vad innebär det att dö? Skulle man kunna "bota" döden i framtiden (det tror jag inte) och varför finns VI?
Tror inte på något som Gud eller liknande men det finns något därute som vi aldrig kommer att förstå (vi använder ju bara 10-15% av själva hjärnan som är ett påstående som allmänt sägelser) tror jag. Men än så länge jag inte sett Det så tror jag på Mig själv och mina tankar. Som uttrycket säger "tänker jag alltså finns jag", något i den stilen.
Och en annan sak, som jag helst inte pratar om, finns det något som jag brukar kalla för "min spegelvända värld" och det är då jag "inte är mig själv". Deppig, nere, negativ, irriterad, ledsen är man då och gråter för det minsta, utan någon anledning. Och det då jag inte ens har röda veckan, men det är ett bra tag sen jag klev in i den världen. Vilket är skönt! Det var mycket sådant i tonårsåldern men kan dyka upp ibland. Fast det syns inte så mycket då jag kommer ut i allmänheten, det räcker med att bara prata
mindre och bara finnas där, även om man då bara vill spricka och skrika.
Det var en gång då jag hade det som värst, jag hade verkligen klivit in i det spegelvända världen totalt, då jag skrev det där:
Vill bara skrika.
Rakt ut så att alla hör.
Och blir döva.
Det är så skit.
Alla blir så fula i mina ögon.
Alla och allt.
Och jag vet inte varför den världen finns.
Nej, nu får det räcka. Så mycket tråkigheter, men ibland behövs det, för då värdesätter man livet ännu mer - när man blivit glad igen. För det gör jag, varje gång.
Man får väl acceptera att döden alltid kommer att finnas där igenom livet och sen ta en. En efter en. Så är det.
Man får njuta av livet så länge det varar. Ta och ge - livet ut, så får du något gott med dig.
Tack för mig - gonatt folket! sov gott och dröm söta drömmar. om dina fina värld.
Det kan man alltid undra - men det är så sorgliga bloggar nu för tiden som man råkar hamna och fastna i.
Så man tänkte följa med i skaran och skriva lite om "mörka" saker - istället för det ljuva livet, som ofta har mörka sidor bakom sig. Eller hur..?
Man ser människor på tunnelbanan som läser Stockholm City, folk som lutar sig fram mot andra och viskar i ens öra, snackar och skrattar, tittar ut genom fönstret där hus och allt annat passerar förbi, ryser till när ett annat tåg rusar snabbt förbi så att tunnelbanan skakar, de som tittar på sin valp i koppel bredvid sig, löser sudokun eller korsordet eller både och... Det mest intressanta är de som tittar ut genom fönstret. Ofta märker jag sådana människor, av någon anledning, och börja undra vad de exakt tänker på.
Men man kan ju inte bara gå fram sådär och fråga "Vad tänker du på?" för det är ens privat sak.
En gång satte jag mig mitt emot en pojke som tittade genom fönstret då jag precis hann med pendeltåget på morgonen till jobbet, och började undra vad han tänkte på... Kanske har han problem i skolan, har en alkoholist till mamma eller pappa eller både och, är förälskad i någon flicka, drömmer om en X-box, en ny cykel än sin gamla röda, längtan efter att få komma fram till skolan...
Plötsligt såg jag att han såg på mig, och då log han lite grann. Och det gjorde även jag.
Sen vände vi åt fönstret, båda två, och tänkte på ens privata saker. Även om jag fortsatte och undrade vad han själv tänkte på.
När jag har långa resor framför mig så brukar jag tröttna ut hjärnan med att tänka på saker, ibland blir det på speciellt vissa saker, ibland inget speciellt, men ibland kan det bli funderingar om döden.
Döden - det låter så absurt. Inget kul men så viktigt eftersom ingen kommer undan det där.
Under hela min uppväxt har jag undrat vart man kommer efter döden och det har jag ännu inte fått svar på. Tror inte heller att jag ens kommer få svaret, för det finns nog inget exakt svar... Inte förrän man själv upplever det.
Självmord. Det är något alla viskar om men ingen talar stort om det. Det är för skamligt att tala om det eller vad man nu ska säga om det... Men ofta har jag undrat varför man vill tänka tanken - att vilja ta sitt eget liv. Hm, det är nog inget man själv väljer att tänka på men det dyker upp oavsett om man vill eller inte.
Det var Någon som utförde det pga ekonomiska problem, även om man kan få hjälp från annat håll - det finns en massa hjälp som man inte ser själv när ordet "självmord" dyker upp i tankarna. Det fastnar helt i en.
Mord. Det är något som alla tystnar om men media (bl.a. tidningar, TV och radio) pratar väldigt mycket om det. Dessutom finns det sådana serier om mord, som t.ex. CSI på femman.
Ibland undrar man hur man ens kan tänka tanken att döda någon, att mörda det, som t.ex. mordet av utrikesministern Anna Lindh.
"Död - motsatsen till levande" står det när jag letar "död" på altavista.com.
Och ett intressant sak är NDE (= när man först och främst varit nära att dö (eller egentligen varit död, men återkommit till livet) om det verkligt stämmer...
Själv vill man kunna göra precis allt innan man inte är i livet längre men det går inte att göra precis allt. Så jag ska istället göra mycket, så mycket jag hinner med, innan jag går bort.
Skulle tacka ja till ett liv i evighet om jag fick. Men samtidigt så går ju alla bort till sist, och då har man ingen kvar längre. Varför är det så egentligen? För att andra "själar" eller kroppar (eller vad det nu kan vara) ska också få chansen till att leva? Och vad innebär det att leva? Vad innebär det att dö? Skulle man kunna "bota" döden i framtiden (det tror jag inte) och varför finns VI?
Tror inte på något som Gud eller liknande men det finns något därute som vi aldrig kommer att förstå (vi använder ju bara 10-15% av själva hjärnan som är ett påstående som allmänt sägelser) tror jag. Men än så länge jag inte sett Det så tror jag på Mig själv och mina tankar. Som uttrycket säger "tänker jag alltså finns jag", något i den stilen.
Och en annan sak, som jag helst inte pratar om, finns det något som jag brukar kalla för "min spegelvända värld" och det är då jag "inte är mig själv". Deppig, nere, negativ, irriterad, ledsen är man då och gråter för det minsta, utan någon anledning. Och det då jag inte ens har röda veckan, men det är ett bra tag sen jag klev in i den världen. Vilket är skönt! Det var mycket sådant i tonårsåldern men kan dyka upp ibland. Fast det syns inte så mycket då jag kommer ut i allmänheten, det räcker med att bara prata
mindre och bara finnas där, även om man då bara vill spricka och skrika.
Det var en gång då jag hade det som värst, jag hade verkligen klivit in i det spegelvända världen totalt, då jag skrev det där:
Vill bara skrika.
Rakt ut så att alla hör.
Och blir döva.
Det är så skit.
Alla blir så fula i mina ögon.
Alla och allt.
Och jag vet inte varför den världen finns.
Nej, nu får det räcka. Så mycket tråkigheter, men ibland behövs det, för då värdesätter man livet ännu mer - när man blivit glad igen. För det gör jag, varje gång.
Man får väl acceptera att döden alltid kommer att finnas där igenom livet och sen ta en. En efter en. Så är det.
Man får njuta av livet så länge det varar. Ta och ge - livet ut, så får du något gott med dig.
Tack för mig - gonatt folket! sov gott och dröm söta drömmar. om dina fina värld.
Lagergren.
Hur ska man uttala sig utan att offra någon annans identitet..?
Han har sagt att han inte vill offra sig själv med att berätta (för mycket) om sig själv; vad man gör, hur man mår, osv. Offra hela sin identitet. Via internet - till alla i världen.
Jag skulle däremot allra vilja offra hans hela identitet och berätta (för hela världen) om hur underbar han är. Men ska försöka att inte göra det.
För det första måste jag tacka, för tusan, mig och Helena för att vi är så tröga med att ordna upp saker ibland. På så sätt har det lett till att jag och Han då träffades, alltså var det så att jag och Helena överraskade Kricar då killarna (Han, Kricar dessutom Riccan) softade hemma hos Honom. Osäker på om det var första gången då vi snackade men något sådant iallafall.
Sen har det mest varit videosamtal, sms och även besök (det kunde faktiskt vara från 20.00 ändå till klockan 07.00 på morgonen). En massa snack, om allt mellan himmel och jord, var det. Det var något som fick mig att berätta saker för honom och han för mig. Det bara rullade på, liksom.
Vi blev bra vänner efter ett kort tag. Det tog sen ungefär 7 månader innan det hände nåt mer, så att man klippte isär vänskapsbandet ock knöt ihop den till något annat band. Så känns det; att vi fortfarande kan prata om allt och samtidigt är det mer än så.
Någon gång på jobbet i förra veckan, tog jag upp köttfärssåsen med pastan ur matlådan, och efter några tuggor kunde jag inte sluta le...
Orsaken var de "stora" bitarna av gul löken som han hade skurit när vi gjorde köttfärssåsen ihop. I vanligt fall brukade jag göra bitarna mindre men just då, i detta ögonblick, tyckte jag att det var den bästa storleken av löken. När tallriken väl var tom så kunde jag sluta le.
En gång hade han gjort iordning en middag med vitt vin hemma hos sig. Det var fantastiskt eftersom man då var fruktansvärt trött efter en resa från Stockholm till Örebro, och efter en lång dag på jobbet. Vinet var inte så himla gott men maten var... mums!
En gång då jag önskade mig sådana mörkbruna nougatbitar som brukar finnas på vinter-marknaden i Örebro, han köpte med dem hem till Stockholm och det var inte bara det. Han hade även bakat "egna" sådana nougatbitar - de smakade inte som de från marknaden men smakade iallafall okej. hoho.
Han är faktiskt mycket bra med barn märkte jag, mer än vad jag hade trott innan... (fyskäms).
Han skriver så bra, att man bara sjunker in i texten. Förutom när det gäller politik och liknande - ligger inte i min intresse direkt.
Knasig kan han plötsligt bli ibland, har dåliga skämt som han själv skrattar åt, men då måste man också skratta, bara för att han är sådär knäpp (även om han tror ibland att jag även skrattar åt hans dåliga skämt, hoho).
Han och hans kamera... blir tokig så snart båda två dyker upp tillsammans. Då är det blixtar överallt, och bilderna består mest av mitt porträtt - som jag inte hur som helst vill lägga upp. Det kan vara "knasiga" miner, trötta miner (speciellt på morgonen, då han vill ta kort), där jag skrattar, osv.............
Tomas tog bilden i smyg (men märkte det i det rätta ögonblicket) på gymnasie-sm fotboll, 2005.
När han blir arg så måste man bara le. Han är bara sådär björn-söt när han blir arg, men han kan faktiskt bli sådär skitförbannad (då menar jag s-k-i-t-f-ö-r-b-a-n-n-a-d) och då går man helst undan. Det är alltid bra att man kan visa hur arg man är, men...
Hans lockiga hår - det lockar. Finns inget mera att säga om håret.
Hela han är bara så björn-söt. När han är trött, arg, sur, glad, ler, rodnar, gråter och skrattar.
Hans skratt, man smittas faktiskt rejält, och då måste man också skratta. Tycker om honom så väldigt mycket!
Öh, det finns faktiskt inte så många bilder på oss tillsammans, även om han sagt att han vill oftare ta bilder på oss två. Det beror nog på min "nej, inte nu" och åter "nej, inte nu" - blir ofta generad för det. Men till mitt försvar måste jag säga; det blir FÖR många bilder annars..! hoho.
Men NÅGRA finns det åtminstone..! Som tur är.
Jag älskar dig.
Det får räcka så.
Fotnot: texten är tillåtet av Tomas Lagergren, den 7 februari 2006.
Övrigt........
# Börjar nästan hata katter nu; coola ner er och förbli lika förnuftiga som hundar... (äter antibiotika igen).
# Tack och lov att du slapp undan det där, pappa! Hejar på Dig.
# Oscar, ja alla andra är dumma. Du och jag är snälla (skrattar). Saknar Dig.
# Saknar alla som jag saknar. Saknar Er.
# Tack för mig.
Godnatti, gott folk!
Han har sagt att han inte vill offra sig själv med att berätta (för mycket) om sig själv; vad man gör, hur man mår, osv. Offra hela sin identitet. Via internet - till alla i världen.
Jag skulle däremot allra vilja offra hans hela identitet och berätta (för hela världen) om hur underbar han är. Men ska försöka att inte göra det.
För det första måste jag tacka, för tusan, mig och Helena för att vi är så tröga med att ordna upp saker ibland. På så sätt har det lett till att jag och Han då träffades, alltså var det så att jag och Helena överraskade Kricar då killarna (Han, Kricar dessutom Riccan) softade hemma hos Honom. Osäker på om det var första gången då vi snackade men något sådant iallafall.
Sen har det mest varit videosamtal, sms och även besök (det kunde faktiskt vara från 20.00 ändå till klockan 07.00 på morgonen). En massa snack, om allt mellan himmel och jord, var det. Det var något som fick mig att berätta saker för honom och han för mig. Det bara rullade på, liksom.
Vi blev bra vänner efter ett kort tag. Det tog sen ungefär 7 månader innan det hände nåt mer, så att man klippte isär vänskapsbandet ock knöt ihop den till något annat band. Så känns det; att vi fortfarande kan prata om allt och samtidigt är det mer än så.
Någon gång på jobbet i förra veckan, tog jag upp köttfärssåsen med pastan ur matlådan, och efter några tuggor kunde jag inte sluta le...
Orsaken var de "stora" bitarna av gul löken som han hade skurit när vi gjorde köttfärssåsen ihop. I vanligt fall brukade jag göra bitarna mindre men just då, i detta ögonblick, tyckte jag att det var den bästa storleken av löken. När tallriken väl var tom så kunde jag sluta le.
En gång hade han gjort iordning en middag med vitt vin hemma hos sig. Det var fantastiskt eftersom man då var fruktansvärt trött efter en resa från Stockholm till Örebro, och efter en lång dag på jobbet. Vinet var inte så himla gott men maten var... mums!
En gång då jag önskade mig sådana mörkbruna nougatbitar som brukar finnas på vinter-marknaden i Örebro, han köpte med dem hem till Stockholm och det var inte bara det. Han hade även bakat "egna" sådana nougatbitar - de smakade inte som de från marknaden men smakade iallafall okej. hoho.
Han är faktiskt mycket bra med barn märkte jag, mer än vad jag hade trott innan... (fyskäms).
Han skriver så bra, att man bara sjunker in i texten. Förutom när det gäller politik och liknande - ligger inte i min intresse direkt.
Knasig kan han plötsligt bli ibland, har dåliga skämt som han själv skrattar åt, men då måste man också skratta, bara för att han är sådär knäpp (även om han tror ibland att jag även skrattar åt hans dåliga skämt, hoho).
Han och hans kamera... blir tokig så snart båda två dyker upp tillsammans. Då är det blixtar överallt, och bilderna består mest av mitt porträtt - som jag inte hur som helst vill lägga upp. Det kan vara "knasiga" miner, trötta miner (speciellt på morgonen, då han vill ta kort), där jag skrattar, osv.............
Tomas tog bilden i smyg (men märkte det i det rätta ögonblicket) på gymnasie-sm fotboll, 2005.
När han blir arg så måste man bara le. Han är bara sådär björn-söt när han blir arg, men han kan faktiskt bli sådär skitförbannad (då menar jag s-k-i-t-f-ö-r-b-a-n-n-a-d) och då går man helst undan. Det är alltid bra att man kan visa hur arg man är, men...
Hans lockiga hår - det lockar. Finns inget mera att säga om håret.
Hela han är bara så björn-söt. När han är trött, arg, sur, glad, ler, rodnar, gråter och skrattar.
Hans skratt, man smittas faktiskt rejält, och då måste man också skratta. Tycker om honom så väldigt mycket!
Öh, det finns faktiskt inte så många bilder på oss tillsammans, även om han sagt att han vill oftare ta bilder på oss två. Det beror nog på min "nej, inte nu" och åter "nej, inte nu" - blir ofta generad för det. Men till mitt försvar måste jag säga; det blir FÖR många bilder annars..! hoho.
Men NÅGRA finns det åtminstone..! Som tur är.
Jag älskar dig.
Det får räcka så.
Fotnot: texten är tillåtet av Tomas Lagergren, den 7 februari 2006.
Övrigt........
# Börjar nästan hata katter nu; coola ner er och förbli lika förnuftiga som hundar... (äter antibiotika igen).
# Tack och lov att du slapp undan det där, pappa! Hejar på Dig.
# Oscar, ja alla andra är dumma. Du och jag är snälla (skrattar). Saknar Dig.
# Saknar alla som jag saknar. Saknar Er.
# Tack för mig.
Godnatti, gott folk!
24 timmars party.
Hemma igen från en hel dygns party. Ja, inte med alkohol hela det dygnet utan alkoholen bestod 25 % av hela 24 timmarna. Alltså så var det 6 timmar då alkoholen vimlade med...
Men nu ska vi inte tala matte. Min hjärna är helt slut, oavsett om den ändå kunde räkna ut det där.
Kom hem från jobbet, slutade kl 13, vilket var skönt. Har verkligen längtat efter kortare arbetstider, oh. Och fick det till slut. Det blev en del badande av flera patienter inför hemgång, skönt och få bada några stinkande hundar och sen föna dem. Så fina och söta blir de. och en del viftande på svansen, hoho.
Sen sa man adjöss till arbetskollegerna - som inte ens märkte mitt brun-utan-sol ansikte och armar - förrän Åsa kom och sa "va brun du är...". Öh, där smet man inte ens undan. Man lyckas liksom aldrig i Åsas närhet. Rusade till bussen inom snarast efter ha avslöjat att färgen-i-ansiktet är för att det skulle bli party när kvällen så småningom skulle smyga sig fram.
Ja, brun-utan-sol-nyansen blev jättebra! Huvudsaken iallafall.
Kvällen kom, klockan slog lite över sex och ingen av oss två (Babe och jag) hade klätt på oss eller fixat till någonting. Men snart därefter rusade vi upp och börja fixa till oss, vilket tog en timma, och sen meddelade vi att vi skulle bli sena. Till förfesten.
Det kom blod ur näsan (= näsblod alltså) precis innan vi skulle dra med pendeltåget, och då sa jag att vi tar bussen istället till Jakobsberg och sen kliver på pendeltåget där. På så sätt skulle jag få lite tid och tvinga rinnandet att sluta flöda. Till slut slutade det rinna och klockan blev kvart i åtta. Tog bussen och klev på pendeltåget där i Jakobsberg, som sagt. Om sanningen ska fram så packade jag ner en del bomulltuss i Babes väska... För säkerhetsskull.
Väl inne i pendeltåget var det två fulla gubbar, som stod och satt, steg upp igen. Som iallafall till sist klev av pendeltåget, då en av dem ramlade omkull och hamnade på perrongen. Vad kan man göra?
De hade dessutom några väskor, och de syntes vara tunga som bara den när de satt på deras axlar, och jag såg då att de innehöll flaskor och burkar. Man kan ju alltid gissa sig fram till vad de innehöll...
I city klev vi av och tog en taxi raka vägen till Lilla Essingen. Klev in på förfesten och där vimlade det av en massa folk - bra folk! Oh. Vad man snackade. Lärde känna några nya, vilket var jättekul!
Och självklart fanns det "de gamla" också, vilket var kul och träffa igen! Det blev en del toalettbesök och tjafs om plats i den lilla soffan, snack i köket och hela vägen från nykterhet till att bli berusande. Tänkte då (för ett ögonblick) på dessa två gubbar på pendeltåget, vart de kunnat ha tagit vägen och vad de gjorde just då, men glömde bort det i nästa ögonblick. Hade det super på förfesten, tack Cissi!
Gick till en busshållsplats från förfesten med Cissi, Sofia D, Daniel C och så Babe förstås, vilket var kul! Speciellt eftersom vi kom fram till "saker" som var bara så som det skulle vara - är man så är man.
Kom till tunnelbanan till sist, och fick några poliser framför sig då man hade en hel burk med dricka.
"Göm-burken" fick vi till svar från dem, på direkten, via kroppsspråket. Vi alla bara stoppade våran flaska/burk i jackor, väskor och påsar. I mitt fall blev det en platspåse från H&M (tack att ni tillverkar så bra platspåsar!) och det döljde burken mycket väl.
Klev på tunnelbanan mot... Men var åtminstone på väg dit till Dövas hus, där det var pubafton. När man väl klev in där så vimlade det en massa äldre döva som jag varken sett/träffat förut. Snart såg man det bekanta kretsen (även vissa från förfesten) som bestod av människor i ungefärlig samma ålder som man själv - snackade kvällen/natten lång! Hade det jättetrevligt, speciellt när jag fick lite rabatt på dricka därinne, så bugar och tackar. Tack!
Dövas hus stängdes klockan halv 2 då alla fick gå ut. Flera rusade/åkte iväg till pubarna i city, men man förblev fast kvar utanför Dövas hus. Till slut hamnade man i Patrik H:s bil med en hel gäng. Vägen dit var trångt och krångligt. Sen när Thomas I, till slut, klev av så kunde vi åka raka vägen mot Hölö... Öh.
Höll på och somna i bilen, medans Akervall försökte pigga till mig med mera dricka (hade fått nog så mera ville jag inte ha) och Babe som sov som en stock. Men höll mig vaken trots allt ändå. Tror att det tillhör min ovana, vill inte missa något alls, även om vi hade kört lite vilse i ca 2 timmar. Blev en del snack.
Väl framme vid Patriks lägenhet så vaknade Babe till och så småningom rusade alla in och satte sig i Patriks soffor. Fram med täcken och kuddar osv, där vi snackade fram till klockan 9 på morgonen. Gissa vad trötta vi var, ont i huvudet av all tankar, ont i kroppen av all alkohol, ont i ögonen av all trötthet, ont i benen efter all rusande, ont i baken av all sittande och ont i magen samt mungipan av all skratt.
Lite märkligt, att bara sitta där med Patrik H och Akervall samt Babe. Fyra människor som aldrig förr hade så mycket att snacka om. Men Patrik H kan räknas lite som undantag, hade ju en del minnen och prata om från förr, en del skratt bidrog han med och Babe känner jag mycket väl till. Akervall, kan iallafall säga att det är så otroligt lätt att snacka med honom och han tänker bra. Mer än bra.
Snackade om allt mellan himmel och jord. Vilket var skönt!
Somnade i Patriks stora säng med Babe, medans Akervall sov i en av sofforna. Patrik sov någonstans, dock inte i lägenheten.
"Nästa" morgon då vi vaknade, 3 timmar senare, jag och Babe då steg vi upp och snart vaknade Akervall. Alla undrade vart Patrik var, men... han syntes inte till någonstans.
Vi tre åt frukost iallafall och det blev åter en del snack vid matbordet och mellan tuggarna.
Satte oss igen i sofforna, snackade, snackade och snackade och timmarna gick...
Akervall och jag kollade hos Patriks pappa men ingen var hemma. Han sov antaligen därinne, misstänkte vi. Gick och handlade smått (en flaska cola light och en flaska coca cola).
Klockan blev 18.00, ingen Patrik men vi satte in en av Patriks DVD-filmer (filmen heter något med "Animals", det är det enda jag minns) och den var inte så bra. Slutligen kom Patrik och var yrvaken. Men pigg och kry. Han hade iallafall sovit hos pappsen medans han var borta. Bekvämare än i en av sofforna, antar jag (Akerall fick lite ont i nacken efter ha sovit på soffan, så).
Sen gick vi och åt PIZZA (åtminstone jag och Babe) medans Akervall tog pasta och Patrik tog kebabkött med pommes frites. En del snack återigen. En del skratt, tills personalen stirrade ur oss så att vi smög ut ur restaurangen.
Gick till Patriks mammas bil och åkte då till Södertälje C. Ingen pendeltåg där - tågen var inställda. Åkte då till Hallunda, där de släppte av oss och vi två (Babe och jag) tog tunnelbanan mot city.
Sen var det väntan på pendeltåget, mot Bålsta. Till slut befann vi oss i Jakobsberg, där vi tog taxi hemåt. Vilket var skönt - att vara hemma igen!
Och jovisst ses vi igen! Någon dag, snart.
Tack grabbar! För all snack och skratt, det kändes som en 24 timmars party oavsett alkoholens existens. Ni är guldvärda! Sköt om er.
Tack för mig - och för småleenden efter all det roliga. Godnatt gott folk! Sov gott.
Men nu ska vi inte tala matte. Min hjärna är helt slut, oavsett om den ändå kunde räkna ut det där.
Kom hem från jobbet, slutade kl 13, vilket var skönt. Har verkligen längtat efter kortare arbetstider, oh. Och fick det till slut. Det blev en del badande av flera patienter inför hemgång, skönt och få bada några stinkande hundar och sen föna dem. Så fina och söta blir de. och en del viftande på svansen, hoho.
Sen sa man adjöss till arbetskollegerna - som inte ens märkte mitt brun-utan-sol ansikte och armar - förrän Åsa kom och sa "va brun du är...". Öh, där smet man inte ens undan. Man lyckas liksom aldrig i Åsas närhet. Rusade till bussen inom snarast efter ha avslöjat att färgen-i-ansiktet är för att det skulle bli party när kvällen så småningom skulle smyga sig fram.
Ja, brun-utan-sol-nyansen blev jättebra! Huvudsaken iallafall.
Kvällen kom, klockan slog lite över sex och ingen av oss två (Babe och jag) hade klätt på oss eller fixat till någonting. Men snart därefter rusade vi upp och börja fixa till oss, vilket tog en timma, och sen meddelade vi att vi skulle bli sena. Till förfesten.
Det kom blod ur näsan (= näsblod alltså) precis innan vi skulle dra med pendeltåget, och då sa jag att vi tar bussen istället till Jakobsberg och sen kliver på pendeltåget där. På så sätt skulle jag få lite tid och tvinga rinnandet att sluta flöda. Till slut slutade det rinna och klockan blev kvart i åtta. Tog bussen och klev på pendeltåget där i Jakobsberg, som sagt. Om sanningen ska fram så packade jag ner en del bomulltuss i Babes väska... För säkerhetsskull.
Väl inne i pendeltåget var det två fulla gubbar, som stod och satt, steg upp igen. Som iallafall till sist klev av pendeltåget, då en av dem ramlade omkull och hamnade på perrongen. Vad kan man göra?
De hade dessutom några väskor, och de syntes vara tunga som bara den när de satt på deras axlar, och jag såg då att de innehöll flaskor och burkar. Man kan ju alltid gissa sig fram till vad de innehöll...
I city klev vi av och tog en taxi raka vägen till Lilla Essingen. Klev in på förfesten och där vimlade det av en massa folk - bra folk! Oh. Vad man snackade. Lärde känna några nya, vilket var jättekul!
Och självklart fanns det "de gamla" också, vilket var kul och träffa igen! Det blev en del toalettbesök och tjafs om plats i den lilla soffan, snack i köket och hela vägen från nykterhet till att bli berusande. Tänkte då (för ett ögonblick) på dessa två gubbar på pendeltåget, vart de kunnat ha tagit vägen och vad de gjorde just då, men glömde bort det i nästa ögonblick. Hade det super på förfesten, tack Cissi!
Gick till en busshållsplats från förfesten med Cissi, Sofia D, Daniel C och så Babe förstås, vilket var kul! Speciellt eftersom vi kom fram till "saker" som var bara så som det skulle vara - är man så är man.
Kom till tunnelbanan till sist, och fick några poliser framför sig då man hade en hel burk med dricka.
"Göm-burken" fick vi till svar från dem, på direkten, via kroppsspråket. Vi alla bara stoppade våran flaska/burk i jackor, väskor och påsar. I mitt fall blev det en platspåse från H&M (tack att ni tillverkar så bra platspåsar!) och det döljde burken mycket väl.
Klev på tunnelbanan mot... Men var åtminstone på väg dit till Dövas hus, där det var pubafton. När man väl klev in där så vimlade det en massa äldre döva som jag varken sett/träffat förut. Snart såg man det bekanta kretsen (även vissa från förfesten) som bestod av människor i ungefärlig samma ålder som man själv - snackade kvällen/natten lång! Hade det jättetrevligt, speciellt när jag fick lite rabatt på dricka därinne, så bugar och tackar. Tack!
Dövas hus stängdes klockan halv 2 då alla fick gå ut. Flera rusade/åkte iväg till pubarna i city, men man förblev fast kvar utanför Dövas hus. Till slut hamnade man i Patrik H:s bil med en hel gäng. Vägen dit var trångt och krångligt. Sen när Thomas I, till slut, klev av så kunde vi åka raka vägen mot Hölö... Öh.
Höll på och somna i bilen, medans Akervall försökte pigga till mig med mera dricka (hade fått nog så mera ville jag inte ha) och Babe som sov som en stock. Men höll mig vaken trots allt ändå. Tror att det tillhör min ovana, vill inte missa något alls, även om vi hade kört lite vilse i ca 2 timmar. Blev en del snack.
Väl framme vid Patriks lägenhet så vaknade Babe till och så småningom rusade alla in och satte sig i Patriks soffor. Fram med täcken och kuddar osv, där vi snackade fram till klockan 9 på morgonen. Gissa vad trötta vi var, ont i huvudet av all tankar, ont i kroppen av all alkohol, ont i ögonen av all trötthet, ont i benen efter all rusande, ont i baken av all sittande och ont i magen samt mungipan av all skratt.
Lite märkligt, att bara sitta där med Patrik H och Akervall samt Babe. Fyra människor som aldrig förr hade så mycket att snacka om. Men Patrik H kan räknas lite som undantag, hade ju en del minnen och prata om från förr, en del skratt bidrog han med och Babe känner jag mycket väl till. Akervall, kan iallafall säga att det är så otroligt lätt att snacka med honom och han tänker bra. Mer än bra.
Snackade om allt mellan himmel och jord. Vilket var skönt!
Somnade i Patriks stora säng med Babe, medans Akervall sov i en av sofforna. Patrik sov någonstans, dock inte i lägenheten.
"Nästa" morgon då vi vaknade, 3 timmar senare, jag och Babe då steg vi upp och snart vaknade Akervall. Alla undrade vart Patrik var, men... han syntes inte till någonstans.
Vi tre åt frukost iallafall och det blev åter en del snack vid matbordet och mellan tuggarna.
Satte oss igen i sofforna, snackade, snackade och snackade och timmarna gick...
Akervall och jag kollade hos Patriks pappa men ingen var hemma. Han sov antaligen därinne, misstänkte vi. Gick och handlade smått (en flaska cola light och en flaska coca cola).
Klockan blev 18.00, ingen Patrik men vi satte in en av Patriks DVD-filmer (filmen heter något med "Animals", det är det enda jag minns) och den var inte så bra. Slutligen kom Patrik och var yrvaken. Men pigg och kry. Han hade iallafall sovit hos pappsen medans han var borta. Bekvämare än i en av sofforna, antar jag (Akerall fick lite ont i nacken efter ha sovit på soffan, så).
Sen gick vi och åt PIZZA (åtminstone jag och Babe) medans Akervall tog pasta och Patrik tog kebabkött med pommes frites. En del snack återigen. En del skratt, tills personalen stirrade ur oss så att vi smög ut ur restaurangen.
Gick till Patriks mammas bil och åkte då till Södertälje C. Ingen pendeltåg där - tågen var inställda. Åkte då till Hallunda, där de släppte av oss och vi två (Babe och jag) tog tunnelbanan mot city.
Sen var det väntan på pendeltåget, mot Bålsta. Till slut befann vi oss i Jakobsberg, där vi tog taxi hemåt. Vilket var skönt - att vara hemma igen!
Och jovisst ses vi igen! Någon dag, snart.
Tack grabbar! För all snack och skratt, det kändes som en 24 timmars party oavsett alkoholens existens. Ni är guldvärda! Sköt om er.
Tack för mig - och för småleenden efter all det roliga. Godnatt gott folk! Sov gott.
En speciell fåtölj.
Då var man hemma igen. Har alltså sovit över på Albano inatt, va skönt och slippa stressa med bussen, tunnelbana och sen tunnelbana sent på kvällen, och sov gott åtminstone. Det är det viktigaste.
Men måste bara berätta....
Jag har faktiskt då hittat min drömfåtölj... Som bara har Det - med stort D. Den får mig att må bra, det märkte jag igår när jag väl fick sjunka in i den, och det var faktiskt den som gjorde mig sömnig att jag var tvungen och gå och sussa.
Hm.
Alltså, kl 22 då jag slutade mitt pass på Albano, gick jag upp på övervåningen ifrån patienterna och medicinerna och allt sådant. Gick in i matsalen och började se på TV (typiskt så fanns det bara kanalerna 1,2 och 4) men ändrade mig och började istället läsa. och löste några sudoku.
Dessutom skrev man ner av lite vad man lärt sig under dagen (det brukar jag göra, slutligen har jag nog en hel pärm ang. vad jag lärt mig = otroligt mycket).
Det var en nattsköterska och veterinär, och så jag, som sov över just den natten.
Precis efter när veterinären berättade bl.a. om larmet därnere på bottenvåningen som inte-får-störas under natten (hade inte behövt gå ner ändå, så), vart sängkläderna låg och hur jag skulle tvätta dem dagen efter osv., så sa hon att det fanns någon sorts "massagestol" som jag kanske skulle vilja pröva på lite. En massagestol..? Frågade snabbt vart den satt. I ena sovrummet, fick jag till svar och gick dit snabbt (visste precis vart sovrummet låg).
Där stod den. Kände väl igen den, eftersom det var en gång då jag hade mensvärk (vilket är för jävligt) på jobbet och behövde vila så jag fick gå in i ett sovrum (det sovrum som jag nu gick in i) och vila ut värken. Just då jag låg i sängen där (och tänkte tankar ang. om att "jag skulle vilja sterilsera mig. Gud, vad jag hatar det här... Mensskit, mensbajs, mensjävlastövel, mens-varför-måste-Jag-ha-det...) såg jag fåtöljen och den såg lite konstig ut. Nja, själva sätet såg okej ut utom benstödet som liksom skulle anpassa både vänstra och högra benet... På sätt och vis. Öh.
Brydde mig inte om fåtöljen så mycket just då jag låg där, hade ju en massa annat att tänka på (mensjävlastövel osv) men nu hade jag kommit ihåg att jag sett den förut.
Satte mig ner försiktigt och lät min rygg sjunka in i sätet... Gud, va mjuk. Mmmmmmmmmmm.
Tog upp den lilla "maskinen" som var inkopplad till fåtöljen som skulle visa (och utföra) de olika massagesystem som faktiskt fanns gömda inne i stolen.
Provade först program A... Mmmmmmmmmmmmmmmm-mmmmmmmm (dubbel mm). Ryggen fick det mest otroliga massagen och kände då att jag troligen hade några knutor i ryggen = inget bra. Men satt där och njöt.
Provade mig fram med olika program, för bl.a. fötterna, vaderna, nacken, axlarna, svansknotan (finns tyvärr ingen för armarna) - alla var bäst.
Satt där i ungefär en timma... Oh. Sen var jag för utvilad för att kunna sitta längre, måste bara ligga ner och somna. Och eventuellt drömma lite.
Jag som hade tänkt lägga lite pengar på helkroppsmassage varje månad (behöver det) för att inte få ont i ryggen osv som man ibland får pga jobbet. Och nu behöver jag inte lägga ut någonting - bara att gå upp till sovrummet och sjunka in i fåtöljen som en liten liten behövande människa. Ja, fåtöljen är ganska stor så att man kan känna sig lite liten, och fåtöljen tar väl hand om en då man är där i dess famn, hoho.
Skulle vilja ha en sådan fåtölj i mitt sovrum men... Öh, kostar nog miljoner.
Nej, nu ska man gå och se lite på TV (har åtminstone kanalerna 1,2,3,4 och 5 och fler härhemma, tack och lov) och sen sussa. Och drömma lite om fåtöljen kanske. Hm.
Tack för mig - godnatti gott folk och dröm om er älskande grej - det blir en viss speciell fåtölj för min del.
Men måste bara berätta....
Jag har faktiskt då hittat min drömfåtölj... Som bara har Det - med stort D. Den får mig att må bra, det märkte jag igår när jag väl fick sjunka in i den, och det var faktiskt den som gjorde mig sömnig att jag var tvungen och gå och sussa.
Hm.
Alltså, kl 22 då jag slutade mitt pass på Albano, gick jag upp på övervåningen ifrån patienterna och medicinerna och allt sådant. Gick in i matsalen och började se på TV (typiskt så fanns det bara kanalerna 1,2 och 4) men ändrade mig och började istället läsa. och löste några sudoku.
Dessutom skrev man ner av lite vad man lärt sig under dagen (det brukar jag göra, slutligen har jag nog en hel pärm ang. vad jag lärt mig = otroligt mycket).
Det var en nattsköterska och veterinär, och så jag, som sov över just den natten.
Precis efter när veterinären berättade bl.a. om larmet därnere på bottenvåningen som inte-får-störas under natten (hade inte behövt gå ner ändå, så), vart sängkläderna låg och hur jag skulle tvätta dem dagen efter osv., så sa hon att det fanns någon sorts "massagestol" som jag kanske skulle vilja pröva på lite. En massagestol..? Frågade snabbt vart den satt. I ena sovrummet, fick jag till svar och gick dit snabbt (visste precis vart sovrummet låg).
Där stod den. Kände väl igen den, eftersom det var en gång då jag hade mensvärk (vilket är för jävligt) på jobbet och behövde vila så jag fick gå in i ett sovrum (det sovrum som jag nu gick in i) och vila ut värken. Just då jag låg i sängen där (och tänkte tankar ang. om att "jag skulle vilja sterilsera mig. Gud, vad jag hatar det här... Mensskit, mensbajs, mensjävlastövel, mens-varför-måste-Jag-ha-det...) såg jag fåtöljen och den såg lite konstig ut. Nja, själva sätet såg okej ut utom benstödet som liksom skulle anpassa både vänstra och högra benet... På sätt och vis. Öh.
Brydde mig inte om fåtöljen så mycket just då jag låg där, hade ju en massa annat att tänka på (mensjävlastövel osv) men nu hade jag kommit ihåg att jag sett den förut.
Satte mig ner försiktigt och lät min rygg sjunka in i sätet... Gud, va mjuk. Mmmmmmmmmmm.
Tog upp den lilla "maskinen" som var inkopplad till fåtöljen som skulle visa (och utföra) de olika massagesystem som faktiskt fanns gömda inne i stolen.
Provade först program A... Mmmmmmmmmmmmmmmm-mmmmmmmm (dubbel mm). Ryggen fick det mest otroliga massagen och kände då att jag troligen hade några knutor i ryggen = inget bra. Men satt där och njöt.
Provade mig fram med olika program, för bl.a. fötterna, vaderna, nacken, axlarna, svansknotan (finns tyvärr ingen för armarna) - alla var bäst.
Satt där i ungefär en timma... Oh. Sen var jag för utvilad för att kunna sitta längre, måste bara ligga ner och somna. Och eventuellt drömma lite.
Jag som hade tänkt lägga lite pengar på helkroppsmassage varje månad (behöver det) för att inte få ont i ryggen osv som man ibland får pga jobbet. Och nu behöver jag inte lägga ut någonting - bara att gå upp till sovrummet och sjunka in i fåtöljen som en liten liten behövande människa. Ja, fåtöljen är ganska stor så att man kan känna sig lite liten, och fåtöljen tar väl hand om en då man är där i dess famn, hoho.
Skulle vilja ha en sådan fåtölj i mitt sovrum men... Öh, kostar nog miljoner.
Nej, nu ska man gå och se lite på TV (har åtminstone kanalerna 1,2,3,4 och 5 och fler härhemma, tack och lov) och sen sussa. Och drömma lite om fåtöljen kanske. Hm.
Tack för mig - godnatti gott folk och dröm om er älskande grej - det blir en viss speciell fåtölj för min del.
En speciell dag - endast en gång i livet.
Yes! Jag tog studenten. faktiskt.
Och det händer endast en gång - i livet. Kan iallafall säga att det var en av mina bästa dagar, att ha gått dessa fjorton år och sen bara kunna gå ut i friheten. Så ofattbart.
Jag i rosa och vitt. Med Paula i handen - en speciell känsla.
Det var någon som skickade ett sms dagen efter och det löd "Grattis till friheten". Och min frihet just idag (exakt 226 dagar sen dess) är att jag håller på att nå målet. När jag väl gått ut SLU i Skara då känns det nog som att jag verkligen klivit in i friheten. På riktigt alltså.
Nu har jag ett jobb att tänka på, som jag inte skall slarva med, och dit måste jag varje dag (utom när jag har ledigt) - men en del av friheten är att jag får träffa patienterna. Och det är de som gör så att man får en viss känsla (tycka om den) att man liksom är Någon. Oavsett om man är ful, handikappade, har dyslexi, synfel eller även sitter i rullstol så tycker djuret om en.
Varför kan människor inte vara likadana "blinda" för att ge och få? Det enda djuret behöver är kärlek (ja ja, mat, vatten och syre också förstås).
Tillbaka till den speciella dagen, min var otrolig men på tanke vad som hände därefter. Alldeles pank blev man och pengar flög runt i huvudet varenda dag (visst hade jag mina sparpengar men) och man blev en fall för Alfa-kassan. Som de flesta andra arbetslösa. Men därefter 2 veckor fick jag komma in på Albano så jag hade tur. Där fick jag åter friheten som jag hade när jag gick ut studenten.
Och nu, när man kommit in i arbetslivet, förstår man hur de andra hade det när de sagt "spara pengar innan du går ut gymnasiet!" och "arbetslivet är fyfan", osv.
Nej nej, nu till den speciella dagen...
Jag gick nerför trappan med min vita mössa och med Paula i handen. En sån otrolig känsla.
Fick en ros i ögat när någon försökte få den över huvudet på mig. Övriga trodde jag grät. Men jo, det var sorgligt att lämna klassen men samtidigt så befriande så därför grät jag inte.
Har faktiskt haft en jätte super klass. Som jag diggar på många olika sätt. Men såklart har det funnits de som jag inte gillar så värst mycket men det var bara att stå ut, ärligt talat.
Och jag gick ut till sist iallafall. Det var ett sammanträffande på ett sätt, eftersom jag var så skoltrött och ville bara ut och räknade dagar ändå fram till den speciella dagen...
Min lärarinna o jag. Oscar i väntan. Famijen i väntan (utom Tomas som tog bilden).
Sen fick man åka runt med kärran, som man faktiskt fixade på torsdagen, dagen innan, och vinka åt alla deltagare i den enorma skara och dessutom åt de som var publik. Örebro city var fullt av vita mössor och människor. Och hundar.
Skrik, musik, skratt och leenden spred ut i hela stan och flaxade händer i luften syntes mycket väl.
Far, (marsan), emma. Mor i väntan. Karin o jag i kärran. Några förbipasserande...
Oh, sen var man hemma igen, på min lilla student-mottagning som jag innan protesterade mot på sätt och vis men gick med på det till slut när jag och mamma kom väl överens.
Blommor, mest rosor, gosedjur och presenter fyllde hela matbordet och en "massa" folk i min lilla etta (sakna lägenheten). Men som tur var, på nåt sätt, att mina övriga mostrar och morbröder, och alla kusiner på mammas sida inte kunde komma pga att min andra kusin Klara (som är 2 år yngre än mig) även tog studenten den dagen.
Och sen var det även tur att min farbror (och hans familj) och faster inte heller kunna komma pga min tredje kusin Nina även tog studenten den dagen. För annars skulle tårtan och förrätten, även mitt leende inte räcka till åt alla... Hoho.
Dagen efter var man attans trött, efter en del festande (fast man drog hemåt istället för stadsparken), men väldigt nöjd. Och stolt. Synd bara att det är över.
Flaggan har sett allt. Trött "student-tagare".
Ni som inte tagit er genom den speciella dagen ännu, se fram emot det så klarar ni genom dessa skolår..! Man klarar allt när man har något mål att sträva mot. Det lovar jag. Därför har jag alltid ett mål och sen ett krav på mig själv - att jag faktiskt skall nå dit.
Hm, nu får vi se vad för mål jag hittar på när jag väl gått ut SLU i Skara. Oh.
Tack för mig - en "student-tagare" och tack till alla speciella människor med speciella mål i livet.
Och det händer endast en gång - i livet. Kan iallafall säga att det var en av mina bästa dagar, att ha gått dessa fjorton år och sen bara kunna gå ut i friheten. Så ofattbart.
Jag i rosa och vitt. Med Paula i handen - en speciell känsla.
Det var någon som skickade ett sms dagen efter och det löd "Grattis till friheten". Och min frihet just idag (exakt 226 dagar sen dess) är att jag håller på att nå målet. När jag väl gått ut SLU i Skara då känns det nog som att jag verkligen klivit in i friheten. På riktigt alltså.
Nu har jag ett jobb att tänka på, som jag inte skall slarva med, och dit måste jag varje dag (utom när jag har ledigt) - men en del av friheten är att jag får träffa patienterna. Och det är de som gör så att man får en viss känsla (tycka om den) att man liksom är Någon. Oavsett om man är ful, handikappade, har dyslexi, synfel eller även sitter i rullstol så tycker djuret om en.
Varför kan människor inte vara likadana "blinda" för att ge och få? Det enda djuret behöver är kärlek (ja ja, mat, vatten och syre också förstås).
Tillbaka till den speciella dagen, min var otrolig men på tanke vad som hände därefter. Alldeles pank blev man och pengar flög runt i huvudet varenda dag (visst hade jag mina sparpengar men) och man blev en fall för Alfa-kassan. Som de flesta andra arbetslösa. Men därefter 2 veckor fick jag komma in på Albano så jag hade tur. Där fick jag åter friheten som jag hade när jag gick ut studenten.
Och nu, när man kommit in i arbetslivet, förstår man hur de andra hade det när de sagt "spara pengar innan du går ut gymnasiet!" och "arbetslivet är fyfan", osv.
Nej nej, nu till den speciella dagen...
Jag gick nerför trappan med min vita mössa och med Paula i handen. En sån otrolig känsla.
Fick en ros i ögat när någon försökte få den över huvudet på mig. Övriga trodde jag grät. Men jo, det var sorgligt att lämna klassen men samtidigt så befriande så därför grät jag inte.
Har faktiskt haft en jätte super klass. Som jag diggar på många olika sätt. Men såklart har det funnits de som jag inte gillar så värst mycket men det var bara att stå ut, ärligt talat.
Och jag gick ut till sist iallafall. Det var ett sammanträffande på ett sätt, eftersom jag var så skoltrött och ville bara ut och räknade dagar ändå fram till den speciella dagen...
Min lärarinna o jag. Oscar i väntan. Famijen i väntan (utom Tomas som tog bilden).
Sen fick man åka runt med kärran, som man faktiskt fixade på torsdagen, dagen innan, och vinka åt alla deltagare i den enorma skara och dessutom åt de som var publik. Örebro city var fullt av vita mössor och människor. Och hundar.
Skrik, musik, skratt och leenden spred ut i hela stan och flaxade händer i luften syntes mycket väl.
Far, (marsan), emma. Mor i väntan. Karin o jag i kärran. Några förbipasserande...
Oh, sen var man hemma igen, på min lilla student-mottagning som jag innan protesterade mot på sätt och vis men gick med på det till slut när jag och mamma kom väl överens.
Blommor, mest rosor, gosedjur och presenter fyllde hela matbordet och en "massa" folk i min lilla etta (sakna lägenheten). Men som tur var, på nåt sätt, att mina övriga mostrar och morbröder, och alla kusiner på mammas sida inte kunde komma pga att min andra kusin Klara (som är 2 år yngre än mig) även tog studenten den dagen.
Och sen var det även tur att min farbror (och hans familj) och faster inte heller kunna komma pga min tredje kusin Nina även tog studenten den dagen. För annars skulle tårtan och förrätten, även mitt leende inte räcka till åt alla... Hoho.
Dagen efter var man attans trött, efter en del festande (fast man drog hemåt istället för stadsparken), men väldigt nöjd. Och stolt. Synd bara att det är över.
Flaggan har sett allt. Trött "student-tagare".
Ni som inte tagit er genom den speciella dagen ännu, se fram emot det så klarar ni genom dessa skolår..! Man klarar allt när man har något mål att sträva mot. Det lovar jag. Därför har jag alltid ett mål och sen ett krav på mig själv - att jag faktiskt skall nå dit.
Hm, nu får vi se vad för mål jag hittar på när jag väl gått ut SLU i Skara. Oh.
Tack för mig - en "student-tagare" och tack till alla speciella människor med speciella mål i livet.
På sätet i en av de Rosa bussarna - längs hela Afrika.
Oh, vad livet kan vara härligt. Så härligt, att man bara måste hoppa upp ur soffan och skrika. Och dansa lite, hm.
Nu har delvis min "ivriga Jag" kommit ut. Vill göra en massa saker, och nu är tanken riktad till att få resa och upptäcka grejer på ett annat sätt, och fick faktiskt en inspiration (eller vad man nu ska säga om det) av Carina idag, min "nya" arbetskollega, att man faktiskt kan resa med de "Rosa bussarna"..!
Så fort man var hemma igen så klickade man på www.rosabussarna.com och vad fick man se... Att bussarna faktiskt är ROSA..! Vet vet, Carina sa det men... Ja, faktiskt av färgen rosa!
Och det hela med det jag söker efter är "resor-med-de-som-är-unga-i-sinnet" och det innebär, enligt mig, att man lever enkelt och samtidigt upplever och ser saker, både med unga och gamla. Det är en av mina drömmar i livet, det blir liksom en "jorden runt-resa"..! Man har bara de rosa bussarna till att gömma sig i, i nödfall, ifall det kommer tigrar rusande eller något liknande! Nejdå, hoho.
"En resa med Rosa Bussarna är ingen charterresa. Vi åker i ombyggda rosa bussar som vi bor och sover i. Vi lever spartanskt för att hålla kostnaderna nere och alla resenärer är delaktiga i de dagliga bestyren.
Ofta far vi längs obanade vägar och det kan hända att planer får ändras och dagarna byggas på improvisationer, men det är också detta som gör resandet så spännande. Vi kommer nära naturen och människorna i de länder vi besöker och vi lär känna alla i gruppen. Resan blir vad var och en gör den till. Att kunna bjuda på sig själv, att ha en vilja och ett intresse av att uppleva mycket, samt att kunna hugga i när det så krävs - allt det underlättar både för den egna upplevelsen och gruppens sammanhållning."
stod det på hemsidan... Va fan härligt!
Och så stod det även att:
"Halva nöjet på resan är livet i bussarna
Den speciella sammanhållning som skapas på resorna är något gamla "Pinkare" talar mycket om. Om du inte har resesällskap är Pink Caravan en möjlighet att göra den långresa du inte vill eller vågar göra på egen hand.
De flesta som reser med oss åker ensamma, men alla ingår i en grupp som snabbt brukar få bra sammanhållning. På våra stopp bestämmer du själv om du vill upptäcka på egen hand eller i grupp. Många får vänner för livet, en del har till och med gift sig! Efter hemkomsten hålls det ofta "bussträffar" då man ses igen, ser på foton och talar om minnen från resan.
Bussarna vi åker med är ombyggda för att passa den här sortens resor. De är utrustade med takräck, och där uppe sover halva gänget på madrasser som bäddas ut på kvällen (under en ställning med "tältduk" om vädret så kräver). De övriga sover inne i bussarna där säten och bänkar snabbt och enkelt kan göras om till sovplatser.
I och på bussarna finns bl.a. kök, wokpannor, köksutrustning, leksaker, mat och godis i massor."
Jag tar nog med sällskap..? Hm.
Skulle vilja åka till Afrika... Men se här, vilka länder dessa (rosa) bussarna ägnar sig åt att åka förbi och kika i dess kultur och allt annat:
*Europa
*Afrika
*Nordamerika
*Sydamerika
*Asien
*Australien
Oh, vill åka. och det NU.
Vem vill följa med..? Kanske blir det Du?
Okej, det blir inte NU på direkten men någon dag. Då det är dåligt väder här i kära Sverige, eller så åker man bara sådär oavsett vädret här... hoho.
Ja, dess resa ska jag utföra iallafall, någon dag. Även om jag har hunnit och bli 25, eller även 70. Hm, det blir iallafall när jag har stålar, upp till flera tusen sedlar, för det kostar att åka med dessa rosa bussar. Det var nog bara det... Öh.
Vises, Rosa Bussarna!
Tack för mig - godnatt gott folk och till en resande Rosa buss någonstans.
Nu har delvis min "ivriga Jag" kommit ut. Vill göra en massa saker, och nu är tanken riktad till att få resa och upptäcka grejer på ett annat sätt, och fick faktiskt en inspiration (eller vad man nu ska säga om det) av Carina idag, min "nya" arbetskollega, att man faktiskt kan resa med de "Rosa bussarna"..!
Så fort man var hemma igen så klickade man på www.rosabussarna.com och vad fick man se... Att bussarna faktiskt är ROSA..! Vet vet, Carina sa det men... Ja, faktiskt av färgen rosa!
Och det hela med det jag söker efter är "resor-med-de-som-är-unga-i-sinnet" och det innebär, enligt mig, att man lever enkelt och samtidigt upplever och ser saker, både med unga och gamla. Det är en av mina drömmar i livet, det blir liksom en "jorden runt-resa"..! Man har bara de rosa bussarna till att gömma sig i, i nödfall, ifall det kommer tigrar rusande eller något liknande! Nejdå, hoho.
"En resa med Rosa Bussarna är ingen charterresa. Vi åker i ombyggda rosa bussar som vi bor och sover i. Vi lever spartanskt för att hålla kostnaderna nere och alla resenärer är delaktiga i de dagliga bestyren.
Ofta far vi längs obanade vägar och det kan hända att planer får ändras och dagarna byggas på improvisationer, men det är också detta som gör resandet så spännande. Vi kommer nära naturen och människorna i de länder vi besöker och vi lär känna alla i gruppen. Resan blir vad var och en gör den till. Att kunna bjuda på sig själv, att ha en vilja och ett intresse av att uppleva mycket, samt att kunna hugga i när det så krävs - allt det underlättar både för den egna upplevelsen och gruppens sammanhållning."
stod det på hemsidan... Va fan härligt!
Och så stod det även att:
"Halva nöjet på resan är livet i bussarna
Den speciella sammanhållning som skapas på resorna är något gamla "Pinkare" talar mycket om. Om du inte har resesällskap är Pink Caravan en möjlighet att göra den långresa du inte vill eller vågar göra på egen hand.
De flesta som reser med oss åker ensamma, men alla ingår i en grupp som snabbt brukar få bra sammanhållning. På våra stopp bestämmer du själv om du vill upptäcka på egen hand eller i grupp. Många får vänner för livet, en del har till och med gift sig! Efter hemkomsten hålls det ofta "bussträffar" då man ses igen, ser på foton och talar om minnen från resan.
Bussarna vi åker med är ombyggda för att passa den här sortens resor. De är utrustade med takräck, och där uppe sover halva gänget på madrasser som bäddas ut på kvällen (under en ställning med "tältduk" om vädret så kräver). De övriga sover inne i bussarna där säten och bänkar snabbt och enkelt kan göras om till sovplatser.
I och på bussarna finns bl.a. kök, wokpannor, köksutrustning, leksaker, mat och godis i massor."
Jag tar nog med sällskap..? Hm.
Skulle vilja åka till Afrika... Men se här, vilka länder dessa (rosa) bussarna ägnar sig åt att åka förbi och kika i dess kultur och allt annat:
*Europa
*Afrika
*Nordamerika
*Sydamerika
*Asien
*Australien
Oh, vill åka. och det NU.
Vem vill följa med..? Kanske blir det Du?
Okej, det blir inte NU på direkten men någon dag. Då det är dåligt väder här i kära Sverige, eller så åker man bara sådär oavsett vädret här... hoho.
Ja, dess resa ska jag utföra iallafall, någon dag. Även om jag har hunnit och bli 25, eller även 70. Hm, det blir iallafall när jag har stålar, upp till flera tusen sedlar, för det kostar att åka med dessa rosa bussar. Det var nog bara det... Öh.
Vises, Rosa Bussarna!
Tack för mig - godnatt gott folk och till en resande Rosa buss någonstans.
Vill ha!
Herregud. Har alltid varit såhär förälskad i någonting som finns på allas kroppar - varje dag. Nja, kanske inte precis varje dag men i stort sett iallafall.
När jag var mindre så hatade jag det, och tänkte ofta att jag absolut inte skulle köpa nya sådana - ja, jag hatade dem.
Kläder.
Så mysigt när man får ta på sig en hel ny plagg, som man längtat efter så, och få känna på att förbli som en ny människa - så känner jag. Troligen därför är jag förälskad i dem.
Visst spelar det roll vad som får klä på mig, jag tar inte vad som helst att ta på mig (även om det passar andra så utmärkt), utan jag tittar noggrant först om det verkligen är den-som-ögonen-bara-sjunker-så-i-som-en-tung-skepp. isåfall tar jag den på direkten och provar - passar den så förblir den hängande i min garderob.
Hm. Om jag ska vara ärlig så finns det plagg (och skor) som jag köpt och bara använt en enda gång. kan inte använda dem igen - alltså så är de lite för fina för en-vanlig-måndag eller så passade de åtminstone en gång i tiden och inte längre. Men stopp, de mesta använder jag fortfarande, så.
Fick en La Redoute-katalog hemskickat idag (himmel, vad jag älskar när det vimlar "La redoute" framför mina fötter) och bländade i den medan det var reklam mellan serien "Project Runway" (där några människor som-vill-bli-kläddesigner får tävla om titeln att bli en äkta kläddesigner) och då hittade jag många förbaskade snygga plagg, skor, väskor samt bikini i katalogen... Jag dör..!
Kakigrönt... så förbaskat vackert! och gammaldagsrosa, brunt, en speciell nyans av gult, mönstrat, randigt, turkos och orange i de rätta blandningar och såklart även de klassiska "tråkiga" färgerna - svart och vitt, så underbara färger att man bara vill sjunka in där i plaggen. Men så fick jag en tanke i huvudet - jag kanske kan sy några plagg alldeles själv (alltså, inte alldeles själv utan med mammas hjälp) eftersom i katalogen kan det kosta upp till tusentals sedlar om man skulle välja precis allt man vill ha. Nja, inte tusentals precis utan miljoner sedlar...
Det är nog så himla kul och kunna visa upp sina snygga kläder i city en vacker solig dag - som man alldeles själv (ja ja, med mammas hjälp) sytt ihop. Oh, tror jag ska göra det. När jag har avslutat det hela här i Stockholm och flyttat tillbaka till Örebro då ska jag börja sy - på mammas symaskin. Och om det går bra och kläderna blir himmelska då ska jag önska mig en symaskin. Absolut!
Jag och mamma har däremot sytt ihop några plagg som jag använt och folk kommenterat dem. T.ex. min gröna linne som jag använt en antal gånger på fester som vi två sytt dit en nyans av grön tyg under det spetsiga tyget där längst ner på linnet (eftersom jag inte ville visa naveln genom det synliga spets-tyget) och sen bara hört fina saker om linnet.
Hm, sen har det varit bl.a. kjolar, som jag inte sett på länge (längta efter vår), och även de förblev fina!
Dessutom brukade jag förr ofta sy in t-shirts och linnen på sidorna av storleken L (har hänt XL) - eftersom mina storlekar oftast inte syns till när jag väl letar.
Det mest irriterande är att ens storlekar inte ens finns kvar. Beställ fler, klädkedjorna!
Hm, ja det var nog allt, det. Och självklart kommer jag med kommentarer och åsikter här när jag väl sytt mina egna kläder. Det kommer...
Och på tal om jobbet, Gud hur ska jag kunna åka därifrån om mindre än 3 månader..? Tycker faktiskt om att jobba med djuren, även om de kan klösa och bitas, och det finns nog inget bättre. Inte för mig iallafall. Hm, nu håller jag dessutom på att fundera på en sak. Det är så att jag kanske får möjligheten att förlänga tiden efter den 7 april då jag egentligen slutar där, fast då förlänger jag inte som pratikant (längre) utan som "vikarie" eller hur man nu ska säga. Men samtidigt så saknar jag Örebro så otroligt mycket, och alla som finns kvar där - bl.a. familjen (speciellt Oscar), Tomas, vännerna och så dess lugna tempot i city utan stressiga tunnelbanor och pendeltågen. Bara cykelvägar... saknar det!
Men samtidigt så finns jobbet ju här i Stockholm. Som jag trivs så väldigt bra med.
En sak till, sommarjobb där på Albano, tanken fick jag i huvudet igår när en arbetskollega föreslog dessa förslag... Vetefan hur jag ska göra. Men sommarjobbet där tror jag att jag absolut ska tacka ja till. Det där med som "vikarie" vet jag inte... Inte än iallafall.
Ska nog försöka med Örebro först och dess svåra arbetsindustrin som har brist på lediga jobb. Sen får vi se.
Ja, vad hände i helgen..?
På fredagen kom man äntligen fram till Örebro igen (cyklade då förbi min gamla lägenhet i Vasastan, kommer aldrig kunna låta bli och tänka på hur jag hade det då jag bodde där - stort och rymligt och dessutom bara min. Ska försöka hitta en likadan lägenhet, på ett ungefär, när jag väl flyttar till Skara) och sen slappade man av hos Tomas hela kvällen, det behövde jag.
Firade Emma på lördagen för hennes nytagna körkort - med att äta på Kina Muren med hela familjen, inklusive Tomas förutom pappa. Det var mysigt. Tack! och grattis, Emma!
Sen var man och körde (äntligen, efter inte ha kört på några månader) samt handlade lite mat med Tomas som vi sedan körde med hem till honom.
En trevlig pratstund med mamma och Tomas senare på kvällen hos mamma då mamma fick åter bilen och sin bilnyckel.
På söndagen var man och hälsade på Marsan och Oscar med Tomas. Det var kul och få leka med Oscar igen och återse hans choklad bruna ögon. Han är ett härligt barn!
Sen var det ju hela historien om det där med "att få komma hem lite tidigare" då man åkte hemåt till Stockholm. Hejdå Örebro, men vises igen på fredag. hoho.
Hm, det var nog allt, det. Den här gången iallafall.
Sköt om Dig.
Tack för mig - och mina söta kläder. godnatt, alla trötta (även pigga, om det så behövs) människor.
Fick huvudrollen i filmen ”Färden bland främlingar”.
Yes! Fick huvudrollen..! äntligen.
Det är inte varje dag man får en huvudroll, eller ens en roll, i en film.
Alltså, den filmen är inte så efterfrågad och inte så speciellt populärt men kan i alla fall berätta detaljerna i filmen… Du lär aldrig få se filmen ändå så.
Det börjar med att…
Huvudfiguren ser tåget komma och kliver på vagn nummer 14, på väg hem till Stockholm, där hon nu bott ett tag. Från pojkvännen i Örebro.
Väl inne i vagnen sökte hon efter sin sittplats nummer 77, som sägs vara en handikappsplats (det var den enda som var ledig om man ville ha nummerplats på biljetten). Tåget var fullt, men snart fick en kort tjej snällt flytta på sig eftersom det var just det numret som även stod på tågbiljetten. Huvudpersonen satte ner sig och började direkt blända i Aftonbladet som hon fick av pojkvännen precis innan hon gav sig av. Nyheter och nyheter, åter nyheter. Även nöje och allt annat. Klockan blev 20.08 och tåget började rulla iväg…
Väl inne i vagnen sökte hon efter sin sittplats nummer 77, som sägs vara en handikappsplats (det var den enda som var ledig om man ville ha nummerplats på biljetten). Tåget var fullt, men snart fick en kort tjej snällt flytta på sig eftersom det var just det numret som även stod på tågbiljetten. Huvudpersonen satte ner sig och började direkt blända i Aftonbladet som hon fick av pojkvännen precis innan hon gav sig av. Nyheter och nyheter, åter nyheter. Även nöje och allt annat. Klockan blev 20.08 och tåget började rulla iväg…
Sedan fick det bli sudoku, vilket hon tyckte väldigt mycket om, och hon löste 2 rutor innan hon ville spara resten tills nästa resa någonstans.
På hennes biljett stod det att hon skulle åka raka vägen till Bålsta, och sen byta till pendeltåg till Kallhäll där hon bor. Det var kortare och enklare än att åka ändå in till Stockholm city och sen byta till pendeltåg mot Bålsta, där hon går av i Kallhäll. Dessutom var det billigare.
Klockan blev 21.34 och då skulle hon av i Bålsta, hon hämtade väskorna och gick av. Hon hoppades att hon skulle hinna med det tidigare pendeltåget, så skulle hon vara hemma ännu tidigare…
Men hon missade precis pendeltåget mot Västerhaninge, som nu rullade iväg. Det stod 21.41 på skärmen, där då pendeltåget skulle iväg. Nästa pendeltåg, mot Nynäshamn, skulle komma klockan 22.11.
Äh, det var bara att sitta ner och vänta på nästa och följa precis det som det stod på biljetten. Nja, det satt 2 fjortisar och en man på den svarta bänken, såväl, hon fick stå. Kanske lika bra efter att bara ha suttit, på nummer 77 hela vägen, för att nu kunna stå.
Det var inte värst så många människor, förutom fjortisarna och mannen, men snart kom det in en kvinna med en ljusblå dunjacka. Hon skulle nog också med pendeltåget, tänkte huvudpersonen. Sen var det inget mer med det.
Rastlösheten steg. Det brukade det göra när hon fick sitta och vänta, medan hon inget kan göra, och speciellt när hon bara ville vara hemma.
Lite längre fram kom det en tjej, i ungefär samma ålder som huvudpersonen, in i stationen och hon verkade vara trött. Hon skulle givetvis också med samma pendeltåg som henne och kvinnan med den ljusblåa dunjackan, tänkte huvudpersonen.
Mannen, som satt på bänken, steg sig upp och gick fram till fönsterrutan och såg ut längs pendeltåget. Där det stod och väntade tills klockan skulle slå 22.11.
Huvudpersonen passade då och satte ner sig på den svarta bänken, tillsammans med fjortisarna som då pratade i telefon.
Samt kom det en väktare in med en schäferhund, som hade en munkorg av svart skinn. Något stämde inte. De gick ut längs på perrongen vid pendeltåget, som om de sökte efter något.
Rastlösheten försvann när hennes ögon fick söka sig runt samt följa väktaren och hunden som blev mindre och mindre för varje steg de tog.
Hennes ögon tröttnade, och hon steg sig upp från bänken och började gå mot pendeltåget, för att kunna sitta sig ner och börja närma sig hem med hjälp av pendeltåget. Hem ljuva hem.
Alla dörrar intill pendeltåget var stängda, förutom en, där satt den trötta tjejen redan. Huvudfiguren steg in och satte sig tvärtemot henne, medan kvinnan med den ljusblåa dunjackan hade följt efter och satte ner sig mittemot.
Minuterna gick… Klockan blev 22.11. och pendeltåget rullade inte än. De kunde inget göra, bara vänta.
Klockan blev 22.20. och fortfarande hände det inget… den trötta tjejen sträckte lite på ryggen och gäspade.
De tre fick ögonkontakt då och då, med fundersamma ögon och ögonbryn, och alla tre tänkte nog på samma sak. Hem ljuva hem.
Klockan blev 22.32 och ännu hände det inget. Nu började ögonen vandra runt omkring och fundersamma tankar dyka upp i hjärnan.
Plötsligt kom det en man som pratade och sa
”Det är stopp här. Pendeltåget kan inte åka vidare, så…”
”Det är stopp här. Pendeltåget kan inte åka vidare, så…”
läste huvudpersonen via läpparna på mannen innan han vände huvudet till de andra två resenärerna.
De två steg upp och skulle av pendeltåget, då följde huvudpersonen med och sen vände kvinnan med den ljusblåa dunjackan och sa i någon stil med ”så typiskt” och log.
Huvudfiguren tog då upp mobilen och skrev
”Jag är döv. Men såg att han sa att det var stopp, blir det buss istället?”.
Kvinnan läste texten och nickade, de tre gick vidare tillbaka mot stationen, medan den trötta tjejen fick en uppfattning och en förklaring av kvinnan om att huvudpersonen var döv.
Väl inne i stationen så fick alla, det var de tre och en lång mörkhårig man, och cirka 4 stycken människor som stod där, en lapp med rubriken Bålsta taxi. Och så telefonnumret dit till företaget.
Kvinnan informerade killen, som var biljettexpeditör inne i stationen, att huvudpersonen var döv. Och så var det framme med papper och penna.
”Ni får ringa till taxi, numret dit står på lappen du fick, och vi ersätter kostnaden” stavade killen till på pappret och huvudfiguren frågade
”Okej, men varför blev det inställt?”
”En ´olycka`” skrev killen.
”Kan du hjälpa mig och ringa en taxi åt mig? Tack.” knappade huvudfiguren ner på mobilen och riktade den till kvinnan med den ljusblåa dunjackan. Hon log och nickade.
Snart ringde kvinnan till taxi, medan huvudfiguren hade sin adress nedskrivet i mobilen och hade den vänt mot kvinnan medan hon pratade i telefonen.
- Vad heter du? Frågade kvinnan då medan hon höll i telefonen.
”Julia” svarade huvudfiguren via mobilskärmen.
Kvinnan nickade återigen.
Plötsligt kom den långe och mörkhårige mannen och ville säga något, medan kvinnan höll på med telefonen. Men när kvinnan var klar så föreslog mannen att de kunde åka tillsammans, de fyra.
Snart kom det en taxi och då packade de in väskorna.
Den långe mannen fick sitta fram medan de tre andra i baksätet. Huvudfiguren, tydligen Julia, skrev ”Tack för att du ringde” på mobilen och visade texten för kvinnan.
Hon nickade och log.
”Jag är ensam med 3 främlingar, inklusive taxichauffören, i en taxibil… faktiskt.” tänkte huvudfiguren en gång men sköt bort tanken.
Först steg den trötta tjejen av och betalade en viss summa. Sen fick hon med sig ett kvitto.
”Hur mycket kostar det på ett ungefär ändå till Kallhäll? Eftersom jag har begränsat med pengar med mig just nu, bara 190 kronor, så?” frågade huvudpersonen, Julia, kvinnan det via sin mobil.
”Taxichauffören räknar ut det när jag stiger av vid Kungsängen.” svarade kvinnan till svar.
En längre bit fram steg båda kvinnan och mannen av.
Innan kvinnan hade gått av så gav hon ett par hundra sedlar i huvudfigurens händer och nickade.
Hon bara satt där och kom på tanken ”det kostar 200 kronor för mig att nå hem till Kallhäll och hon betalar frivilligt allt...”.
”Tack så mycket!” skrev hon då snabbt i mobilen som tack, hon log och gick iväg med väskorna sina.
Senare ensam i taxibilen kom huvudpersonen Julia på hur hon ska kunna betala tillbaka dessa 200 till den kvinnan med ljusblå dunjackan? Hur..?
Taxichauffören lämnade över henne och väskorna precis utanför sin dörr och sen fick hon även kvittot.
Huvudfiguren Julia var hemma först klockan 23.18. Hem ljuva hem.
Berättelsen är baserad på en sann historia.
Okej, okej. Det var ingen film och varken någon huvudroll, men det hände faktiskt mig och det kändes faktiskt som om jag var med i en film. Sådär skumt med 3 andra främlingar (samt taxichauffören) som jag blir tvungen och lära känna för att rädda mig själv undan ”monstret” i filmen… (även om det var tiden som var monstret i ”min film”).
Ofattbart. När man ens vågade tänka tanken ”skönt och vara hemma lite tidigare än vanligt” så fick man den totala motsatsen.
Och den där kvinnan med den ljusblå dunjackan, vet knappt hennes namn eller efternamn. Minns bara hur hon såg ut.
Även jag är osäker på färgen på hennes dunjacka, men troligen var den ljusblå.
Allt det där vet jag, bara det.
Jag skulle kunna ha betalat med mina 190 kronor och sen fått en tia. Men icke sa Nicke.
Hm, vi kan alltså säga såhär; jag hade åtminstone huvudrollen i min händelse. Det är ju sant, det. Men oavsett det, tänk dig, att det finns så snälla människor därute. Tack och lov för det!
Däremot får man se om jag ens vågar beställa en sådan tågbiljett igen som tyder på att man ska åka raka vägen till Bålsta och sen byta där till pendeltåg till Kallhäll… Vi får allt se.
Men en sak är säker, jag tänker göra något åt saken.
Kvinnan i den ljusblå dunjackan ska få tillbaka sina 200 kronor och kanske ska man ta hjälp av tidningen Stockholm City. Få se – försöka ska jag i alla fall.
Tack!
Tack för mig – Du har huvudrollen i ditt liv, tänk på det Du och ta vara på det. God natt.
Djur gör till det - att det blir så ljuvligt att leva.
Livet är härligt. det sägs... från mig, de flesta människorna i världen (även dom som lever i fattigdom) och så i det här skrivandet.
Men bara så att det finns djur runt omkring en, så är livet bara härligare. det finns ingen förklaring till varför men samtidigt så är människor ju en "flock" och trivs i sällskap. Precis som de flesta djur.
En sak kan jag iallafall lova, om det inte fanns djur runt omkring mig skulle jag nog skratta mindre, och inte vara så ivrig över att få ta det livet ger.
När jag hör talas om ett husdjur som t.ex. försvunnit i 2 veckor och sen bara plötsligt kommit tillbaka till ägaren, vill jag så gärna kunna göra samma sak. Bara försvinna och sen komma tillbaka med livet i behåll. kanske med ett brutet ben, bitsår, svullnad eller borttaget halsband - bara man har haft kul så spelar det inte så stor roll.
Själv har man kommit hem med ett inflammerat öga från Bulgarien, bitsår från ett kattbett (3 gånger), brännskada på låren från en manet i havet då man vart i Halland, en elak mage som vägrat göra sin sak i över en vecka från Turkiet, ett skadat öga som badat i saltsyra på högstadiet, munsår runt munnen (tusentals gånger), en bruten höger arm, svullen höger fot av en getingsticka, en operation pga ett borttaget födelsemärke, litet djupt sår högre upp på pannan vid hårfästet efter ha gått rakt in i en vass stålkant till tak, skavsår på knän från gymnastiksalens kala golv (ett antal gånger), borttaget skinn med grus i på hakan efter ha ramlat från baksätet på en cykel i fyllan (även ett likadant sår på knäet), vattenkoppor överallt på kroppen (samtidigt som min syrra Emma), blåmärken (har två st nu på benen, vetefan hur), ett stort blåmärke runt ena ögat efter att ha krockat med en hund när vi lekte, bruten nagel som gick längs till hälften av själva nageln (flera gånger), rivsår från katter (från barnsben), näsblod 3 dagar i rad från Cypern (man hoppade Bungy Jump trots det) och brännskada på pekfingret efter ha petat det i det heta kokande knäckgodiset.
Ja, allt det där har jag råkat ut för - bara för att jag alltid tar det som livet ger, även om jag visste innan att det var alltför riskabelt.
Spännande saker kan bli tråkiga saker. Men det viktigaste är att man har haft kul och fortfarande har livet i behåll. annars är det kört.
Ja, tyvärr var man vild som barn. och tonåring - som mest. Nu är jag någorlunda lugnare men det finns någon som kallas för "ivriga Jag" som ibland tvingar sig ut. men varning: gör inte det här hemma!
"Drama Queen" kallas man för från sin egen familj - ett undantag för Oscar som nu kallar mig för "Jula" istället för "Umme". men mamma själv har aldrig varit bättre själv, även nu kan hon vara lite "smågalen", så man vet på ett ungefär vart man ärvt "ivriga Jag" ifrån.
Det finns åtminstone saker som jag inte ens upplevt själv, t.ex. som att bli inblandad i en bilolycka, klämma tummen mellan dörren och dörrkarmen, fått en hammare i huvudet, m.m. som tur är. Hm.
Nu får det vara nog med all tjat om upplevelser (både spännande och hemska) för min del. Oh.
Tack till megakändisen, Rob (Eyolf), att du gjorde min, annars vanliga i vanliga fall, tisdag roligare och skrattfylld och att du lyssnade - och att jag fick intervjua dig. Samt att vi vann 50 kr på triss, det gjorde dagen till en vinnare - och oss två till två vinnare. Tack! Lycka till nu med all plugg och sånt, och hälsa USA från mig. Vi återses igen till sommar (då vi skall skrapa dessa 2 trisslotterierna som vi vann). Krampuss!
Även tack till Åsa, du gör min dag värd att le åt och att du bryr dig. Tack!
Tack till Lagergren, och alla vänner som bara finns där - tack för att jag har Er.
Familjen Rask - tack och vises till helgen!
Och en sista sak till, en av de roligaste på jobbet är att få se när djuren återser sina ägare och då är de bara så inne i ägarens doft, ansikte och röst - viftar på svansen eller spinner. Det där kallas för kärlek - så härligt att se. om igen och om igen.
Tack för mig - nu säger jag GODNATT och ta hand om Dig.
Men bara så att det finns djur runt omkring en, så är livet bara härligare. det finns ingen förklaring till varför men samtidigt så är människor ju en "flock" och trivs i sällskap. Precis som de flesta djur.
En sak kan jag iallafall lova, om det inte fanns djur runt omkring mig skulle jag nog skratta mindre, och inte vara så ivrig över att få ta det livet ger.
När jag hör talas om ett husdjur som t.ex. försvunnit i 2 veckor och sen bara plötsligt kommit tillbaka till ägaren, vill jag så gärna kunna göra samma sak. Bara försvinna och sen komma tillbaka med livet i behåll. kanske med ett brutet ben, bitsår, svullnad eller borttaget halsband - bara man har haft kul så spelar det inte så stor roll.
Själv har man kommit hem med ett inflammerat öga från Bulgarien, bitsår från ett kattbett (3 gånger), brännskada på låren från en manet i havet då man vart i Halland, en elak mage som vägrat göra sin sak i över en vecka från Turkiet, ett skadat öga som badat i saltsyra på högstadiet, munsår runt munnen (tusentals gånger), en bruten höger arm, svullen höger fot av en getingsticka, en operation pga ett borttaget födelsemärke, litet djupt sår högre upp på pannan vid hårfästet efter ha gått rakt in i en vass stålkant till tak, skavsår på knän från gymnastiksalens kala golv (ett antal gånger), borttaget skinn med grus i på hakan efter ha ramlat från baksätet på en cykel i fyllan (även ett likadant sår på knäet), vattenkoppor överallt på kroppen (samtidigt som min syrra Emma), blåmärken (har två st nu på benen, vetefan hur), ett stort blåmärke runt ena ögat efter att ha krockat med en hund när vi lekte, bruten nagel som gick längs till hälften av själva nageln (flera gånger), rivsår från katter (från barnsben), näsblod 3 dagar i rad från Cypern (man hoppade Bungy Jump trots det) och brännskada på pekfingret efter ha petat det i det heta kokande knäckgodiset.
Ja, allt det där har jag råkat ut för - bara för att jag alltid tar det som livet ger, även om jag visste innan att det var alltför riskabelt.
Spännande saker kan bli tråkiga saker. Men det viktigaste är att man har haft kul och fortfarande har livet i behåll. annars är det kört.
Ja, tyvärr var man vild som barn. och tonåring - som mest. Nu är jag någorlunda lugnare men det finns någon som kallas för "ivriga Jag" som ibland tvingar sig ut. men varning: gör inte det här hemma!
"Drama Queen" kallas man för från sin egen familj - ett undantag för Oscar som nu kallar mig för "Jula" istället för "Umme". men mamma själv har aldrig varit bättre själv, även nu kan hon vara lite "smågalen", så man vet på ett ungefär vart man ärvt "ivriga Jag" ifrån.
Det finns åtminstone saker som jag inte ens upplevt själv, t.ex. som att bli inblandad i en bilolycka, klämma tummen mellan dörren och dörrkarmen, fått en hammare i huvudet, m.m. som tur är. Hm.
Nu får det vara nog med all tjat om upplevelser (både spännande och hemska) för min del. Oh.
Tack till megakändisen, Rob (Eyolf), att du gjorde min, annars vanliga i vanliga fall, tisdag roligare och skrattfylld och att du lyssnade - och att jag fick intervjua dig. Samt att vi vann 50 kr på triss, det gjorde dagen till en vinnare - och oss två till två vinnare. Tack! Lycka till nu med all plugg och sånt, och hälsa USA från mig. Vi återses igen till sommar (då vi skall skrapa dessa 2 trisslotterierna som vi vann). Krampuss!
Även tack till Åsa, du gör min dag värd att le åt och att du bryr dig. Tack!
Tack till Lagergren, och alla vänner som bara finns där - tack för att jag har Er.
Familjen Rask - tack och vises till helgen!
Och en sista sak till, en av de roligaste på jobbet är att få se när djuren återser sina ägare och då är de bara så inne i ägarens doft, ansikte och röst - viftar på svansen eller spinner. Det där kallas för kärlek - så härligt att se. om igen och om igen.
Tack för mig - nu säger jag GODNATT och ta hand om Dig.
Julafton och nyår - en gång om året.
Tack och lov! Att dessa dagar bara dyker upp en enda gång om året. Men problemet är att de faktiskt dyker upp som ett par lördagar som tillhör ihop.
Julafton + Nyår = sant.
Och bl.a. tillhör stressen till dessa två helgdagar, och det har varit en del för mig. Stress, stress och åter stress. Inget kul.
Så idag slappar jag bara av, och håller på med att göra iordning ett gult paket. Alltid kul, det där. Kanske inte så avslappande för hjärnan som bländar mellan olika minnen därinne som jag varit med om som ska ner skrivas här...
Men så häftiga minnen. Liksom.
För det första, TACK familjen för förra årets julafton, det var väldigt kul att hela vi 7 var tillsammans. även om jag blev jultomten. Som låtsades ha ont i ryggen. Oh.
Och skit på dig, Opus. Du kunde ha visat din avundsjuka, på ett annat sätt, men du visade på det sättet att jag blev tvungen och äta antibiotika. Nu var iallafall antibiotikaveckan avslutad, tack och lov. tycker om dig ändå, Opus. Så typiskt.
För det andra, TACK Akervall för den bästa nyårsfesten jag varit med om. den var bäst! Finns en massa och säga men får inte det rätta ordet så "bäst" får räcka. Akervall förstår nog hur mycket kul det var - bl.a. att det kom människor från Finland och så en megakändis från USA, och från Örebro (och övriga städer) hit till Stockholm. vilket var kul och snacka med dem (igen)!
Och en massa annat, att få festa med mina söta vänner, vilket var ett tag sen jag gjorde det. Även fick man träffa vissa och dessutom snacka med dem som man bara fick en skymt av förr i tiden. och det ofattbara är att alla fick leka lite sönderklippta kortlek mellan alla platserna och sen fick jag sitta bredvid Lagergren och Kulin - två t(h)omasor, vid matbordet. Vilket var kul! Och sen satt Pop mittemot och så Sami, från Finland. det var kul, det också.
Alla var trevliga! Och hjälpsamma och så omtänksamma.
Maten var GOD, men synd att det inte ännu finns en bra metod att hålla maten lika varm som när den kommer ut ur ugnen eller alltså mikrougnen. Det får vi hoppas på att metoden kommer år 2007. hoho.
Hoppas det blir likadant när året 2007, så småningom, kommer smygande fram.
Fick en massa tankar efter festen, som att man ska ge komplimanger till människor som man själv tycker så väldigt mycket om. Och visa att man uppskattar dem! att de finns. Speciellt familjen. En dag kan de vara borta.
Alltså, jag och alla människor kan gå bort när som helst. Inte att vi är borta i utomlands för två veckor utan borta för alltid. Att aldrig återse personen igen. bara en gravsten med ens namn stavat och datumen.
Själv har man aldrig sagt "älskar er" till familjen, vi är en familj som inte säger sådana saker utan att man själv ser när en tycker om en, men ska nog säga det. De vet nog att jag gör det men har aldrig sagt det rakt ut. Bäst och få det sagt en gång än aldrig. Bara så att de bara vet.
Och en tanke om att man borde ta och öppna sig lite. En period iallafall, när jag väl slutat jobba på Albano och flyttat tillbaka till Örebro. Då funderar man nästan på att söka jobb på en gruppboende, där det finns handikappade människor som man får hjälpa till med.
Det var en som sa att han jobbade på en gruppboende och att det var så kul. Att man ens får lära känna olika personligheter. Det skulle jag också vilja göra, absolut.
Till slut har man känt till två olika levande raser och deras olika personligheter - både raserna djur och människor. Vore inte så dumt, det där! Sen ska man i annat fall söka till Åhléns i Örebro om det finns plats för mig där. efter syrran min.
Och då får vi se om jag ens kommer in på SLU i Skara sen i augusti, men vetefan vad jag ska göra om jag inte kommer in... hm.
En sak dök upp i mitt huvud när någon sa: "Det var en kvinna som bara satt där. Hon hade ett vackert ansikte, och tittade runt i tunnelbanan med ögon som strålade vänlighet. Hon var som vem som helst. En normal människa. Tills hon stank alkohol när man satte sig bredvid oskyldiga henne".
Men samtidigt är hon en normal människa. Det finns människor som dricker fast de är normala. Problemet är att vi nu lever i en väldigt stressat samhälle. Speciellt i Stockholm, alltså. Staden sover aldrig. Och drickandet sover aldrig.
Om jag vore en trollkarl skulle jag bota alla människor från all "onyttigheter". För mig gäller det isåfall bitandet av skinnet mellan naglarna, godis- och chokladmissbruket, nattmänniskan i mig som sover sent på nätterna, segheten i mig, just det förråd i hjärnan min som inte funkar före meningen sagts utan precis därefter, försenade jag, rodnaden i ansiktet som dyker upp vid fel tillfällen, påpressande jag när jag verkligen vill veta saker ur vissa envisa, tänker för mycket på andra ibland så att tid till mig själv finns inte och klädshopparen i mig som väldigt gärna shoppar för miljontals pengar... Mera vet jag inte. Alltså, kommer inte på några mer nu.
Men samtidigt, det är ens eget val att vilja trolla bort ens "onyttighet". Bara man vill kan man göra det -även om man ser lika oskyldig ut som kvinnan i tunnelbanan.
Hm, nu har hjärnan stannat och magen skriker. Efter mat. Så man ska rusa och tillbringa tiden åt magen nu. Och sen åt kroppen, med lite vila och några sudoku - det mystiska pusslet mellan siffrorna. Det är vad jag nyligen lärt mig och älskar just nu, det är bara så kul med dessa siffror! Öh, hoppas inte hjärnan säger stopp då som nu.
Ni som inte kan sudoku, lär er det! Ni kommer inte att ångra er, det kan jag lova er! tror jag. hoho.
Lördagens mening: "Coolt!" när jag berättade min vardag nu för tiden - att jag jobbade på ett djursjukhus.
Tack för mig - och välkommen år 2006. Godnatt kära folk.
Julafton + Nyår = sant.
Och bl.a. tillhör stressen till dessa två helgdagar, och det har varit en del för mig. Stress, stress och åter stress. Inget kul.
Så idag slappar jag bara av, och håller på med att göra iordning ett gult paket. Alltid kul, det där. Kanske inte så avslappande för hjärnan som bländar mellan olika minnen därinne som jag varit med om som ska ner skrivas här...
Men så häftiga minnen. Liksom.
För det första, TACK familjen för förra årets julafton, det var väldigt kul att hela vi 7 var tillsammans. även om jag blev jultomten. Som låtsades ha ont i ryggen. Oh.
Och skit på dig, Opus. Du kunde ha visat din avundsjuka, på ett annat sätt, men du visade på det sättet att jag blev tvungen och äta antibiotika. Nu var iallafall antibiotikaveckan avslutad, tack och lov. tycker om dig ändå, Opus. Så typiskt.
För det andra, TACK Akervall för den bästa nyårsfesten jag varit med om. den var bäst! Finns en massa och säga men får inte det rätta ordet så "bäst" får räcka. Akervall förstår nog hur mycket kul det var - bl.a. att det kom människor från Finland och så en megakändis från USA, och från Örebro (och övriga städer) hit till Stockholm. vilket var kul och snacka med dem (igen)!
Och en massa annat, att få festa med mina söta vänner, vilket var ett tag sen jag gjorde det. Även fick man träffa vissa och dessutom snacka med dem som man bara fick en skymt av förr i tiden. och det ofattbara är att alla fick leka lite sönderklippta kortlek mellan alla platserna och sen fick jag sitta bredvid Lagergren och Kulin - två t(h)omasor, vid matbordet. Vilket var kul! Och sen satt Pop mittemot och så Sami, från Finland. det var kul, det också.
Alla var trevliga! Och hjälpsamma och så omtänksamma.
Maten var GOD, men synd att det inte ännu finns en bra metod att hålla maten lika varm som när den kommer ut ur ugnen eller alltså mikrougnen. Det får vi hoppas på att metoden kommer år 2007. hoho.
Hoppas det blir likadant när året 2007, så småningom, kommer smygande fram.
Fick en massa tankar efter festen, som att man ska ge komplimanger till människor som man själv tycker så väldigt mycket om. Och visa att man uppskattar dem! att de finns. Speciellt familjen. En dag kan de vara borta.
Alltså, jag och alla människor kan gå bort när som helst. Inte att vi är borta i utomlands för två veckor utan borta för alltid. Att aldrig återse personen igen. bara en gravsten med ens namn stavat och datumen.
Själv har man aldrig sagt "älskar er" till familjen, vi är en familj som inte säger sådana saker utan att man själv ser när en tycker om en, men ska nog säga det. De vet nog att jag gör det men har aldrig sagt det rakt ut. Bäst och få det sagt en gång än aldrig. Bara så att de bara vet.
Och en tanke om att man borde ta och öppna sig lite. En period iallafall, när jag väl slutat jobba på Albano och flyttat tillbaka till Örebro. Då funderar man nästan på att söka jobb på en gruppboende, där det finns handikappade människor som man får hjälpa till med.
Det var en som sa att han jobbade på en gruppboende och att det var så kul. Att man ens får lära känna olika personligheter. Det skulle jag också vilja göra, absolut.
Till slut har man känt till två olika levande raser och deras olika personligheter - både raserna djur och människor. Vore inte så dumt, det där! Sen ska man i annat fall söka till Åhléns i Örebro om det finns plats för mig där. efter syrran min.
Och då får vi se om jag ens kommer in på SLU i Skara sen i augusti, men vetefan vad jag ska göra om jag inte kommer in... hm.
En sak dök upp i mitt huvud när någon sa: "Det var en kvinna som bara satt där. Hon hade ett vackert ansikte, och tittade runt i tunnelbanan med ögon som strålade vänlighet. Hon var som vem som helst. En normal människa. Tills hon stank alkohol när man satte sig bredvid oskyldiga henne".
Men samtidigt är hon en normal människa. Det finns människor som dricker fast de är normala. Problemet är att vi nu lever i en väldigt stressat samhälle. Speciellt i Stockholm, alltså. Staden sover aldrig. Och drickandet sover aldrig.
Om jag vore en trollkarl skulle jag bota alla människor från all "onyttigheter". För mig gäller det isåfall bitandet av skinnet mellan naglarna, godis- och chokladmissbruket, nattmänniskan i mig som sover sent på nätterna, segheten i mig, just det förråd i hjärnan min som inte funkar före meningen sagts utan precis därefter, försenade jag, rodnaden i ansiktet som dyker upp vid fel tillfällen, påpressande jag när jag verkligen vill veta saker ur vissa envisa, tänker för mycket på andra ibland så att tid till mig själv finns inte och klädshopparen i mig som väldigt gärna shoppar för miljontals pengar... Mera vet jag inte. Alltså, kommer inte på några mer nu.
Men samtidigt, det är ens eget val att vilja trolla bort ens "onyttighet". Bara man vill kan man göra det -även om man ser lika oskyldig ut som kvinnan i tunnelbanan.
Hm, nu har hjärnan stannat och magen skriker. Efter mat. Så man ska rusa och tillbringa tiden åt magen nu. Och sen åt kroppen, med lite vila och några sudoku - det mystiska pusslet mellan siffrorna. Det är vad jag nyligen lärt mig och älskar just nu, det är bara så kul med dessa siffror! Öh, hoppas inte hjärnan säger stopp då som nu.
Ni som inte kan sudoku, lär er det! Ni kommer inte att ångra er, det kan jag lova er! tror jag. hoho.
Lördagens mening: "Coolt!" när jag berättade min vardag nu för tiden - att jag jobbade på ett djursjukhus.
Tack för mig - och välkommen år 2006. Godnatt kära folk.
Uppsala och Gotland.
Oh. mitt eget fel. har inte skrivit här på evigheter. på så sätt har jag mycket att berätta. väldigt mycket.
men får nog inte med allt här idag.
Såklart kan jag ta med små detaljer iallafall.
För det första, var ju på labbet, på jobbet, för några veckor sen. fick lära mig en massa om livets gåtor. Visste ni till exempel att kristallerna, som finns bland urinstenar, är gröna. alltid gröna. sådär glittrande gröna.
Kan även säga att bl.a. bakterier, spermier och även vita och röda blodkroppar är ofattbart miljontals. och också kvalster - de består i biljarder och finns i sängen din.
Och att blodloppet inom ens kropp är så anpassat till ens egna behov. genom hjärtat, genom hjärnan och genom hela kroppen. så att det verkligen funkar.
Kunna fortsätta ärva (föda), äta och få ut all föda, sova och bli sjuk, känna med känslan som man själv vill, kunna tänka, använda musklerna på ett sånt sätt, kunna älska, känna fruktan och rädsla, andas genom lungorna och dessutom inte behöva anpassa hur hjärtat arbetar - det sköter sitt.
Vem uppfann dessa fantastiska uppfinningar..? vem det än är så var det iallafall av något sorts rena professorn.
Sedan, veckan därefter, fick man ju vara på rehab, på jobbet, vilket var jätteskoj också - det!
Lärde mig en massa om kroppens muskler och hur man ens kan skada dem genom att massera fel. och naturligtvis fick jag se hur man skulle massera musklerna - på rätt sätt.
Musklernas rörelser fick man också se, genom att djuret fick simma, och det är väldigt bra träning efter operation för att bygga upp muskeln igen.
Funderar dessutom på att börja simma, så man inte blir en-sådan-som-bryter-benet-hur-som-helst. eller alltså börja träna igen. man dansade ju på rosa små moln med glad mage och starka ben just då.
Nu har man typ bara 3 månader kvar av jobbet. fan - tiden går så snabbt. men på nåt sätt ska det bli skönt slippa den hära på-sätt-och-vis kusliga lägenheten och komma tillbaka till Örebro city igen. speciellt till familjen och Tomas.
Min gamla lägenhet i Vasastan får jag däremot aldrig återse igen. någonsin.
men kommer att sakna jobbet enormt mycket. och dessa arbetskollegor, finns nog inga bättre!
Nu till huvudämnet Uppsala och Gotland.
gud, en av min bästa helgerna tillägnade jag i helgen. Fredagen kom och då var det raka vägen till Uppsala med Tomas. alltså, hem till hans föräldrar.
Fick en julklapp av mor och far hans. vilket var kul, speciellt när jag inte ens förväntade mig det..!
Plötsligt var det lördag. Då steg man upp kl 8 och åt frukost med Tomas i soffan, och sen drog man vid kvart i 9 till Arlanda flygplats... det var ett tag sen man vart där! Härligt och se Arlanda igen, fast lite julaktigt än vad det var i somras. hoho.
Det var vi fyra i flygplanet... oh så härligt. har aldrig varit i Gotland så här dags. och snart fick man återse havet. Vågorna har levt sitt under dessa 3 åren, men är sig likt. De vaggar fram och tillbaka som ett barn i en vaggsäng, och så ropade de "hej igen".
Hotellet låg precis mittemot havet och man fick faktiskt Sveriges vackraste fönster (enligt mig alltså), där såg man havet, både morgon och kväll, vilket fick mig att tänka på att man verkligen ska varva ner då och då. Åka bort och bara vara. liksom.
Träffade släkten Lagergren och en massa andra efternamn, vilket var kul! och firade far hans, Göran, födelsedag.
Somnade i hotellets dubbla säng. tror faktiskt att det var den skönaste sängen jag sovit i... med duntäcke som omslöt en, fylliga kuddar som rensar hjärnan, med Tomas bredvid och min egen trötthet. En sådan säng - vill ha!
Söndagen kom, åkte till Görans syster och åt middag där. sen var det bara att säga hejdå till Gotland. Vågorna besvarade det "hejdå, vises snart igen".
Sen var man åter hemma igen i Stockholm. vilket var skönt men... nåt fattas, känner jag. kanske är det lägenheten som jag hade i Örebro city eller så var det bara... vet inte.
Det var härligt att återse Babe igen! och att Tomas följde med hem också. hoho.
Nu tar det 2 veckor tills vi ses igen (både Tomas och Babe). Men jag klarar mig, Stockholm är inte så stort som det sägs.
Nej, nu orkar jag inte skriva mera. ska nog gå och måla lite... det var ett tag sen jag gjorde det.
Men gott folk därute, God jul!
Få se om jag hör av mig nu igen innan jul men God jul, för säkerhetsskull.
Sköt om Dig.
Tack för mig - nu är det fart på konstnären i mig.
men får nog inte med allt här idag.
Såklart kan jag ta med små detaljer iallafall.
För det första, var ju på labbet, på jobbet, för några veckor sen. fick lära mig en massa om livets gåtor. Visste ni till exempel att kristallerna, som finns bland urinstenar, är gröna. alltid gröna. sådär glittrande gröna.
Kan även säga att bl.a. bakterier, spermier och även vita och röda blodkroppar är ofattbart miljontals. och också kvalster - de består i biljarder och finns i sängen din.
Och att blodloppet inom ens kropp är så anpassat till ens egna behov. genom hjärtat, genom hjärnan och genom hela kroppen. så att det verkligen funkar.
Kunna fortsätta ärva (föda), äta och få ut all föda, sova och bli sjuk, känna med känslan som man själv vill, kunna tänka, använda musklerna på ett sånt sätt, kunna älska, känna fruktan och rädsla, andas genom lungorna och dessutom inte behöva anpassa hur hjärtat arbetar - det sköter sitt.
Vem uppfann dessa fantastiska uppfinningar..? vem det än är så var det iallafall av något sorts rena professorn.
Sedan, veckan därefter, fick man ju vara på rehab, på jobbet, vilket var jätteskoj också - det!
Lärde mig en massa om kroppens muskler och hur man ens kan skada dem genom att massera fel. och naturligtvis fick jag se hur man skulle massera musklerna - på rätt sätt.
Musklernas rörelser fick man också se, genom att djuret fick simma, och det är väldigt bra träning efter operation för att bygga upp muskeln igen.
Funderar dessutom på att börja simma, så man inte blir en-sådan-som-bryter-benet-hur-som-helst. eller alltså börja träna igen. man dansade ju på rosa små moln med glad mage och starka ben just då.
Nu har man typ bara 3 månader kvar av jobbet. fan - tiden går så snabbt. men på nåt sätt ska det bli skönt slippa den hära på-sätt-och-vis kusliga lägenheten och komma tillbaka till Örebro city igen. speciellt till familjen och Tomas.
Min gamla lägenhet i Vasastan får jag däremot aldrig återse igen. någonsin.
men kommer att sakna jobbet enormt mycket. och dessa arbetskollegor, finns nog inga bättre!
Nu till huvudämnet Uppsala och Gotland.
gud, en av min bästa helgerna tillägnade jag i helgen. Fredagen kom och då var det raka vägen till Uppsala med Tomas. alltså, hem till hans föräldrar.
Fick en julklapp av mor och far hans. vilket var kul, speciellt när jag inte ens förväntade mig det..!
Plötsligt var det lördag. Då steg man upp kl 8 och åt frukost med Tomas i soffan, och sen drog man vid kvart i 9 till Arlanda flygplats... det var ett tag sen man vart där! Härligt och se Arlanda igen, fast lite julaktigt än vad det var i somras. hoho.
Det var vi fyra i flygplanet... oh så härligt. har aldrig varit i Gotland så här dags. och snart fick man återse havet. Vågorna har levt sitt under dessa 3 åren, men är sig likt. De vaggar fram och tillbaka som ett barn i en vaggsäng, och så ropade de "hej igen".
Hotellet låg precis mittemot havet och man fick faktiskt Sveriges vackraste fönster (enligt mig alltså), där såg man havet, både morgon och kväll, vilket fick mig att tänka på att man verkligen ska varva ner då och då. Åka bort och bara vara. liksom.
Träffade släkten Lagergren och en massa andra efternamn, vilket var kul! och firade far hans, Göran, födelsedag.
Somnade i hotellets dubbla säng. tror faktiskt att det var den skönaste sängen jag sovit i... med duntäcke som omslöt en, fylliga kuddar som rensar hjärnan, med Tomas bredvid och min egen trötthet. En sådan säng - vill ha!
Söndagen kom, åkte till Görans syster och åt middag där. sen var det bara att säga hejdå till Gotland. Vågorna besvarade det "hejdå, vises snart igen".
Sen var man åter hemma igen i Stockholm. vilket var skönt men... nåt fattas, känner jag. kanske är det lägenheten som jag hade i Örebro city eller så var det bara... vet inte.
Det var härligt att återse Babe igen! och att Tomas följde med hem också. hoho.
Nu tar det 2 veckor tills vi ses igen (både Tomas och Babe). Men jag klarar mig, Stockholm är inte så stort som det sägs.
Nej, nu orkar jag inte skriva mera. ska nog gå och måla lite... det var ett tag sen jag gjorde det.
Men gott folk därute, God jul!
Få se om jag hör av mig nu igen innan jul men God jul, för säkerhetsskull.
Sköt om Dig.
Tack för mig - nu är det fart på konstnären i mig.